Bästa filmer 2010- Modersrollen, barn och fantasi

2010 var ett hyfsat bra filmår, men med några få riktiga höjdare. Det som förenar flera av dem är starka kvinnoporträtt av duktiga skådisar. Jag har också på känn att en del som jag inte har hunnit se skulle platsa här. En av dem är Svinalängorna, som har fått strålande kritik både här hemma och utomlands. Och det är ju verkligen Noomi Rapace år i år. Men den filmen får jag återkomma till.

Det vita bandet av Michael Haneke

Den första filmen vi såg i höstens filmklubb, som jag är med i. Vi var alla helt knockade efteråt, och det har varit svårt att toppa den. Jag minns att jag satt i samma ställning i 40 minuter innan jag insåg att jag började få kramp i benet. Tät var ordet jag använde och det är detsamma när jag nu tänker tillbaka. I svartvitt skildras en by i 1800-talets Tyskland, där hemska händelser gör alla misstänkta, inte minst barnen... Men vem var det egentligen?

Fish tank av Andrea Arnold

Engelsk socialrealism är ofta bra, men kan ha en tendens att bli för mycket. Men inte här. Hiphop-musiken och ungdomsporträttet av flickan Mia, mästerligt spelat av nybörjarskådisen Katie Jarvis, för filmen till en annan dimension. Även om vissa bitar är lite feministiskt tvivelaktiga, så är det på det hela en riktig pärla till film, där slutscenen med Nas Life's a bitch, dröjer sig kvar lääänge efteråt.

Miss Kicki av Håkan Liu

Pernilla August imponerar i en rollen som opålitlig mamma, en roll vi inte är vana att se henne i. Men hon briljerar verkligen som instabila och halvalkade mamman Kicki som försöker återknyta kontakt med sin 16-årige son som vuxit upp hos mormor. Smärtsamt att se det typiska beteendet hos barn som alltid hoppas och försvarar sina frånvarande föräldrar. Men resan till Taiwan blir något av en vändpunkt för dem båda.

Engelen av Margret Olin

Jag trodde aldrig tårarna skulle sluta strömma i slutet av denna, minst sagt gripande film på Göteborgs filmfestival. Men låt inte det avskräcka er, det är inget slisksorgligt eller elände för eländets skull över den här. Margret Olin har bara lyckats göra en kolossalt stark film om drogmissbruk, och valet att lämna bort sitt barn med hopp om att det ska få ett bättre liv. Filmen bygger på regissörens väns erfarenheter av detta dilemma. Riktigt fina skådespelarinsatser av Maria Bonnevie i huvudrollen och Gunilla Röör som hennes mamma.

Till vildingarnas land av Spike Jonze

Jag var aningens tveksam till den här filmen, eftersom jag tyckte den flörtade för mycket med vuxenpubliken. Den bygger ju ändå på en barnbok. Jag har också träffat på flera barn, som sagt att boken är bra men filmen var konstig... Men bortsett från det var det en riktigt fin film. Snyggt gjord, bra musik och vackra scener. Både filosofisk och tänkvärd om barndom och fantasi.

En sån där lista

Det här året har varit lite annorlunda för mig. Framför allt eftersom jag har varit mammaledig sedan april och inte alls läst på ett bibliotekariesätt. Jag har alltså läst väldigt lite barnböcker (förutom pekböckerna som börjar göra intåg i hemmet), ungdomsböcker och nya böcker. I stället har jag läst mycket ur min bokhylla, ganska många klassiker, dystopier och omläsningar av favoritböcker. Därför gör jag i år även en annorlunda "årets bästa"-lista. Länkar till inlägg jag tidigare skrivit om nedan nämnda böcker.

Årets omläsning: Över näktergalens golv av Lian Hearn. Filmiskt berättad, stora känslor, klaner, förbjuden kärlek, övernaturliga förmågor och Japan, Japan, Japan!

Årets klassiker: Väljer mellan Mot fyren som också var en omläsning där jag äntligen fick bekanta mig med fantastiska Virginia Woolf på allvar, och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury som är skrämmande aktuell trots all tid som gått sedan den skrevs.

Årets besvikelse: Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug som hajpats i tidningarnas recensioner men överlag fått ljumma omdömen hos bokbloggare och bokcirklare i min närhet. Jag tyckte den var ytlig och alltför ironisk utan att verkligen gå på djupet med karaktärerna och deras känslor. Trist för det fanns verkligen roliga avsnitt och mycket potential.

Årets nya bekantskap: Alice Munro. Som inte upphör att fascinera. Hennes noveller kräver omläsning och eftertanke.

Årets tegelsten: The Golden Notebook av Doris Lessing. Den tog tid att läsa och den var en trogen följeslagare under en stor bit av hösten och den bara växer och växer efteråt.

Årets roman: Här tänker jag ny roman från 2010 och väljer Utrensning av Sofi Oksanen som jag tyckte var mästerlig. Kul också med tanke på att jag bara halvgillade Stalins kossor och att de element som jag gillade mest i den romanen har utvecklats och fått större plats i Utrensning.

Årets dystopi: The Year of the Flood av Margaret Atwood. Jag blev helt begeistrad i Atwoods senaste. Det är äventyr och teknik och hjältinnor och domedagen i en salig blandning.

Årets överraskning: Att jag läst så mycket på engelska i år. Och att det ger så mycket att läsa på originalspråk! Det finns en känsla och stämning tillhörande varje språk som inte går att översätta.

Att läsa eller ge bort: Årets två bästa ungdomsböcker

Himlen börjar här av Jandy Nelson.

En del böcker är så makalöst filmatiska. 17-åriga Lennies storasyster omkommer hastigt i en hjärtattack och livet står plötsligt still. Lennie försöker överleva sorgen tillsammans med sin mormor och morbror, som hon bor med då deras mamma övergav systrarna som små. I den enorma sorgen uppenbarar sig plötsligt himlastormande kärlek, och detta gånger två, om en den ena i absolut helt fel kille. Det är en svindlande historia som stormar fram som ett känslomässigt inferno. Jag grät och jag skrattade. Det är så fantastiskt skönt att få göra just så med böcker. För ett tag bor jag där i huset med de udda sköna karaktärerna, sprider lappar för vinden, blir kär, krossar hjärtan, får hjärtat krossat och saknar en syster så själen blöder. Bland alla känslor bottnar sig också en utvecklingshistoria där Lennie, som alltid stått lite i skuggan av sin charmanta syster, får växa och hantera en kris; blir vuxen, blir egen.

Här finns en trailer om boken.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

fick årets Augustpris, ett mycket välförtjänat sådant. Även i denna lysande pärla gråter och skrattar jag under läsningen. Maja råkar drastiskt nog bli av med sin tumspets under en lektion då hon ska tillverka en hylla till sin mamma. Hyllan följer med genom hela historien som utvecklar sig till en spännande historia då det visar sig att hennes mamma plötsligt är försvunnen, en kärlekshistoria då hon klampar in i grannpojkens liv, en utvecklinshistoria då hon börjar ifrågasätta sin mammas frånvaro under hennes uppväxt. Det är en skimrande text som forsar fram och den andas lite av samma anda som Amanda Svenssons Hey Dolly.

Juryn motivering:

"Med träffsäker galghumor förkroppsligas Majas koketta och samtidigt oförställda utanförskap. En av misstag amputerad tumme kastar ut läsaren på en irrfärd i sökandet efter identitet. Ett psykologiskt porträtt med särskild trovärdighet i uttrycket."

Det sämsta jag läst

Det här kan vara det värsta jag har läst på hela året, om inte längre, inom ungdomslitteraturen. Jag hade viss förhoppning på Blod & Choklad av Annette Curtis Klause, då jag hört gott om boken och att den, till skillnad från resten av senaste dark romance utgivningen för ungdomar, hade en flicka i huvudrollen som var den omänskliga. De flesta böckerna inom de senaste åren har ju annars varit flickor som har dragits till killar vilka visat sig vara farliga änglar, varulvar eller vampyrer. Här byts alltså rollerna om. 16-åriga Vivian tillhör flocken varulvar. Hennes pappa, flockledaren, har precis omkommit i en brand. Flocken har precis flyttat till ett nytt ställe och är splittrade och oense. Vivian vill gärna passa in och ha vänner. Hon vet att hon är annorlunda, starkare och av en annan sort men hon tycker att de andra egentligen borde beundra hennes styrka och kraft att kunna förvandlas. I synnerhet Aidan, killen hon blir kär i. Men allt går inte som hon har tänkt sig. Grundplåten är väl i och för sig duglig och det är även till fördel att det inte är lyckligt boken igenom, då den är rätt mörk. Och det finns nog en idé bakom alla utläggningar om hennes smäckra kropp och attraktiva yttre, att hennes fysiska nöjdhet gör henne stark som individ, men språkligt är den en katastrof.
Exempelvis: Medan hon beundrade benens smäckra kurvor, grep hon tag om sina höfter och lyfte upp kroppen i en båge. Eller: En svag bris smekte runt hennes skinkor, och hennes bröstvårtor hårdnade i det svala vinddraget från floden.
Texten för oundvikligen tankarna till en harlequin-roman uppblandad med chick litt. Boken verkar ändå gå hem hos ungdomarna och som sagt det är ju positivt med en tjej som tar för sig, däremot vet jag inte om slutet ändå tar ner en stor del av just detta positiva.

Kluven till White material

Det finns filmer som man gillar på en gång. Som man sveps med av och där allt känns rätt. Sen finns det de riktiga bottennappen, de behöver ingen närmre beskrivning. Sen finns det de som är lite mittemellan, lite jaha, lite underhållande, lite ligga-i-soffan-slötitta-filmer. Men sen finns det de man inte blir riktigt klok på. Som inte är direkt dåliga, men som man inte känner på en gång att det här är en bra film. Det är ofta filmer som skaver lite grann, där allting inte serveras på ett enkelt fat till tittaren. En sån upplevelse hade jag när jag såg filmen White material, i regi av Claire Denis.

Lite kort så handlar det om en kvinna som heter Maria Vial. Hon bor i ett ickenamngivet postkolonialt afrikanskt land där hon äger ett kaffeplantage, som gått i arv i generationer Tiden är också oviss för tittaren. Ett inbördeskrig bryter ut, och många flyr för sina liv, men inte Maria som stannar kvar för att göra den sista kaffeskörden. Hon vill inte lämna landet, och hon blir allt mer envis i sin kamp medan hennes man ser att det inte längre är säkert för dem att stanna. Hennes son, som är i 20-års åldern, försvinner mer och mer in i sig själv. Situationen blir allt mer ohållbar och direkt farlig. men ändå stannar Maria. För det är ju hennes hemland och det är allt hon vet. Filmen för fram temat, vem är främling och vem är det inte? Vem har rätten till ett land, och när har man det? Intressant och högaktuellt tema, särskilt i dagens samhälle med främlingsfientlighet och rasism. Även om jag ibland störde mig på Marias naivitet och dumdristighet, så kunde jag inte låta bli att fascineras av hennes energi och envishet. Ett starkt kvinnoporträtt, en kvinna som klarar sig själv. I vår filmklubb var det någon som tyckte att hon var för manhaftig i sitt envisa sätt att fixa allting. Men det tycker inte jag. Nej, mer sådana förebilder tycker jag!

De höga förväntningarna på filmen gjorde nog sitt till. DN, Svd och Gp hade alla gett den både fyror och femmor. Har också för mig att den var en snackis på senaste Göteborgs filmfestival. Moa gillade den och skriver om den här . Precis som Moa skriver så tror jag också att det är en film som växer. Fast det var en film som inte var helt lätttillgänglig så kunde jag inte heller sluta tänka på den efteråt. Jennie skrev också om den här, att den har mycket men att man skulle velat bli lite mer berörd. Det är ganska intressant för det var exakt den uppfattningen som många av oss hade i den filmklubb som jag är med i. Många av oss tyckte att det var ett intressant ämne, bra skådespelare (speciellt Isabelle Huppert) osv, men det var något som saknades. Man blev inte berörd. Några tyckte också att det var rörigt, att man inte fick lära känna karaktärerna tillräckligt, att man inte visste vad filmen ville berätta. Man tyckte att det fanns för många lösa trådar. Men kanske är det så att man ofta är van vid att bli serverad film på ett särskilt sätt? Presentation av karaktärer, en uppladdning, intrig, en lösning av intrigen och ett slut som förklarar. När det inte blir så, så tycker man inte att det är en bra film. Hur som helst så tänker jag ge White material en ny chans. Definitiv en film som är värt att se om.

Låtar i böcker

Det här blev ju jättejobbigt. Först fick jag PJ Harvey-abstinens av att läsa Vänta, blinka och letade fram Stories From the City, Stories From the Sea, en skiva som betyder jättemycket för mig och lyssnades sönder under en speciell period i mitt liv (inte helt olik Sigrids i just Vänta, blinka). Men nu går det ju inte att lyssna på fantastiska låten "This is Love" utan att se jobbiga karaktären Kåre framför sig på en krog där han skriker "Wanna chase you round a table, wanna touch your hair" till den tjej han för tillfället raggar på. Den låten känns tyvärr lite förstörd för mig.

Sedan har jag läst om Bright Eyes i två romaner på sistone. Dels i Ajvides Lilla stjärna där någon av Teresorna älskar hans låtar och texter. Och dels i Jonathan Franzens Freedom där rockstjärnan Katz går på Bright Eyes-konsert och känner sig gammal. Själv har jag ingen relation alls till Bright Eyes. Lyssnade på en låt och blev besviken.

En roman där det däremot verkligen funkade med musikreferensen och där den till och med förstärkte läsupplevelsen för mig var Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Bokens förhållande till Courtney Love har jag skrivit om här.

Bokåret 2010

Kultur i Väst Regionbiblioteket bjöd in till en heldag fredagen 3 december om årets böcker "Bokåret 2010 - Ett bokår som fylldes av Darling River, en del Spill, Idiot!, 50-talsnostalgi och Min kamp".

Förmiddagen ägnades åt barn-och ungdomslitteratur då Pia Huss, kulturjournalist, litteratur-och teaterkritiker i DN och Petter Lindgren, författare och litteraturkritiker i Aftonbladet samtalade om trender och tendenser. Det började märkligt med någon slags ursäkt över att inte ha läst böcker och en ursäkt för att som kritiker inte kunna uttala sig på grund av att inte ha hunnit med den enorma bokflod (1200 titlar/år). Vilket var synd, en ursäkt och lite halvtamt fladder vill man inte ha när man peppad sitter och väntar på allt tyckande, det är väl vad kritiker ska göra; tycka. Petter Lindgren kändes en aning oförberedd. Vissa saker tyckte jag inte stämde med bokbeskrivningarna och så saknade jag lite köttigare information. Men det fanns så klart mycket intressant som kom upp under timmarna. De hade valt rubriken "Nyskapare eller idel gamla bekanta?" Teman som talades/diskuterades var: likriktningen som kommer i och med att de stora förlagen (t.ex. giganten Rabén) inte ger utrymme för de små och udda förlagen (hade varit roligt att få några av dessa framlyfta). Att det är trist med att en massa bra barnboksförfattare kommer i skymundan då kända namn (som Schulmans Bajsfesten) toppar listorna. Att det är stor skillnad på vuxenförfattarskap (vuxenförfattare som ska skriva för barn) och barnboksförfattare, "Antingen skriver man för en målgrupp eller för att man vill berätta en historia" (Huss). Att litteraturens viktigaste uppgift är att genomleva olika äventyr, för att kunna mobilisera och anse att man kan överleva dem. Att manusen tvättas "Man får inte röka, dricka vin i Paris, låta barnen tro att de kan bli ensamma i världen, liksom i Ulf Nilssons bok När vi var ensamma i världen " (Huss). Att det också blir självcensurerande, eftersom det är bättre att censurera själv än att förlagen gör det sen. Att papporna också får vara människor, att föräldrarna överhuvudtaget får vara med mer i böckerna och vara människor med egna liv (många medelålders pappor som söker efter kärlek). "Tidigare har författaren varit allvetandes med föräldrar i hörnen som betett sig illa. Vuxenbilden har alltså fått utvecklas, nyanseras och synas" (Lindgren). Fjolårets trend med mammorna som var döda och ledsna verkar ha tonats ner. Lindgren menade att det stora temat för ungdomsböcker har varit kärlek, och att många böcker utspelar sig på skolan, och undrade om detta intresserar ungdomarna.
Så drogs en (lite skämtsam) slutsats att årets trend inom barn-och ungdomslitteraturen varit Syndaflod & Smörgåspålägg och Kärlek & Orange.

Under eftermiddagen diskuterades vuxenlitteraturåret av Annina Rabe, kulturjournalist och litteraturkritiker i SvD och Per Planhammar, författare och litteraturkritiker i GP. De hade valt "Barndomsskildringar och en del epik" som sin rubrik. Intressant och strukturerat, och Annina Rabe imponerar stort med vass tunga. Planhammar inledde med att Sverige har en bra brokig bokutgivning och att det finns en genusmedvetenhet. Att det är svårt att sammanfatta en trend utan att gå tillbaka några år i tiden, men att ett stort tema varit biografiska romaner, med ett sökande tillbaka till uppväxter. Att det varit ett år av litterära återkomster. Att det varit många kända namn som gett ut böcker (måste inte vara dåligt som t.ex. Jonas Karlsson, Mikael Nyqvist). Att boken har blivit mer en handelsvara (tidningens bokbilagor, bokprogram etc.) Att det handlar mer om böcker än om litteratur och att media styr mycket över vilka namn som får synas.

Att det varit flera barn som skrivit om sina föräldrar (CajsaStina Åkerström, Nils Claesson). Rabe tog upp gubbmemoarerna (Per Wästberg, Theodor Kallifatides, Torgny Lindgren) och efterlyste de kvinnliga memoarerna. Att den självbiografiska trenden håller i sig (En dåre fri, Död åt Karl Johan Nilsson). Att många av årets bästa pärlor (Katarina Kieri) inte fått någon uppmärksamhet utan getts till de stora redan hypade namnen (Maja Lundgren). Att den svenska serieromanen är kvinnornas fält (Åsa Grennvall, Loka Kanarp, Liv Strömquist).

I slutdiskussionen då alla deltog och även moderatorn UKON, Ulf Karl Olof Nilsson, diskuterades bland annat hypandet kring författarskapet. Att sökandet efter hypandet gör det extra svårt att hitta det speciella med 2010 års bokutgivning. Att skrivarkurserna leder till en likriktning, en slags attrapplitteratur. Att man hellre vill vara en författare än att skriva en historia och att hetsen över att bli uppmärksammad och ihågkommen tar över. "På samma sätt som man bara kan dö en gång, kan man även bara debutera en gång".

Att det är en svår överlevnad som litteraturkritiker när det skalas ner på tecken och litteraturen ska slåss på samma utrymme som all annan media. Rabe och Huss efterlyste fler kaxiga författarskap och fler kaxiga debutanter. Och det kan man väl hoppas på inför kommande bokår.


Läs mer från dagen hos Framsidan.

Christina Wahldén

Jag har tidigare bloggat om Christina Wahldén som jag tycker skriver bra böcker, just för att hennes teman är så viktiga.I år har hon kommit med "I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig" (som jag ännu inte hunnit läsa) som handlar om att ha flytt från ett krig och leva med minnena från brutala händelser, och boken "Är det någon där?". Den senare handlar ungdomars utsatthet på internet. Det är en mycket liten kortläst (Nypon förlag) bok om ett stort och viktigt tema, och på ett skickligt sätt lyckas Wahldén få in en rik historia på dessa korta sidor. Jag har skrivit det innan: Wahldéns språk är inte särskilt broderande och insugande men jag gillar verkligen hennes bokteman. 16-åriga Tea spenderar stor tid vid sin dator och i olika chattrum. En dag finns jägaren där och erbjuder henne pengar som hon inte kan motstå. Priset är givetvis att blotta sig, men är det verkligen så högt, tänker Tea. Boken kan bidra till att väcka diskussion och den ställer frågor kring integritet, gränsdragningar, vuxenansvar och egenansvar.

Jag har också precis läst Kort kjol. Boken utkom 1998 och har nu kommit i nytryck i pocket. Det är en oerhört stark och omskakande bok. Myran och hennes klasskamrater från första ring ska fira att de fått sommarlov. Kvällen som börjar fantastiskt slutar i en mardröm för Myran. På en efterfest blir hon brutalt våldtagen. Boken skildrar tiden efter övergreppet, polisförhören och rättegången. Känslorna av skam och skuld och om att kunna gå vidare. Det är en fullständigt vidrig med viktig läsning.

En sån där islänning

Jag har haft fyra böcker av isländske författaren Sjón stående i bokhyllan en längre tid. Olästa. Den första, Dina ögon såg mig köpte jag på bokmässan i samband med att han var där och pratade tror jag. Och sedan har jag köpt de andra för att de är så vackra och för att han verkar vara en så speciell och bra författare. Jag menar läs här. Han har bl.a. skrivit texter till Björk.

Och nu har jag då äntligen läst. Alla utom den första. Anledningen som fick mig att komma loss var att jag själv valde Skugga-Baldur som bokcirkelbok. Och den gick ju lekande lätt att sätta i sig. Så jag fortsatte med Fisk och kultur och Med skälvande tårar. Och nu är jag helt såld, det ska erkännas. Magkänslan var alltså rätt,men jag tror inte precis det gör något att romanerna fått stå och mogna i bokhyllan för jag tror inte att jag hade kunnat läsa dem när som helst, vid vilken tidpunkt som helst i mitt liv. Sjón följer en isländsk berättartradition där saga och myt blandas med realism, berättaren tar själv stor plats och träder ibland in i handlingen. Han återanvänder isländska sagor, fornnordisk och grekisk mytologi. Så trots att romanerna är små och korta med ganska mycket luft mellan styckena, så är de inte helt lättsmälta. Skugga-Baldur är den bästa hittills. Vacker och poetisk och mer sammanhållen än de andra. Men jag väntar med att skriva mer om den tills efter bokcirkeln och tills dess tänker jag läsa om den minst en gång till.

Underjordiska timmar som ger rysningar

Franska Delphine de Vigan fångar mig direkt i denna nästan thrillerartade roman om mobbing på arbetsplatsen och olycklig kärlek. Vi får följa två personer parallellt, och scenen är storstaden Paris. Det är Mathilde som efter åtta år på samma företag, sakta men säkert blir utfryst av sin närmaste chef och slutligen av nästan alla på arbetsplasten. Hon går från att ha haft ett arbete och kollegor hon trivs med, till att ha infråntagits nästan alla arbetsuppgifter. Samtidigt möter vi Thibault, ambulerande akutläkare i Paris. Han suktar efter kvinnan han älskar, som allt mer avskärmar sig från honom. Hans möte med människor bestå mest av smärta och, likt honom själv, bär de alla på en längtan efter gemenskap.

Jag tycker porträttet av Mathilde är mest fängslande. Hur hon blir allt mer utesluten ur gruppen och och gemenskapen är hjärtskärande att läsa. Ångesten hon känner när hon går till jobbet flämtar fram i sidorna, och jag kan inte låta bli att fundera på hur man skulle ha tacklat det själv. Vi spenderar ju så mycket tid på våra arbetsplatser, och vad fruktansvärt det måste vara att inte trivas och inte få vara med. Som det ofta kan vara med mobbing, så börjar det hela successivt och Matilde förstår inte förrän efter ett tag vad som håller på att hända. Det är främst en person som sätter käppar i hjulet för henne och drar med sig den andra. Samtidigt börjar det gå upp för Mathilde vad som kan ha utlöst detta mardrömscenario.

Jag vet inte varför porträttet av Thibault inte fångar mig på samma sätt. Jag stör mig mest på att han är så mesig i förhållande till sin frånvarande flickvän. Det känns som det klassiska dilemmat när en älskar mer än den andre. Men här blir det så övertydligt och destruktiv. Det finns dock en hel del ljusglimtar. Hans möte med de ensamma patienterna är fina, särskilt det med den äldre damen som brister i gråt på frågan när hon var utanför dörren eller träffade någon sist. Då kommer den alienerande storstaden som ett tema fram. Hur storstadens anonymitet också gör oss ensamma och sårbara. Det glimtar även fram i scenerna i tunnelbanan. När Matilde en dag hjälper en kvinna som får en panikångestattack i trängseln, medan de andra passagerarn tittar bort. Den klaustrofobiska stämningen med överfulla vagnar där människor pressas in går att ta på. Mitt i allt detta korsar Thibault och Mathildes vägar på ett "Short cut-aktigt" sätt. Först kändes det krystat, men sen blev det ganska fint. Jag kunde inte släppa Underjordiska timmar på ett par timmar.

Cirkel

I söndags hade vi bokcirkelträff men jag glömde att fotografera. Attans. Hade tänkt att det skulle bli tradition. Nåja. Vi hade läst noveller av Poe och pratade lite om dem medan vi åt soppa och bröd. Och vi var ganska överens om att de bästa var The Fall of the House of Usher och The Tell-Tale Heart. Och att han var mästare på att beskriva de själsliga tillstånden genom miljön, något som känns tidstypiskt för romantiken men väldigt omodernt idag.

Till nästa gång läser vi Stig Dagermans roman Ormen. Jag har börjat läsa lite och känner mig lätt euforisk. Vilket språk och vilken blick! Jag har läst en del av honom tidigare och alltid älskat det jag läst men nu var det länge sedan sist. Med vissa författare är det ju så att man bara behöver läsa en mening för att tänka: Ah, det här är litteratur!

Tematrio- obehag

Veckan tematrio var obehag, (eller obehagligt bra egentligen såg jag senare, alla dessa kanske inte de bästa jag läst men i alla fall). Jag kom på en hel del, men det blev till slut de här tre. Det som förenar dem är att de alla handlar om mänskliga relationer och psyken. När jag tänker efter tycker jag det är obehagligare än ruskiga deckare eller spökhistorier. Då är det obehagligare med sånt som man kan relatera i alla lite till.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Den här boken av behöver väl ingen närmare presentation Den påminner temamässigt om Det femte barnet av Doris Lessing, som också lätt platsar på denna lista. Den handlar om Eva som har svårt att relatera och knyta an till sin son Kevin. Hon tycker redan från början att något är fel på honom. Hon gör fruktlösa försöka att berätta detta för sin man, som tycker att allt är frid och fröjd. Sedan slutar det hela i katastrof. Många av oss funderar ju på hur det skulle vara att få barn, eller oroat sig om att allt ska gå bra, kommer barnet vara ok, kommer jag bli en bra förälder osv. Därför blir situationen så mardrömslik när det visar sig att hon inte kan ta honom till sig eller att barnet kan knyta an till henne. Vad är det för fel på honom osv. Riktigt obehagligt men ruskigt bra! En sträckläsare.

Flickvännen av Karolina Ramqvist

Handlar om Karin som är tillsammans med John. Han har ett lite annorlunda yrke, yrkeskriminell (fast antingen har man väl ett yrke eller är kriminell?) skulle man kunna säga och fixar snabba cash genom s.k. VTR - Värde Transports Rån. De lever det goda livet och Karin får det hon pekar på. När John är borta umgås hon med de andra flickvännerna till de kriminella. De festar, klär upp sig, sminkar sig och skvallrar. Karin gör överhuvudtaget inte så mycket med sitt liv och det blir svårt att umgås med den vanliga världen. Det värsta med den här boken är den totalt torftiga miljön. Det är bara, verkligen bara, yta, utseende, pengar och status som gäller. Karin har t.ex. en bokhylla med böcker, men den är bara för syns skull. Det allra värsta är nästan när man börjar inse att hon längtar bort men känner att hon är fast. Burr...

Och allt är förvridet av Emma Ångström

I samma veva som jag läste Flickvännen kom jag över denna obehagliga sak. Huvudpersonen Erik påminner lite om Karin i Flickvännen, just för att han verkar vara en så tom människa. Hur blir man sån? Erik kan inte ta att hans flickvän gör slut, så han börjar stalka, förfölja, henne. Han ligger och krälar i rabatten utanför hennes hus. Han blir smutsig och blöt. Han fryser. Men han utsätter sig, och framförallt henne, för detta. Det verkar vara som en tvångstanke, en fixidé som han inte kan bryta. Psykovarning på hög nivå. Huh!

Nyheter- ungdomsböcker

Det händer nu, Sofia Nordin
Gaykärlekshistorier som inte problematiseras utifrån omgivningen utan som vanlig kärleksproblematik fyller inte direkt tonårshyllorna. 16-åriga Stella är kär i kompisen Sigrid. Och vad som är befriande i denna boken är just att deras kärlekshistoria behandlas som just en kärlekshistoria. Boken var nominerad till årets Augustpris och i fjol var Nordins Natthimmel nominerad till samma pris. Finstämt.

Komma över, Ingrid Olsson
Jag har verkligen tyckt om det jag har läst av Ingrid Olsson innan. Hon har ett sådant fint lugnt tempo i sina böcker. I senaste boken handlar det om att bli dumpad av den stora kärleken och komma över det. Jeppe som precis blivit lämnad av Emma är fylld med självömkan, gömmer sig i nya sunkiga lyan, försöker dejta men har hela tiden Emma under ögonlocken som gör honom besviken om och om igen. Lite roligt med en känslosam vanlig kille i fokus (liksom i Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer) men inte en av Ingrid Olssons bästa böcker.

M som i Mara, Cannie Möller
Med utgångspunkt i ett skrivarläger för ungdomar handlar Cannie Möllers senaste bok om identitetssökande och kärlek. Mar(i)a hamnar på en skrivarvecka vid havet då hennes mamma och sambo åker till Grekland. Hennes pappa, som har en ny familj i Australien, har hon inte haft kontakt med på länge men inleder under dagarna ett trevande försök till att återta den. Skrivandet har verkligen en magisk kraft (som det står på baksidestexten) och genom orden hittas nya vägar till att våga förändras. Mest gillar jag de bitarna då man inte vet vad som är fiktion och verklighet. Lugn och dramatisk i samma andetag.

Skjut apelsinen, Mikael Niemi
Inspirerad av de senaste årens skoldödsskjutningar träder denna svarthumoristiska historia fram. En namnlös 16-årig pojke, som bor med sin mamma, börjar bli frustrerad på sin ensamhet och på att aldrig bli sedd. Poesifylld och kärlekskrank försöker han vända mobbingen till provokation och fyller skolan med dikter. Nyfunne vännen Pål däremot tar ilskan ännu längre. Om ensamhet och utanförskap och gränsdragningar. Föraningarna om att något obehagligt ska hända dallrar genom sidorna. Trailern är rätt missvisande för det är inte direkt någon småhumoristisk bok. Jag kan inte bestämma mig, om den med allt sitt äckel och råa ton, är befriande eller irriterande, men jag vet att jag aldrig kommer att se på en banan på samma sätt som innan.

Ursäkta att man vill bli lite älskad, Johanna Thydell.
Om man nu inte helt lyckats förtränga sin tonårstid så har jag för mig att det var precis så här, och det är ju det som blir behållningen, en exakt klockren ton boken igenom. Det är inget omvälvande, livsavgörande eller fulldramatiskt som händer. Det är istället de små detaljera, de små snedstegen, misstolkningarna och tvivlet som bär historien fram. Det handlar om vänskap och missförstånd som eskalerar till att ens värld faller samman. För det är just vad som händer 17-åriga Nora Jonasson när hennes kompis Jossan vänder henne ryggen efter en händelse på en fest. Det känns ärligt både genom att slutet inte är ett rosaskimmer, att Noras tonårstvivel och osäkerhet gör hennes val trovärdiga och så Thydells förmåga att få Nora att flytta in i ens huvud.

Synvilla, Karina Berg Johansson
Det är en mörk debutbok som utspelar sig under en klassresa till Gotland. Man får följa Samuel som planerar att göra något drastiskt under deras sista dagar tillsammans och hans klasskamrat Kias mamma, som följer med för att försöka återknyta band med sin dotter. Det är mycket som går fel under denna resa. De bästa bitarna är när Karina lyckas återskapa stämningen av gruppdynamikens påtryckningar och tonårskänslor som snabbt eskalerar. Spännande är det också men antingen är det att allt ska tryckas ihop i berättelsen eller att jag saknar något mer hos karaktärerna, för något litet litet saknas, men jag kan inte sätta fingret på vad.

Skärseld, Simon Stranger
På en strand på Gran Canaria möts Emelie från Norge och båtflyktingen Samuel från Ghana.
Den ena svälter sig och den andre hungrar efter mat och ett nytt liv med pengar och det handlar om att komma från två skilda världar. Det är en kort och rak berättelse men som lyckas vara spännande och väcka många frågor.

Så: Känslosamma killar och hårda tjejer. Ensamhet och vänskap. Vardagsrealism. Många är böckerna också som handlar om utsatta ungdomar, återkommer med dessa. Här kan ni läsa vad Ulla Lundqvist tycker om den samtidsskildrande ungdomslitteraturen.

Under ytan kommer Upp till ytan

Jag tycker på nåt sätt "Under ytan" skulle vara en minst lika passande titel på Margaret Atwoods suggestiva roman, som kom i nyutgåva i år. För det är mycket som sker underifrån och inuti människorna. Outtalade känslor och obehagliga konflikter under ytan som kommer upp till ytan, så att säga. Moa har skrivit om boken här, och jag gillar också särskilt relationen mellan människorna.

Det handlar om en kvinna som återvänder till sitt barndomshem i kanadensiska urskogen, för att leta efter sin pappa som har försvunnit. Hon kommer till platsen med sin pojkvän och några vänner. Kollisionen mellan barndomens dåtid och nutiden med vännerna och pojkvännen blir allt större ju längre in i romanen man kommer. Jag kom själv att tänka på märkliga känslor som kan dyka upp när olika skeenden i ens liv möts, ungefär som när man tar med en ny vän till sin barndomsstad. Att man tvingas möta delar av sig själv som man kanske har lämnat eller inte vill kännas vid. Det är lite av detta som sker i boken. Sen är det också mötet mellan civilisation och natur, eller om man så vill mellan det vilda och det civiliserade. Hur huvudpersonen återfinner sig i sin barndomsmiljö och närheten till naturen, medans hennes vänner inte känner sig hemma där. Hon börjar känna avstånd till dem, och reta sig på dem. Sedan eskalerar skeendet och avståndet blir större. Jag håller med Moa här, om att jag gillade bokens första del bättre, innan allt börjar "spåra ur".

Det är ingen helt lättläst bok. Den är inte heller direkt svår, men den kräver eftertanke och passar bäst att läsa när man har gott om tid. Det som tillkommit i den nya versionen är förordet som är skrivet av Hanna Nordenhök. Här kan man hitta en del förklaringar, även om inte heller det är särskilt lättläst. Ibland kan jag tycka bättre om att läsa förordet efteråt, och istället dyka rätt in i historien. Och här passar det ju särskilt bra som liknelse att dyka under ytan, för att sedan komma upp till ytan. Sen gillar jag det stilrena och snygga omslaget också!

Lila hibiskus

En del böcker vet man redan i förväg att de inte kommer att svika ens förväntningar, ändå kan det liksom dallra lite nervositet i luften tycker jag när man börjar läsa just en sådan bok. Titel, omslag, layout (till och med författarens namn) klingar fint på Chimamanda Ngozi Adichies senaste bok Lila Hibiskus. Det är egentligen hennes debut från 2003 (skriven som 26-åring) men som nu getts ut på svenska. Hennes bok En halv gul sol är en välläst historia och jag tror att jag, liksom många andra, tycker om greppet med att blanda fiktivt med verklighet (i synnerhet eftersom jag läser allt för få faktaböcker men vill kunna min historia). Lila hibiskus påminner mig om Barbara Kingsolvers Giftträdets bibel, till sin historia: en patriarkalisk och förtryckande fader, kärleksfull utåt men som håller sin familj i järngrepp i guds namn, berättad ur barnens perspektiv och en magnifikt stor historia som aldrig tråkar ut en. Utanförperspektivet är också detsamma för flickorna, trots att Lila Hibiskus huvudperson Kambili, till skillnad från systrarna Price, är infödda. Känslan att främlingskap kommer istället av den strikta tystnaden, den världsfrånvända tillvaron och det orubbliga schemat som syskonen Kambili och brodern Jaja tvingas hålla av sin tyranniska far. Det svider ordentligt när faderns grymheter piskar familjen i skräck. Den enda räddningen är pappans syster som får ha barnen boendes hos sig under några veckor. Det är ett snyggt berättargrepp som för berättelsen framåt och i denna familjetragedi ryms också kolonialmaktens maktmissbruk och konflikten mellan tradition och civilisation. En, liksom Kingsolvers berättelse, global berättelse ur ett lokalt perspektiv; alltså glokala berättelser.

Det är honom jag vill ha!

Är mitt uppe i novellläsning av Edgar Allan Poe. Det var åratal sedan jag senast läste något av honom och jag vill minnas att jag då gillade hans poesi, i alla fall The Raven. Nu läser jag en volym med samlade historier, hoppar fram och tillbaka och läser det jag blir sugen på, framför allt de titlar som är mest lockande. Intressant att han skrivit så mycket olika typer av berättelser, inte bara gotromantisk skräck utan även detektivhistorier. Fast jag gillar verkligen skräck-Poe bäst! The Fall of the House of Usher - underbar! The Black Cat - svart skräck med lite humor och The Tell-Tale Heart - nog favoriten hittills, med det stirrande ögat, galenskapen, hjärtat som bultar! Nu försöker jag leta rätt på fler liknande berättelser för det känns som om jag inte kan få nog av den sidan av Poe.

Mary & Max- charmig leranimation i glädje och sorg

Mary & Max av Adam Elliot handlar om 8-åriga Mary Daisy Dinkle som bor i Australien, och en dag bestämmer sig för att hon vill ha en brevvän. Någon som bor i USA som hon kan fråga om hur de har det där. Därför slår hon på måfå i en telefonkatalog och hittar Max Horovits, en 40-årig överviktig judisk man med Aspergers syndrom boende i New York. Både Mary och Max är ensamma individer som finner varandra genom brevskrivandet, vilket kommer att sträcka sig över måga år framöver.

Mary är en ganska ensam och mobbad liten tjej. Hennes mamma är halvalkoholiserad, och hennes pappa samlar på uppstoppade djur. Hon har dock en tupp som håller henne sällskap. Max jämförs i DN med Travis Bickle i Taxi driver, på det sättet att han har svårt att förstå sig på folk. Han vill rensa upp i en stad där allt har gått överstyr. Han skriver brev till borgmästaren om att alla som slänger cigarettfimpar borde få böta en miljon.

Det låter som en ganska mörk film, och det är det bitvis. Men genom leranimationerna kan man faktiskt på ett lättare sätt ta till sig det svarta. Det svarta blir inte lika svart, men ändå minst lika angeläget. När Mary som vuxen har deppat ner sig, blivit alkoholiserad och står med en snara kring halsen berör det. Men hade det varit en film med skådespelare hade det kanske blivit smetigt effektsökeri i elände. Det hade inte funkat, men här kan allting tas ett steg längre. Man förstår budskapet, men man slipper eländes elände. Allting kan bli lite mer skruvat, både på ett humoristiskt och sorgligt plan. För det är också en kul film, där leranimationerna är fantastiskt snyggt gjorda. Jag trodde inte att det här skulle vara något för mig, leranimerat i långfilmsformat liksom. Men det höll hela vägen och lite till. Jag vill se om filmen för alla poänger och snygga detaljer. Tony Collette och Philiph Seymour Hoffman, en favorit, gör ypperliga insatser som Mary och Max röster.

För mycket lycka?

Too Much Happiness av Alice Munro. Jag minns att jag läste en recension av den här boken i somras, minns inte var, och att recensenten skrev att det är ovanligt mycket våldsamma och spektakulära händelser i novellerna, men att de trots det framstår som stillsamma. Det är till exempel många mord: barn som mördas och barn som mördar. Det är otrohet: hustrun som bedras och överges efter ett långt liv tillsammans. Med mera. Men som sagt, det framställs sakligt och stillsamt som alltid hos Alice Munro. Som en del av livet. En händelse bland andra. Och det är som vanligt mycket att fundera över i novellerna: när jag bläddrar igenom dem igen så framträder dem likt filmsekvenser. Drömlika men knivskarpa på samma gång. Det här är en bok jag skulle vilja diskutera i en bokcirkel. Det finns massor att prata om och säkert mängder av ledtrådar och detaljer som jag missat. Men det är en njutning att läsa Munro. För tillfället framstår novellen Child's Play som en favorit: en känsla av att något fruktansvärt har hänt samtidigt som man som läsare villas bort bland idylliska beskrivningar. Fenomenalt.

Tack!

Tack Alice och Lyran för mitt fina paket! Cassandra Clares City of Bones är precis vad jag längtar efter nu. (Omslaget får mig att fritt associera till Edward Cullens marmorbringa... Förväntningarna på boken är höga.) Skrivhäftena blir perfekta till listor på böcker jag vill läsa. Eller kanske dikter. Eller bra citat ur böcker. Och mangaboken En kopp kaffe till får jag förstås för mitt kaffeberoende. Dessutom läste jag i författarens förord att bokens titel anspelar på Bob Dylans låt "One More Cup of Coffee" som råkar vara en av mina favoritlåtar. Fullträff!

Världens bästa paketinnehåll: böcker, choklad, godis, skrivböcker och glöggkryddor.

Bokcirkelträff och Om mödrar och moderländer

Idag är vår bokcirkel med i Metro! (se s 14 i nätupplagan).

Ida, Elin och Jenny, (Jennie och Elin B på andra sidan, och saknades gjorde Moa och Camilla).

Under senaste bokcirkelträffen (där Moa och Jennie härifrån ingår) så diskuterade vi Jamaica Kincaids bok Annie John. Vi var alla lite betagna och sugna på att läsa mer av författaren. Annie John är en delvis självbiografisk historia, som getts ut på nytt av Tranan, och som handlar om en flickas uppväxt på ön Antigua. Läs mer om boken och vad vi tyckte på Elin B:s blogg Besattheten.

Utgåvan från 2010 och från 1986. Den senare utgåvan var skälet till att jag valde boken från början, den var så lockande, medan det senare signalerar något helt annat, för mig förde den tankarna till Rötter eller någon annan sydstatshistoria. Detta fick oss att börja diskutera hur skickligt Kincaid beskriver huvudpersonerna utan att riktigt beskriva dem. Hur intressant det är med böcker där man inte förrän långt in i historien får veta ålder och identitet.

Andra omslag till boken.

När jag läste den här boken så hade jag precis läst ut Maryse Condés senaste bok Desirada och tyckte att de påminde om varandra. Condé är en av mina favoritförfattare och jag är mycket stolt över mitt signerade exemplar av hennes Färden genom mangroven i bokhyllan. I Desirada (1997) skildras tre generationers kvinnor; två mödrar och en dotter; eller två oförmögna mödrar och en dotter som söker sin identitet genom sin mor och mormor. Kolonialisering, arv och miljö, ofrivillig kärlek och bittra tystnader, allt i en prunkande och sinnesretande språkdräkt som andas moderslandet Guadeloupe. Historien rör sig runt Marie-Noëlle och hennes sökande på svar efter sin kärlekslösa mamma och sin namnlöse far. 10 år gammal tvingas hon att lämna sin älskade fostermamma Ranélise och den karibiska födelseön då hon blir efterskickad till förortens Paris och sin biologiska mamma Reynalda. Modern, som bara var femton år gammal och hittades av Ranélise då hon försökt dränka sig, har inte hört av sig sedan hon lämnat ön för att skapa sig ett nytt liv med en ny familj och det nya livet blir kärlekslöst bland betonghusen. Men det är som sagt inte enbart en historia om en moders oförmåga att älska sitt barn utan också en historia om skuld, frånvaro, identitetssökande och rotlöshet, sanningars subjektivitet och dess konsekvenser. Stort helt enkelt.

Tycker detta var så fint sagt om Maryse, hittat på en diskussionsblogg: "There is no one in this world of whom African and people of African descent can be more proud of than Maryse Condé. She is, for us, life, literature, text, context, excellence, spirit, history, and personhood."

Facebook i böcker

Samtiden påverkar ju som bekant ofta litteraturen. Nu kan vi se de första böckerna där Facebook är med, både som en direkt handling eller som en fond i en samtidsroman. Det senare alternativet har jag sett i två böcker för gruppen unga vuxna. Det är Engångsligg av Josefin Palmgren och Vad jag gjorde en höst av Jenny Björklund. Båda böckerna påminner en del om varandra. De handlar om unga kvinnor som festar, pluggar, shoppar och uppdaterar sin status på Facebook. Huvudpersonen i Vad jag gjorde en höst funderar bl.a. på om hon ska uppdatera sin status, eller om hon ska vara lite mystisk och inte göra det så att folk börjar undra om det har hänt något. I Engångsligg relateras det också en hel del till Facebook. Huvudpersonen Klemetin gör saker för att sedan tänka, det här kan jag ju skriva om på Facebook osv.

En bok som mer direkt handlar om Facebook och som har det i titeln är Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Jag har dessvärre inte läst boken, men en del recensioner. Boken handlar om Tove som har flyttat till en ny stad med sin man. Hon trivs inte med sin livssituation, de har svårt att få barn och hon får något av en 40-års kris. Mitt i allt detta får hon kontakt med en gammal ungdomskärlek. Och var är det lätt att hitta folk nu för tiden? Jo, just det, på Facebook. I recensionen i BTJ skriver man att boken känns mer som reklamannons med allt tjat om Twitter, Facebook etc. (Jag är redan trött på att skriva om det...). Någon annan skriver att den är slagfärdig och något av en samtidsroman som många kan känna igen sig i.

Nu när det även finns en film, The social network som berättar historien om fenomenet Facebook, och varenda kotte finns med i nätverket, så får vi nog vänja oss vid att det refereras till sociala medier både här och där.

För mycket frihet?

Det här är den stora amerikanska romanen, om den amerikanska familjen i dagens USA. Det vill säga i ett USA efter 9/11, efter Irak-kriget och efter George W. Bush. Jag är förtjust men inte betagen.

Vi får följa familjen Berglunds uppgång och fall skulle man kunna säga (jag får lite känsla Oates amerikanska familjeskildringar). Vi vet när vi börjar läsa att the Berglunds är en familj som utåt sett är perfekt men att den vackra polerade ytan plötsligt börjar krackelera. Detta ser vi genom de avundsjuka och missunsamma grannarnas ögon. Sedan får huvudpersonerna komma till tals: medlemmarna i familjen Berglund.

Jag gillar hur romanen är upplagd: hur grannarna ser familjen utifrån både i början och sedan också i slutet. Och jag älskar delarna där fru Berglund, Patty, skriver sin självbiografi som en övning under sin terapi. Dialogen är också briljant och måste nog läsas på engelska för att helt komma till sin rätt! Och karaktärerna som är stereotypa men smart gjorda. En favorit är grannflickan Connie som helt går upp i sitt livs kärlek Joey Berglund och utplånar sig själv för hans skull, och som blir en parallell till Pattys ungdomsvännina Eliza, som dyrkade Patty som en idol. Vissa kvinnoporträtt stör mig lite dock, i synnerhet Lalitha, den vackra, sexuellt frigjorda och överväldigande indiskan som är självständig och tuff, som inte vill skaffa barn och som till slut (naturligtvis) måste offras.

Bilden av USA är också intressant, mycket av dagens politik, kritik av presidenterna och den amerikanska självbilden. Och så klart det stora temat, den amerikanska friheten som man vaktar med sitt eget liv. Rätten till frihet, rätten till rikedom, rätten till olja, rätten till vapen. På bekostnad av miljön och minoriteters fattigdom...

Jonathan Franzen skriver emellanåt mastigt och svårläst och emellanåt lättläst och flytande, samma intryck hade jag av hans förra roman, The Corrections. Men slutresultatet är även denna gången överväldigande.

Svart humor om livet

Jag fick en liten lustig bok att recensera. Den heter Ju fortare jag går, desto mindre är jag och är Kjersti Annesdatter Skomsvolds debutroman. Först var jag inte så förtjust, den kändes lite konstig och vad handlar den egentligen om? Huvudpersonen heter Mattea Martinsen och är, hur ska man säga, socialt handikappad. Hon har svårt att umgås med människor, förutom sin man Epsilon. Men på ålderns höst kommer hon på, att ingen kommer ju att märka om hon dör eftersom hon inte träffar någon. Så hon bestämmer sig för att ta tag i det hela. Hon är också mycket förtjust i sylt som hon har på sina smörgåsar. Men hon börjar bli gammal och är svag så får hon aldrig upp locket, och Epsilon är inte till någon hjälp. Hon tänker att hon ska be kassörskorna att hjälpa henne med locket, men det blir aldrig så. Så hon går hem och ställer burken i skafferiet bland alla de andra.

Jaha, tänkte jag det verkar ju spännande... Men allt eftersom växte romanen. Och den är full av humoristiska tragikomiska glimtar. Speciellt gillar jag den där Mattea ringer nummerupplysningen och frågar efter sitt eget nummer för att hon har glömt det. Sen ringer hon flera gånger. Hon tänker att det kanske förs någon statistik över de mest efterfrågade numren En slags nummerupplysningens tio-i-topp. Då kanske någon kommer ihåg henne sen. Boken är fylld av sådana här små lustiga scener. I all sin enkelhet blir detta en liten pärla till roman. Det är en rolig bok om social ångest, ensamhet och döden.

Ledtrådar...

 En bok om dagen anordnar i höst Pocket & Påhitt, som innebär att man byter bokpaket med en annan bloggare. Jag blev ihopparad med Alice's & Lyra's Bokhylla så det här inlägget riktar sig till dem. Mina bibliotekarieinstinkter vaknar direkt och jag inser vilket gyllene tillfälle detta är att tipsa om böcker man själv älskar och som man tror att mottagaren också kommer att gilla! Och så får man själv paket, vilket är kanske det bästa jag vet.
Som hjälp på traven kan man besvara några frågor om sig själv och sin boksmak:

* Vilken genre eller författare gillar du bäst? Genre är så svårt att säga. Jag älskar dystopiska framtidsskildringar. Jag älskar också ungdomsfantasy, typ Den mörka materian av Philip Pullman. Men annars läser jag mest samtidslitteratur, romaner, svenskt och amerikanskt främst. Joyce Carol Oates, Margaret Atwood, Haruki Murakami, Sofi Oksanen, Monika Fagerholm och Sara Stridsberg är några favoriter.
* Vilken genre eller författare är du nyfiken på? Jag skulle gärna hitta fler bra böcker inom ungdomsfantasy. Jag har läst första delen av Hungerspelen och gillade jättemycket. Har alltså läst Pullmans fantastiska trilogi, de två första Harry Potter-böckerna och har den tredje, den första boken av Lian Hearn och har del två och tre.
* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..? Jag läser inte så mycket dåligt. Vet oftast på förhand ungefär vad jag gillar. Men dåligt språk i böcker är jag allergisk mot. Läser inte heller särskilt många deckare eller böcker inom chick lit-genren.
* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt? Jag har precis hittat den saknade delen i Dark is rising-serien av Susan Cooper, saknar Den sista striden av C.S. Lewis. Annars samlar jag inte direkt på böcker.
* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren? Nej, dessvärre inte. Men för att hitta vad jag har skrivit om här på bloggen så går man till Inlägg av Moa. Det täcker i stort sett allt jag läst sedan jag började blogga för ca tre år sedan och ger nog också ett hum om min boksmak!
* Annat litterärt, värt att veta..? Jag läser gärna på engelska!

* Vad äter du för godis? Allt. Saltlakrits är det bästa men annars: allt.
* Naturgodis - ätbart eller inte..? Absolut ätbart!
* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart? Dricker mest kaffe eftersom jag är svårt beroende... Men jag gillar te och tar gärna emot smakprover på goda sorter! Har väldigt dålig fantasi själv när det kommer till te och köper det sällan...

* Hobby? Förutom att läsa är det väl att skriva. Jag fullkomligt älskar anteckningsböcker av all de slag, kan aldrig ha för många! Jag skriver dagbok och listor, antecknar tankar och funderingar och en och annan liten berättelse emellanåt.
* Favoritfilm? Ingmar Bergman är en stor favorit, särskilt Fanny och Alexander. Älskar Spirited Away och Howl's Moving Castle. Magnolia är en annan favorit.
* Favoritmusik? Kate Bush, Neil Young, Rufus Wainwright, Mark Lanegan, Nick Cave, Will Oldham....
* Stjärntecken? Favoritfärg? Född 25 januari 1981, så Vattuman och snart gammal :-)... Gillar blågröna färger och gråsvart.
* Samlar du på något? Kylskåpsmagneter, t.ex. denna. Gillar också fina bokmärken. Är beroende av nagellack. Och som sagt anteckningböcker.

Äntligen bokcirkel

Så blev den äntligen av, klassikerbokcirkeln, efter veckor av inställda träffar, framflyttade datum och krånglande medlemmar. Det är inte helt lätt, detta med bokcirklar. Att hitta en tid och dag som passar alla till exempel: den här gången var vi bara tre som kunde. Och så hade vi valt en exceptionellt tjock och mastig bok. kanske hade varit en bättre idé att läst något tunt och lättsmält efter det långa sommaruppehållet. Nåväl. En fantastisk bok var det i alla fall: The Golden Notebook av Doris Lessing.

två versioner av samma bok.

Fast vad är problemet med den svenska titeln Den femte sanningen? Den femte anteckningsboken som titeln syftar på gör väl inte anspråk på någon sanning utan är ett försök att sammanfoga alla delarna i författarinnans liv. Och så blir ju titeln hopplöst lik Lessings roman Det femte barnet. Dålig fantasi på förlaget?

Grundhandlingen i The Golden Notebook kan väl beskrivas så här: En författare, Anna Wulf skriver i fyra anteckningsböcker: En svart om sitt liv i Afrika med sina vänner och sin första man, en röd om sitt politiska liv som aktiv men ständigt tvivlande kommunist, en gul där hon skriver en roman om en kvinna som heter Ella och som bär slående likheter med Anna själv, och en blå där hon försöker vara personlig, privat och detaljerad om sitt känslo- och kärleksliv. Men Anna mår allt mer dåligt och börjar bli splittrad: hon börjar skriva i en femte anteckningsbok för att foga samman alla bitar av sitt liv. Och så har vi ramberättelsen, kallad "Free Women" som handlar om Anna och hennes bästa väninna Molly och Mollys son Tommy som är nitton år och kluven inför sin framtid och sitt liv.

Det här är en diskuterande, filosofisk roman som fick mig att grubbla och tänka massor. Den handlar om friheten, den fria viljan, individens val, samhällsansvar, kärlek och sex, att vara kvinna, att skriva... Oftast känns den väldigt modern, med några undantag, som till exempel diskussionen om "en riktig man" och beskrivningarna av äktenskapen med frigida fruar och otrogna män (den utkom första gången i början av sextiotalet).

En perfekt bokcirkelbok, förutom det lite väl tilltagna formatet. Mycket synd att inte alla kunde vara med, för jag tror det här är en bok som berör alla på olika sätt, och det finns verkligen oändligt mycket att diskutera!

bokcirkelfika

Mellanlandning

Ibland behöver man pauser i sin läsning i form av lättare läsning. Efter Sara Stridsbergs fina och språkligt utmanande Darling River läste jag de två första böckerna Harry Potter. Som att krypa in i en varm liten grotta av fantasi och magi. Sedan läste jag halva Freedom av Jonathan Franzen, fick avbryta med bokcirkelboken The Golden Notebook av Doris Lessing som gjorde mig intellektuellt utmattad om än lycklig och inspirerad. Så därefter behövde jag en andningspaus i form av första delen av Susan Coopers femdelade fantasyserie om kampen mellan ljus och mörker. Och sedan kunde jag återuppta fantastiska Freedom igen. Som mellanlandningslitteratur finns det ingenting som slår barn- och ungdomsböcker och helst fantasy. Man hittar liksom tillbaka till den där lustfyllda bokslukande sträckläsningen som är så ljuvlig.

Efterlängtat loppisfynd!

Jag går ganska ofta på loppisar. Kollar efter rolig inredning, annorlunda kläder och diverse prylar. En och annan film och en och annan bok brukar också gå hem. Men det är en bok som jag alltid tittar efter, men aldrig hittar. Det är en av mina all-time favourites, Den hemliga historien av Donna Tartt. Har fått för mig att den är ganska svår att få tag på, typ slut på förlag som vanlig bok. Som pocket kom den ju för ett tag sedan, med kommentar av Camilla Läckberg på framsidan... Men idag när jag var på loppis och gick fram till bokstaven T, som jag brukar, så stod den där! Oj, sa jag högt. Femton spänn och nu står den här hemma i bokhyllan. Ett snyggt och fräscht exemplar dessutom. Lite tidig julafton så där.

Här på bloggen har vi tyckt ganska olika om boken. Jag är nog den som är odelat förtjust. Boken börjar med meningen: "Det här är den enda historien jag någonsin kommer att kunna att berätta". "Redan där var jag fast. Jag var fast i de dammiga universitetsmiljöerna, med mystiska professorer och lummiga lundar. Fast i ett suggestivt språk och kulturella referenser. Men framförallt var jag fast sammanbunden med karaktärerna I de tre-fyra dagar som jag läste boken levde jag bokstavligen med Richard, Bunny, Henry, Francis och tvillingarna Charles och Camilla". Så skrev jag mitt inlägg som finns här. Och här skriver Moa också om Den lille vännen av Donna Tartt. Just nu är jag mest glad för mitt fynd!

Bokbloggarnas litteraturpris

Breakfast bookclub har instiftat ett bokbloggarnas litteraturpris.

Så här skriver de:

Alla svenska bokbloggare får nominera fem svenska eller utländska böcker var (de ska dock finnas översatta till svenska), utgivna från och med november 2009 till november 2010 (priset delas ut och tillkännages i samband med Stora kulturbloggprisets gala den 27 november). Böckerna ska vara poängsatta så att årets bästa får 5p (fem poäng), den näst bästa får 4 p (fyra poäng) osv. De fem titlarna med högst totalpoäng slutnomineras och alla bloggläsare kommer därefter att rösta fram vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris. Nomineringstiden startar nu och pågår till och med 24 oktober. Röstningsperioden kommer att vara under två veckor i början av november. Vinnaren kommer annonseras och priset delas ut i slutet av november!

Du nominerar genom att maila dina fem titlar samt adressen till din bokblogg till brkfstbookclub@gmail.com.

Himla kul och jag vill också nominera!

Mina nomineringar:

5 poäng: Syndaflodens år - Margaret Atwood

4 poäng: Utrensning - Sofi Oksanen

3 poäng: Andningsgunga - Herta Müller

2 poäng: Darling River - Sara Stridsberg

1 poäng: Mot ännu en sommar - Janet Frame

Jag glömde ju skriva om...

... Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag fick en recensionsbok ungefär i mitten av boken, vilket gjorde att jag fick skjuta upp läsningen. Att avbryta så där är inte det optimala, men ibland blir det så. Jag var till en början helt uppslukad av boken och tänkte, det här kan bli riktigt bra. Upptakten där Lennart, en avdankad gammal svensktoppsartist, hittar ett litet flickebarn i skogen. Men inte vilken bebis som helst, utan ett mycket annorlunda barn som sjunger med en gudabenådad röst. Lennart förstår att hon kan bli något riktigt stort och tar hem barnet. Han gömmer henne i källaren och övertalar frun, Laila att det är det bästa. Laila, som också varit svensktoppsartist tillsammans med Lennart, men som numera är en överviktigt underkuvad kvinna, blir tvungen att lyda. Ho, ho spännande! Vilken upptakt. Och början är riktigt bra. Förhållandet mellan Lennart och Laila och deras liv målas upp. Krossade drömmar och förhoppningar. Berättelsen om sonen Jerry är också riktigt brännande. Jag tycker överhuvudtaget att dessa "sidorspår" förstärkte berättelsen och gav den ett slags djup. I början är det mycket bra också. Men sen kommer partier som är mindre bra och storyn tappar fart, för att sedan på nytt växa och nå riktiga toppar igen. En del passager med beskrivingen av programmet Idol är lite så där. Lite synd är det. Inte direkt dåligt, men segt emellanåt.

Jag tyckte också om partierna med den andra flickan Teresa och hennes utanförskap. Den fina relationen med pappan som förstår Teresas asociala sida och kanske känner igen sig själv. Och mamman som står och oförstående och vill inget hellre än att hennes dotter ska passa in, och gå på maskerad och "vara som de andra barnen". Ja, det är hjärtskärande. Däremot tycker jag inte om de blodiga scenerna, som känns spekulativa, och inte tillför handlingen något. Jag förstår inte meningen med dem. Men trots de lite transportliknande sträckorna, lite sega, lite jaha, så gillar jag ändå Lilla Stjärna. Jag gillar den skarpt. För kärleken mellan flickorna, för utanförskapet, för samhällskritiken, för det tidsenliga och för att han på ett genialt sätt får ihop detta på ett realistiskt och samtidigt skruvat sätt. Man köper det. Detta är min första roman av Ajvide Lindqvist. Många säger att den inte är hans bästa, men då har jag ju så mycket mer att se fram emot. Moa här på bloggen var lite mer kritisk, läs hennes inlägg om Lilla stjärna här.

Atwoodsk dystopi

Min favoritförfattare: Margaret Atwood.
Min favoritgenre: dystopiska framtidsskildringar.
Och vad är Atwoods senaste, The Year of the Flood, om inte just en dystopi. Kanske den bästa som skrivits. I alla fall som jag läst.

The Year of the Flood berättar historian om världens undergång såsom den skildrades i Oryx and Crake, igen. Jimmy, huvudpersonen i den boken, skymtar förbi i The Year of the Flood, som pojkvän och till slut galen överlevande. Och andra personer som skymtade förbi i Oryx and Crake, får här större plats.
Huvudpersonerna, hjältinnorna med stort H, heter Toby och Ren. Vi får följa dem genom samhällets kollaps tills kaos och anarki bryter ut. Isolerade på varsitt håll överlever de och väntar på säkrare tider. För världen har fallit samman. Djuren har avlats fram till livsfarliga och sluga varelser, maten är konstgjord, luften farlig att andas. Både Toby och Ren har haft med God's Gardeners att göra, en sekt som odlar grödor på taken till byggnader och som tränar sig i överlevnad inför katastrofen som bara de anar kommer.

Jag tycker Atwood lyckas mycket bättre med den här romanen än med Oryx and Crake som inte är någon favorit hos mig. Men The Year of the Flood är bra på så många sätt. Den är skrämmande och viktig i sin egenskap av dystopi. Den är vacker och välskriven: de växelvisa kapitlen som obönhörligt närmar sig katastrofen man förstår är oundviklig, är ett skickligt och fungerande grepp. Karaktärsskildringarna är trovärdiga och gripande: kvinnorna som reser sig från botten och slår tillbaka utan att sluta känna kärlek.

Min favoritbok: The Year of the Flood av Margaret Atwood.

Tematrio - Titelmän

Den här veckans tematrio var lite klurig. Tre boktitlar med mansnamn i titeln kommer här:

Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Díaz har jag oläst i bokhyllan. Höga förväntningar, för den var länge med på DN:s bästa-lista när den kom.

Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck har jag läst, men för rätt länge sedan. Tillhör Steinbecks komiska böcker, fast såklart tragikomisk samtidigt - annars vore det inte Steinbeck. Om de supande men lojala och godhjärtade dagdrivarna till vänner.

Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald om den mystiska och hemliga miljonären Gatsby som håller sina glamorösa fester och står i centrum för sällskapslivet, men som bär på mörka hemligheter.

Kulturnatta

I fredags så ägde Kulturnatta rum, 21:a i ordningen i Göteborg, en kväll då hela staden fylls med kultur. I år var invigningen på Magasingatan, en gata som fullkomligt explosionsartat blommat ut de senaste året. Utformningen stod scenkonstnärerna Charlie och Christine Åström från Studio Oscuro för på årets tema som var kropp. På husväggarna visades suggestiva projektioner och Göteborgs Indiekör framförde sina karaktäristiska covers på poplåtar. Fint var det.

Sen liksom drogs vi in i intilliggande garage där musik från En Himla Kropp framfördes, med bultande nävar, megafoner (en helt lysande version av Thåströms Alla vill till himlen), operetttoner, gothskräck och suggestiva skuggor, av Rabalder. Vi var totalt sålda och tagna.

På HDK stod ett litet gäng och försökte bilda en kropp genom ihopsydda uppstoppade tyger som bildade en stor bullig klump på temat Stoppa upp! Intimt och internt. Annars var rummet fyllt med tyger, nålar och folk som knåpade.

Utanför Hagabion fanns nog kvällens märkligaste kulturupplevelse. Serietecknaren Mark Singleton framförde Levande serier: Fången. En potatisliknande kostymfigur mumlade saker inifrån en uppbyggd fångcell, som skulle symbolisera att komma ur en depression (tror jag).

På House of Win-Win arrangerades deltagande i den internationella 24 hour comic-day, ett serietecknar-maraton. Lokalen var proppfylld med seriealbum, serietecknare och happenings som pågick under hela kvällen. Serier har ju fått ett stort uppsving de senaste åren och det var trångt, upprymt och kreativt.

Det är ju fantastiskt att få bli bjuden på så mycket gratis kultur under en kväll. En massa konst och kultur som "chockerar, upprör och provocerar!". Kultur som, istället för att vara positiv och folkligt förankrad, förundrar och väcker nyfikenhet och bara är så där härligt multikultimångkulturell som kultur ska vara.