Fish tank

Jag blev helt knockad av den här filmen. Det är en sån där helgjuten film där allting känns äkta och rätt. Och det känns som att den inte skulle kunnat gjorts på ett annat sätt. Även om jag någonstans mitt i filmen hade mina betänkligheter. Den utvecklades på ett sätt som inte kändes helt bra. Man får lägga moraliska och feministiska tankar åt sidan så att säga. Om man ska köpa den här historien. För historien skulle kunna tagit en annan vändning, men då hade det inte blivit Fish tank.

Katie Jarvis som spelar Mia är på pricken i porträttet av den struliga truliga tonåringen. Vilken explosiv energi i denna späda tjej med sin hård hästsvans. Hon lär visst också vara castad på en tågstation, när rollbesättaren av en slump fick syn på henne. Vilket fynd! Kierston Waering spelar också mycket bra som den evigt festande och oansvariga mamma. Även lillasyrran är superb i sin roll som liten och kaxig. Mamman festar mycket medan barnen är förpassade till rummen. Hon tar hem den ena pojkvännen efter den andra, oftast inte särskilt trevliga. Men så gör Connor entré. Han är rolig, charmig och snäll. Och framförallt, han bryr sig om barnen. Det är de inte vana vid, men till slut börjar till och med Mia att mjukna upp. De blir vänner och hon känner att hon kan anförtro sig åt Connor. Sen är det synd att avslöja mer.

Ja, det här är verkligen en helgjuten film. En sån man ser kanske vartannat år. Om ens det. Den kan beskrivas med en slags rå energi, man sitter som på helspänn, och vågar inte slappna av en sekund. Förutom bra skådespeleri, manus och regi av Andrea Arnold, så är det schysst musik och snygga miljöskildringar. Det är socialrealism goes förort. Och slutet är så vackert, och känns som resten av filmen, helt rätt. Med Nas "Life's a bitch" ringande i öronen sitter jag helt omtumlad efter denna upplevelse.