Jag har tidigare bloggat om min norska favorit Sortland, nu har jag hittat en från Finland också i Marita Gleisners Festen är min. I början tyckte jag mest att boken var märklig, fick inte ihop hoppen riktigt, men tonen, tonen. Vissa författare lyckas så förbannat bra att tonsätta sina huvudpersoner, man liksom andas med dem och ser världen ur deras pupiller. Det är inget sensationellt som händer, hela historien kretsar kring tre syskon som olyckligtvis blir lite ensamma i några dagar. Det är inget dramatiskt, deras mamma åker till sjukhuset och deras pappa (en otroligt självuppoffrande, fast dock till omgivningen och inte till familjen, prästpappa som får lite mycket att göra och inte hinner se sina barn) som försöker täcka folks sorgbehov. Andrea, vars 15-åriga födelsedag skjuts upp, får ta ansvar för hemmet. Det är något i boken som för mina tankar till Mare Kandres Bubins unge, trots att den inte är köttig och suggestiv, utan rätt enkel och rak, så är det något somrigt slumrande över historien. Det är äventyr och rädslor, vänskap och ansvar och om det där stadiet att vara både stor och liten. Marita Gleisner har tidigare skrivit både för ungdomar och vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar