Dikt och verklighet

Här är tre nya och läsvärda diktsamlingar att njuta av i sommar:

Bodil Malmsten skriver i Det här är hjärtat om att förlora en älskad närstående, om hur man hanterar sorg och går vidare i sitt liv. Sorgligt och vackert.

Nya danska stjärnskottet Asta Olivia Nordenhofs diktsamling det enkla och ensamma handlar om att vara ung, sakna jobb, hanka sig fram, längta efter tillhörighet och vara mittemellan allting. Det är rått och skitigt men samtidigt oerhört poetiskt och fångande.

Kära fru Schubert är skriven av polska poeten Ewa Lipska. Här finns även författarens egna illustrationer med. Alla dikter börjar med ”Kära fru Schubert” och är som små brev fulla av humor, värme och mänsklighet.

Bengt Emil Johnson är död

Jag råkar ha två diktsamlingar av honom i bokhyllan, men det var länge sedan jag tittade i dem. Här en slumpvis uppslagen dikt ur I grannskapet:

Helt oväntat
en morgon
började september ringa
i sin dystra skolklocka.
Med stort allvar klang
tranornas rop och lommen
skrev och skrev på insjöns
skiffertavla.

Om Bengt Emil Johnson på wikipedia HÄR.

Briljanta Bruno

Man kan aldrig få för mycket av Bruno K Öijer, så jag spinner vidare på Moas inlägg. Här kommer min favoritdikt som för mig personligen för tankarna till när jag bodde i Stockholm -97, och ramlade över diktsamlingen Det förlorade ordet (1995)

du fick aldrig veta
att när du rest dig satt jag kvar
vid avtrycken i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej
det var som om ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mig vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på varaktig kärlek

Väl valda ord

Vissa sanningar i livet kan bara sägas med Bruno K Öijers ord, i hans dikter. Hans nya diktsamling Svart som silver (här recenseras den i DN) känns som något jag längtat efter länge. I Babel igår intervjuades han om livet, döden och ensamheten. Och om det amerikanska presidentvalet. Han sade att han inte blir imponerad förrän en homosexuell indian blir president i USA. Precis.

En annan som ofta slår huvudet på spiken är Bodil Malmsten. Det vardagliga och privata får plats i hennes texter. Det nordiska missmodet, den svenska melankolin eller bara det allmänna missnöjet skildrar hon i sitt inlägg En misslyckad fruktsallad på Finistère.se: "Det kunde varit värre, men det var inte ens illa nog."

En favoritdikt ur Öijers Dimman av allt (2001):

när jag vrider om nyckeln
till min lägenhet
känner jag ibland att jag tränger mej på
att jag kommit hem för tidigt
och utan att förvarna
jag står kvar
väntar innan jag öppnar dörren
det främmande osynliga
måste hinna ställa tillbaka stolarna
och plocka undan
ta med sej alla sina saker
innan jag går in
och låtsas att jag ingenting ser
ingenting vet

Skrik om du brinner

Skrik om du brinner, Navid Modiri (2007)

En liten tunn sak med ett ganska halvt gräsligt omslag. Det är Navid Modiris debutbok (han som är överallt nu, programledare för Filmkrönikan och med det egna bandet Modiri & Gudarna) och är en berättelse i diktform. Små minnesnedslag. Ögonblick som andas tid. Patruller, förbjudna klackar, bomber, bränder, höghus, krigsdoft och flykt, höghus och ny tillvaro, litterära referenser, längtan, om att få förklara och kanske också om att försöka förstå och bli förstådd. Förordet är skrivet av poeten Johannes Anyuru. Tycker den är fin. Läs den.

Nya och gamla dikter. Del 3

Efter att ha sett och hört Ulf Karl Olov Nilsson, eller UKON som han kallar sig, läsa sina dikter på bokens dag i höstas, var jag väldigt nyfiken på diktsamlingen Synopsis (2007) . Han läser sina dikter på ett speciellt sätt, ofta med musik till, och i boken finns även en CD med några av dikterna inlästa. Det blir också dessa första dikter som gör störst intryck på mig. Inläsningen av dem är fantastisk med olika röster, bakgrundsljud och musik. Humorn och det ironiska anslaget i dikterna blir tydligare med författarens egen röst och betoning. Dikterna är enkla i grunden, de baseras på vardagliga tankar och känslor som man kan känna igen sig i. Den första dikten som är uppbyggd som ett operalibretto behandlar jagets känsla av otillräcklighet som gör att han misstar bekräftelse för kärlek, och hur den låga självkänslan till slut går ut över den som bryr sig om det här ynkliga och självdestruktiva jaget. Många av dikterna är formade som ett slags listor eller uppräkningar. Jag tröttnar faktiskt på de senare dikterna och lyssnar i stället på inspeningen igen. UKON är en poet som helst ska höras!

Nya och gamla dikter. Del 2

Jag fick Anne-Marie Berglunds bok Breven till mamma (2005) i födelsedagspresent när jag fyllde 25 år. Sedan dess har jag läst mycket av de dikter och romaner som Berglund har skrivit och nu senast även hennes diktsamling Jag vill stå träd nu (2000). I diktsamlingen finns samma stämning som fick mig att fastna för Breven till mamma. Precis som titeln antyder så handlar det om brev, skickade av Berglund till sin mamma under många många år. I boken framträder bilden av en blivande författare som i tjugoårsåldern bryter upp från föräldrahemmet i den tysta skogen och ger sig ut på resor, resor som aldrig tar slut. Hon klarar aldrig av att komma tillbaka till Sverige under längre perioder utan mår bäst någon annanstans, på väg till Paris, eller i ett av sina hyrda rum, ensam med skrivmaskinen. Just ensamheten är så påtaglig, men också självvald, något som återkommer starkt i dikterna i Jag vill stå träd nu. Hos Berglund finns en stark längtan efter sin mamma men också en tydlig närhet till henne, trots avståndet. Mamman som sitter i det ensliga huset och väntar på dottern är en återkommande bild. Skuldkämslor, ångest och övergivenhet. Men också frihet och närhet till den egna personen.

Jag trodde jag var ett skåp
sen upptäckte jag att jag var ett bord,
Men just som jag vant mig vid tanken
blev jag en stol.
Det passade bra, tänkte jag för jag
ville egentligen helst av allt sitta:
sitta av mitt liv, orörlig.
Orubbad på sin stol både föddes hon
och dog.
Men hur skulle jag kunna sitta på den
stol som var jag själv.
Jag var ämnad till att andra skulle sitta
på mig.
Då föll jag sönder med ett brak.
Jag var en söndrad stol i en i övrigt
tom lägenhet.

Ur: Jag vill stå träd nu, s. 36

Nya och gamla dikter. Del 1

Jag har läst dikter. För att komma i form började jag med min stora favorit Inger Christensen som föddes 1935 i Danmark. Hon skriver ofta sina dikter i en strikt form som följer ett bestämt mönster. Hennes Diktsamling Alfabet (1981) är ett exempel på detta. Hon skriver själv i avslutande noterna att de "enskilda avsnittens längd i samlingen styrs av matematikern Leonardo Fibonaccis [...] talserie, där de två första är 0 och 1 och varje tal i fortsättningen är summan av de två föregående." Inom denna ram följer dikterna även alfabetet och inleds med ett ord på varje bokstav så långt det går. I den svenska översättningen har detta frångåtts för att få bättre känsla i språket. Dikterna handlar om livet och tingen och leder från en stilla förundran över det enskilda lilla livets existens, över till konstaterandet att även atombomben finns med i detta sammanhang. Att allt finns samtidigt. I dikterna finns också en påtaglig kärlek till språket och orden:

bräkenväxterna finns; och björnbär, björnbär
och bromsalt finns; och vätet, vätet

cikadorna finns; cikoria, krom
och citronträd finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellum

Christensens diktsamling Fjärilsdalen kom i svensk översättning 1996 och är en samling sonetter. Dikterna står på danska på vänster sida och i svensk översättning på höger. När jag läser dikterna tänker jag på och hör, den ljudupptagning av författarens egen inläsning av just dessa dikter, som vi fick lyssna på när jag läste litteraturvetenskap. Språkets melodi och författarens betoningar förstärkte stämningen i dikterna som liknar fjärilar vid döda själar som stiger upp från dödsriket och betraktar oss under ljusa sommarnätter:

Och sommarsyner av försvunna döda,
hagtornshäckens fjärilar, som svävar
i vita skyar och med stänk av röda
blomspår, morgonljusets lätta vävar,

min farmor i den rika trädgårdsfamnen
där lackviol, lövkoja sjöng i kör,
min far som lärde mig de första namnen
på allt som lär sig krypa, innan det dör,

går med mig in i sommarfjärilsdalen
där allting blott finns till på denna sida
och även döda hör på näktergalen,

dess sånger har en märkligt sorgsen svingning
från inget lidande till just: att lida,
mitt öra svarar med sin döda ringning.

Christens dikter är för mig bland det vackraste man kan läsa. Dikter återgivna ur Alfabet, s. 8 och 9 samt Fjärilsdalen, s. 27.