Efter lördagens trevliga bloggparty hos Vixxtoria känner jag att jag får knåpa ihop ett litet inlägg om Alice Munro. Trots att jag länge dragit mig för det. För jag känner mig lite osäker på vad jag ska skriva. Hennes novellsamling Kärlek, vänskap, hat läste jag för flera månader sedan, och jag har kommit tillbaka till den många gånger: tänkt på den, tipsat om den, pratat om den... Varje novell är utformad som en roman i miniatyr. Allt är betydelsebärande, ingenting verkar finnas med av slump eller som enbart utsmyckning. Därför tål också novellerna många omläsningar.Den spännande diskussionen i lördags handlade om novellen "Ett hus i modern stil" och om två av karaktärernas eventuella kärleksaffär. Och Therese som har bloggen Holly Hock och som var den som startade diskussionen, ställde en fråga om själva inledningen till novellen. Som jag då insåg måste vara en nyckel till förståelsen av både novellen i sig och av huvudpersonen Lorna och hennes äktenskap. Ja, ni förstår hur extremt välskriven och intelligent den här novellsamlingen är.
Jag är van att läsa noveller och jag gillar formen, det korta formatet. Men jag är inte van att läsa den här sortens noveller. Det är tydligt att det här är Munros första konstform. Hon lägger ner all omsorg och möda på varje novell. Jag dissekerade en av novellerna kort efter att jag läst den första gången för att försöka få syn på hur hon bär sig åt när hon bygger upp sina berättelser. Det var novellen "Nässlor" som jag blev förtjust i. Hon bygger olika tidsplan och ramberättelser, lägger grunden till känslor hos karaktärerna som senare ska explodera. Och så slutar alltihop i ett slags antiklimax, en besvikelse, som gör att man så mycket mer känner igen sig i karaktärerna. Livet blir inte som man tänkt sig, man blir inte räddad av någon annan än en själv. Bakom varje fasad döljer sig de allra mest fundamentala och låga mänskliga motiven; avund, ensamhet, rädslor och missriktad kärlek.
Nässlorna som personerna i novellen brände sig på var inte ens riktiga nässlor, utan en annan sorts växt, mer obetydlig, svårare att upptäcka, men desto giftigare. Och på samma sätt framträder Alice Munros noveller: på ytan obetydliga, enkla och vardagliga. Men under detta gömmer sig något som gör dem så oerhört mycket mer träffande och starka.
10 kommentarer:
Jag håller med dig om att nästan alla noveller slutar i antiklimax. Man väntar sig att nåt stort ska ske, och då slutar det.
Det var när jag läst ett par av dem, som jag insåg att jag var tvungen att stoppa mellan varje och analysera lite grann – och det var då det blev "jobbigt" att läsa.
Jag undrar hur hon gör när hon skriver. Jag kan föreställa mig att hon skriver en roman på 4-500 sidor, och sedan kortar hon ner till 40. Ungefär så känns det i alla fall :-D
Precis! Att hon bara stryker och stryker tills bara kärnan finns kvar... :)
Spännande! Jag har just den novellsamlingen stående oläst i hyllan. Men jag tror att jag kommer att gilla, när jag väl läser!
Det gör du säkert, Fru E! Skriv om den när du läst så man får höra vad du tyckte och tänkte!
Hej!
Boken låter jättespännande! Har tänkt läsa den ett taag nu men det har inte blivit av. Nu ska jag dock föreslå den till min bokklubb på söndag. Hoppas att de är på annars så får jag hänvisa till er bokblogg.
mvh
Moster Eva
Hej moster! Det vore väldigt kul att höra vad en bokklubb har att säga om Munro. Kan nog bli spännande diskussioner... Hoppas de andra i klubben nappar på förslaget!
Nu har jag läst novellen igen (Post and Beam) och jag förstår nog fortfarande inte riktigt hur mamma-episoden precis i början ska tolkas. Men jag tror så här vid en andra omläsning att det kanske inte är så viktigt huruvida Lionel och Lorna är ihop eller inte. Antagligen är de det inte, även om de båda två verkar dras till varandra. Det som slår mig däremot är hur skuldfull Lorna går runt och känner sig. Och det är väl denna skuld som leder fram till hennes tankar om Pollys eventuella självmord som i sin tur följs av hennes "köpslående med ödet" (?). Denna känsla av skuld hindrar ju henne från att faktiskt glädjas över sitt eget bekväma liv.
Kanske att man skulle kunna se samtalet mellan Lionel och hans döende mamma som ett exempel på hur bra hon är på att förutspå sin egen död och därmed kanske också andra människors känslor/beteenden. Och kanske att man då också skulle kunna säga att det talar för att hennes kommentar i samtalet med Lorna skulle förutspå ett framtida förhållande mellan Lionel och Lorna. Men det känns ganska långsökt...
Jag är också osäker på vad "belle-amie" egentligen betyder på franska (den sammansättningen finns inte alls med i min ordlista).
Holly: Jag är också osäker på belle-amie. Går ju inte att slå upp just den kombinationen...
Skulden är nog det viktigaste i novellen. Man får en känsla av att allt snart ska gå om intet, att hon bara väntar på att bli "avslöjad"... Polly passar ju inte in i det nya livet, Lornas man gillar henne inte och missförstår hennes motiv, och Lorna själv kan inte välja sida för risken att förlora någonting.
Jag har inte läst om den i ett svep än, ska göra det och se om det kommer fram något nytt...
Intressant i alla fall att du tog upp det här!
:)
Vad kul att ni fortsätter analysen.
Nu har jag ju läst novellen i svensk översättning, men jag tolkar 'belle-amie' ungefär som "fästmö" eller så. Jag kollade (mycket snabbt) några av de engelska ordlistor jag enkelt har tillgång till, och finner inte ordet där, men misstänker att det kanske är typiskt för kanadensisk engelska (med sitt franska inflytande).
Jag har en kanadensisk kollega, och ska fråga henne om ordet (men det blir först tidigast i nästa vecka) – hon kanske kan belysa det lite grann.
... eller jag ska förtydliga det där med "fästmö" – alltså inte i betydelsen faktiskt förlovade, utan mer av betydelsen "käresta", så som man kan använda ordet när man retar någon lite grann.
Skicka en kommentar