Lite besviken...

... är jag allt på John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla stjärna. Jag älskade Låt den rätte komma in och hade så klart jättehöga förväntningar på den här nya boken. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fattas eller stör, men Lilla stjärna når inte ända fram till mig. Jag tycker inte att det är särskilt spännande, eller så kanske spänningen förstörs lite av de långa mellanpartierna som ägnas åt romanens alla bifigurer; Laila och Lennart och deras karriärer och äktenskap, deras son Jerry och hans struliga uppväxt och misslyckade karriär som brottsling och äcklet till musikproducent Max Hansen som förför och filmar unga flickor. Det intressanta är ju hur de båda tonårsflickorna sakta men säkert finner en väg till varandra och hur vänskapen mellan dem beskrivs.

Riktigt bra är skildringen av Teresas ångest och ensamhet, ungdomars utsatthet idag med internetmobbing, my space och youtube där en liten videosnutt på ett ögonblick kan förstöra hela ens framtid. Och jag gillar verkligen hur poesi och musik får en stor och viktig del i handlingen som något tröstande och helande, en väg ut ur ensamheten. Och spännande är framför allt början där den lilla flickan hittas nergrävd i jorden och istället för att skrika sjunger. Då är det mystiskt, suggestivt, spännande. Men sedan tycker jag att det tappas bort. Är Theres autistisk? Eller ett övernaturligt väsen som ser igenom materialism och yta inte berörs av sorg, ensamhet och rädsla? Och så känns de flesta av våldsskildringarna som lätt omotiverade och väl detaljerade. Men det är kanske bara en fråga om tycke och smak...