Expedition Kanchenjunga

När författaren Michelle Paver skriver för vuxna (annars är hon känd för sina barn- och ungdomsböcker i serierna Vargbröder och Bronsdolken), så blir det skräck och hon verkar vara förtjust i kalla miljöer. Den tidigare romanen Evig natt har undertiteln ”en arktisk spökhistoria” och den senaste, Expedition Kanchenjunga, handlar om en expedition som ska bestiga världens tredje högsta berg, Kanchenjunga.

Året är 1935 och i centrum för berättelsen står två bröder, Stephen och Kits. Det står tidigt klart att deras relation är ansträngd och att det kommer att ske någon form av kraftmätning mellan dem. Dessutom följer de i spåren av en tidigare expedition som försökt men misslyckats med att nå toppen. En av dem som överlevde den gången har skrivit en bok om äventyret, och den boken spelar också en avgörande roll för den nya expeditionen.

Det börjar bra, turen verkar vara med dem, men plötsligt infinner sig en annan stämning. Det är som om själva berget inte vill att de ska komma fram till sitt mål. Eller är det i själva verket någon kvar däruppe som väntar på dem? Kanske behöver de inte bara konfronteras med laviner, iskyla och hala klippor utan med något långt mer fasansfullt och skrämmande?

Höstskräck

Emma Ångström har skrivit en nervkittlande spänningsroman om ett hus med lite udda invånare. Alva flyttar med sin mamma och syster till en lägenhet. Hon saknar sin pappa som verkar vara intagen någonstans: kanske på ett fängelse eller en psykiatrisk klinik, det är lite oklart och Alva får inga svar av sin mamma. Samtidigt känner hon ganska snart att något är lite konstigt i huset de flyttat in i. Hon känner sig iakttagen och det börjar också hända mystiska saker: mat försvinner ur kylskåp, saker flyttar sig, husdjur dör och det låter från väggarna.

Parallellt får man följa mannen mellan väggarna som bor i huset och rör sig mellan lägenheterna samtidigt som han kikar in på de boende där de sitter i sina vardagsrum och tittar på tv, äter middag, grälar och älskar. Hans längtan efter mänsklig närhet blir så stor att han ibland tar steget in i lägenheterna och rör vid människorna när de sover. Ibland kryper han in under deras sängar och lyssnar till deras lugna, ovetande andetag…

Låter det otäckt? Det är det också och jag tycker att Emma Ångström har lyckats hitta en alldeles egen plats i skräckgenren, någonstans mitt emellan Marie Hermanssons skruvade berättelser och John Ajvide Lindqvists skräckromaner. Lagom läskigt med en stark känsla för udda människor och mänskliga känslor.

Nytt från svenske skräckmästaren

Upplägget i John Ajvide Lindqvists nya roman Himmelstrand är suggestivt: Fyra familjer på en camping vaknar en morgon och upptäcker att resten av världen har försvunnit. Kvar finns bara deras fyra husvagnar på ett fält med en vit intighet runtomkring.

Hur gör man i en sådan situation? Vem tar befälet och leder gruppen? Vilka konflikter uppstår? Bara dessa frågor i sig är ju väldigt intressanta som grunden till en bok. Men som om detta inte vore nog så kommer det så småningom in olycksbådande figurer från den vita dimman, figurer som ändrar skepnad beroende på vem som tittar på dem. Det är alltså frågan om ett slags inkarnationer av huvudpersonernas innersta mardrömmar, något från deras förflutna som kommit ifatt dem.

Till saken hör också att ett av barnen i sällskapet, lilla Molly, visar sig vara någon helt annan än vad man först tror. Och så spelar låtskrivaren Peter Himmelstrand en ganska betydande roll i romanen…

Det här är första delen i en planerad trilogi och laddar verkligen upp för de efterföljande delarna. Personligen saknar jag den lite allvarligare och mörkare Ajvide Lindqvist som skrev Låt den rätte komma in och Människohamn men om man gillade hans förra bok Lilla Stjärna så tror jag att man även kommer att älska den här!

Bland tomtar och troll

Åh, hur ska jag beskriva romanen Kleptomania? Kanske som en blandning av folktro, urban fantasy, science fiction och skräck?

Så här är det: Halvar växer upp hos trollen i den djupa skogen, sedan hans familj blivit mördad och han själv bortrövad. En dag får han återvända till människorna, men kan aldrig riktigt anpassa sig till livet i staden. När han sedan är vuxen är han med om en tågkrasch och det verkar som om trollen har något med det att göra. Tillsammans med den unga kvinnan Claudia och Linus Kaiser, mångmiljonär och cornflakes-magnat, flyr han in i skogen för att gömma sig för alla väsen som verkar vara ute efter dem.

Senare får man följa Linus Kaiser, som är den enda som tar sig ut från skogen igen, när han ligger dödssjuk i sitt palats och biktar sig för revisorn Ingra. Vad var det som hände i skogen? Varifrån kom alla Linus pengar? Och vad är det för mystisk sjukdom som äter upp honom inifrån?

Här möter vi inte bara troll, utan även gengångar-barn, skogsrån och andra väsen. Dessutom är det rasande rappt skrivet, spännande och fängslande. Detta är första delen av författaren Kristina Hårds nya serie Arvet efter Kaiser och jag längtar redan efter nästa del.

Osnygga vampyrer

De som går igen av Marcus Sedgwick har en lite snyggare titel på engelska: My Swordhand is Singing, men jag antar att man på förlaget kom fram till att den svenska titeln klarare signalerar vad det handlar om: Skräck. Marcus Sedgwick har läst på ordentligt om vampyrernas historia och skapar en spännande berättelse utifrån de historiska fakta han stött på.

Berättelsen utspelar sig i ett östeuropeiskt land på 1600-talet. Peter och hans far Tomas försörjer sig på att hugga och sälja ved, och bor i utkanten av byn på ett slags ö som Tomas själv grävt diken kring. Tomas super och flyr från sitt förflutna som krigare, modern dog när hon födde Peter. Så börjar mystiska saker att ske i byn. Människor dör under oklara omständigheter, och rykten börjar tala om att de döda går igen om nätterna.

Det handlar alltså om urgamla vampyrlegender, långt ifrån dagens sexiga tonårsvampyrer. Här är de helt enkelt äckliga lik som livnär sig på blod. Det finns en kärlekssaga invävd i berättelsen såklart, och en dålig far-son relation att reda ut. Helt okej spännande och välskrivet, men jag tror att dagens vampyrälskande läsare blir besvikna.

Människohamn

Vilken sträckläsningsbok! Jag kunde knappt tänka på annat än lilla Maja som försvunnit mitt på isen utan att man hittat någon vak eller minsta spår efter henne. Och Domarö, den mystiska ön där folk håller ihop och runt vilken havet verkar vara ovanligt vildsint... Jag har alltså slukat Människohamn av John Ajvide Lindqvist. 

Man vet aldrig vad man ska få möta för varelser när man öppnar en bok av John Ajvide Lindqvist. Den här gången är det ett slags gengångare från en värld under havet, en paradisvärld där man fastnar. Fast vissa av gengångarna tar sig loss och återvänder för att hämnas.

Det är välbekant mark om man läst författaren tidigare: Vi rör oss i gränslandet till skräck och det övernaturliga, men det är placerat i en välbekant svensk miljö. Och här finns också den sedvanliga uppgörelsen där de mobbade slår tillbaka, i det här fallet är det de missförstådda och utstötta förlorarna Henrik och Björn som citerar The Smiths som får sin hämnd för gamla oförrätter.

Och ingen kan som Ajvide Lindqvist ta trygga folkhemssymboler och göra om dem till värsta sortens skräck. I Människohamn är det GB-glassgubben som får symbolisera hur gränsen mellan trygghet och kaos börjar luckras upp.

Men mest ändå handlar det kanske om kärleken mellan pappa Anders och hans försvunna dotter Maja. Det är vackert och smärtsamt skildrat. Men jag undrar ändå lite över ett spår som tappas bort i slutdramatiken: Detta att Maja skulle ha varit elak. Var hon det eller var det var alla andra ansåg? Hon verkar ju ha varit lite egen men var å andra sidan bara fem år när hon försvann. Autistisk kanske rentav? Hur som helst har jag grubblat över det eftersom jag inte fick något svar i boken. Till och med Anders börjar ju minnas hennes elaka sidor och får en chock när han erkänner att hon  kanske inte var den lilla ängel han minns. Men sedan är det som om det bara glöms bort och han tänker inte på något annat än att få henne tillbaka. Någon som läst och tänker något om detta?

Det är honom jag vill ha!

Är mitt uppe i novellläsning av Edgar Allan Poe. Det var åratal sedan jag senast läste något av honom och jag vill minnas att jag då gillade hans poesi, i alla fall The Raven. Nu läser jag en volym med samlade historier, hoppar fram och tillbaka och läser det jag blir sugen på, framför allt de titlar som är mest lockande. Intressant att han skrivit så mycket olika typer av berättelser, inte bara gotromantisk skräck utan även detektivhistorier. Fast jag gillar verkligen skräck-Poe bäst! The Fall of the House of Usher - underbar! The Black Cat - svart skräck med lite humor och The Tell-Tale Heart - nog favoriten hittills, med det stirrande ögat, galenskapen, hjärtat som bultar! Nu försöker jag leta rätt på fler liknande berättelser för det känns som om jag inte kan få nog av den sidan av Poe.

Lite besviken...

... är jag allt på John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla stjärna. Jag älskade Låt den rätte komma in och hade så klart jättehöga förväntningar på den här nya boken. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fattas eller stör, men Lilla stjärna når inte ända fram till mig. Jag tycker inte att det är särskilt spännande, eller så kanske spänningen förstörs lite av de långa mellanpartierna som ägnas åt romanens alla bifigurer; Laila och Lennart och deras karriärer och äktenskap, deras son Jerry och hans struliga uppväxt och misslyckade karriär som brottsling och äcklet till musikproducent Max Hansen som förför och filmar unga flickor. Det intressanta är ju hur de båda tonårsflickorna sakta men säkert finner en väg till varandra och hur vänskapen mellan dem beskrivs.

Riktigt bra är skildringen av Teresas ångest och ensamhet, ungdomars utsatthet idag med internetmobbing, my space och youtube där en liten videosnutt på ett ögonblick kan förstöra hela ens framtid. Och jag gillar verkligen hur poesi och musik får en stor och viktig del i handlingen som något tröstande och helande, en väg ut ur ensamheten. Och spännande är framför allt början där den lilla flickan hittas nergrävd i jorden och istället för att skrika sjunger. Då är det mystiskt, suggestivt, spännande. Men sedan tycker jag att det tappas bort. Är Theres autistisk? Eller ett övernaturligt väsen som ser igenom materialism och yta inte berörs av sorg, ensamhet och rädsla? Och så känns de flesta av våldsskildringarna som lätt omotiverade och väl detaljerade. Men det är kanske bara en fråga om tycke och smak...

Låt den rätte komma in

Vissa böcker är man lite förvånad över att man inte läst tidigare. Som den här. För jag har ju också haft vampyrfrossa. Men ändå inte kommit mig för med denna. Här snackar vi vampyrer på riktigt. På det läskiga, mörka sättet, långt ifrån sexiga blonda uppenbarelser som bedårar och förtrollar. Möt Eli, den sorgsnaste vampyren i världen. Gammal i själen, tyngd av fasor och tvingad att döda för överlevnaden, fast i ett barns kropp, varken flicka eller pojke efter den fruktansvärda tortyr han utsattes för medan han ännu var människa.

Och så har vi Oskar, fina lilla Oskar som mobbas i skolan av sina grymma klasskompisar. Förortsmiljön, tidigt 80-tal, ensamhet, utanförskap. Och den explosiva och hemliga glädjen i att få en vän.

Det enda jag känner mig tveksam inför är splatter-inslagen i slutet då pedofilen återuppstår som odöd och till hälften upplöst av saltsyra klafsar omkring med ett ständigt bultande stånd. Usch och blä!

Zombievampyrer

Jag har levt i en bubbla den här helgen, tack vare Guillermo del Toro (regissören till Pans labyrint) och Chuck Hogan och deras gemensamma roman Släktet. Jag har sett mig om över axeln, låst dörren och anat rörelser i ögonvrån. Och mått lite illa hela tiden. Släktet är första delen i en planerad trilogi som handlar om det uråldriga vampyrsläktets uppvaknande och erövrande av människorasen. Vampyrerna har nämligen hållit sig gömda och livnärt sig i det fördolda sedan urminnes tider. Nu har någonting eller någon gjort så att en av stamfäderna beger sig rakt in i New York och börjar sprida sitt virus. För i den här berättelsen är inte vampyrerna vackra och sexiga som trenden länge varit i litteraturen och filmerna. Här är vampyrismen i stället ett slags virus som äter sig in människorna och förvandlar deras kroppar till organismer som drivs av längtan efter blod. Allt mänskligt som inte längre behövs ruttnar och faller av och människornas inre består i stället av vridande blodmaskar som mynnar ut i en lång gadd som fälls ut genom munnen och sticks in i närmaste halspulsåder. Och så sprids smittan vidare till nästa individ som snabbt förvandlas. Det är alltså smutsigt, primitivt och äckligt. Kladdigt och fult. Ondskefullt.
En handfull människor förstår vad som håller på att ske och ger sig ut på vampyrjakt. Man får följa dem, samtidigt som man följer en massa andra personer som på ett eller annat sätt blir offer för vampyrerna, genom att själva bli smittade eller genom att en familjemedlem smittas.
Det är skrivet på ett utstuderat filmiskt sätt, i scener ur olika synvinklar, med spänningsskapande effekter och dialog som känns som filmrepliker. Men det funkar. Jag ser det verkligen framför mig. Och det märks så klart att det är en manusförfattare som varit inblandad. den andra författaren är vad jag förstår thrillerförfattare, vilket också märks: berättelsen drivs framåt av ett rasande tempo.
Ofta under läsningen kommer jag att tänka på Stephen Kings sätt att skapa spännande skräckberättelser. Lättläst, drivet, spektakulärt. Men det finns också ett djup i berättelsen, under alla skräckel-detaljer. Vampyrerna bli symboler för människans ondska, de livnär sig på vår sorg och vår egenskapade förintelse. I boken blir judeförintelsen och terrordåden 9/11 två monumentala händelser som givit liv åt och fött dessa varelser som egentligen inte drivs av ondska utan ett inbyggt behov av död men även reproduktion.

Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteraturen

Fredagen 16 oktober var jag och Moa på stadsbiblioteket i Göteborg på en heldag om "Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteratur". Enligt SBI har ju 2009 fortsatt som ett svart år med vampyrer, skräck och våld. Gunilla Kindstrand ledde dagen och var imponerande bra. Hon inledde med att tala om vad som är tabun idag och undrade om vi hade tappat förmågan att berätta utan våldsinslag, om de andra berättelserna, de som inte får synas och höras i det starka våldsmediebrus som omger oss (och främst barnen), om de böcker som inte har våld i fokus och hur de då hålls vid liv, och om man som barnboksförfattare har ett ansvar. Mårten Sandén tog över och fortsatte samtalet kring skräcklitteratur. Han menade att man som barnförfattare har ett ansvar och att det är viktigt att tydliggöra vad som är rätt och fel. Att det handlar om att återknyta till verkligheten, att våld och hemskheter finns i vardagen och att böckerna måste vara trovärdiga, men att det också handlar om liksom för psykologer, att ju mer du drar fram desto mer måste du följa med.


Siri Reuterstrand (samtalsböckerna om Ellis) och Katarina Kruusval (Ellen) pratade om små barns rädslor och hur hemska bilderböcker får vara (får hönan vara blodig etc.) Katarina pratade också om att hon inte försöker lösa problemen för sina barnboksfigurer enkelt utan som verkligheten är, det blir kanske inte alltid som man vill men blir bra ändå.

Magnus Nordin pratade om sin senaste bok Djävulens märke som svart komik och sin förtjusning i skräck och skräck som en konstform. Maja Hjertzell pratade om sina böcker som till stor del utgår från blyghet som tema. Lena Lilleste pratade om sina Tommy & Flisen böcker. Hennes böcker tar upp teman som pedofili, missbruk, alkoholism, bötning etc. och att hennes ämnen kommer från verkligheten, från att söka på internet, tidningar och bris men att hon visst censurerar sig själv till viss mån, eftersom målgruppen är 9-13 åringar.


Avslutande diskussion med dagens medverkande:
Gunilla Kindstrand, Siri Reuterstrand, Mårten Sandén, Catarina Kruusval, Magnus Nordin, Maja Hjertzell, Lena Lilleste och Rod Bengtsson, förläggare och litterär chef på Bonnier Carlsen.

Det var en givande dag. Det kändes som alla hade tusen tankar kring dessa teman, och så är det ju. Våld och skräck i den barnmediala världen har alltid diskuterats och tabuiserats där gränsdragningar flyttats fram om vad som tåls att läsas och skrivas om.

Och ett avslutande citat som Hjertzell läste upp:
"De säger att mina böcker innehåller för mycket våld, vad de menar är att de innehåller för mycket verklighet" Joyce Carol Oates.

Skräckel på Rydbergs vis

Förutom att det är ett superläskigt omslag till den här boken så har andra läsares varningar fått mig att inte våga mig på den trots att jag varit lite småsugen ibland. Så när jag började läsa Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder och möttes av ett flytande språk, intressanta karaktärer och en spännande handling som griper tag direkt, så blev jag lite förvånad. Jag kollade några läsarrecensioner på Bokus och såg omdömen som "sjukt och perverst", "man kan fundera över författarens mentala status", men också många positiva reaktioner. Och visst är det som skildras sjukt och perverst. Två tvillingsyskons brutala uppväxt med de allra vidrigaste incestuösa övergrepp man kan tänka sig gör att deras verklighetsuppfattning blir helt skev och som vuxna begår de själva lika hemska handlingar som de själva blivit utsatta för. Rydberg väjer inte för det otäcka, det onda inom oss. Hon väjer inte för det grymma. Hon låter oss komma så nära karaktärernas sinnen att vi ser genom deras ögon, hör deras tankar, går in i deras galenskap. Det är på ett plan ett försök att förstå hur en människa kan begå så ondskefulla handlingar, och på ett annat plan är det en välskriven och spännande skräckberättelse, suggestiv och mörk. Men samtidigt en bok som platsar i skräckel-genren med sitt frossande i blod och närgångna äckliga detaljer, väl magstarka ibland. Jag har tidigare bara läst Den högsta kasten av Carina Rydberg och därför positivt överraskad av språket och berättartekniken i den här romanen.