Zombievampyrer

Jag har levt i en bubbla den här helgen, tack vare Guillermo del Toro (regissören till Pans labyrint) och Chuck Hogan och deras gemensamma roman Släktet. Jag har sett mig om över axeln, låst dörren och anat rörelser i ögonvrån. Och mått lite illa hela tiden. Släktet är första delen i en planerad trilogi som handlar om det uråldriga vampyrsläktets uppvaknande och erövrande av människorasen. Vampyrerna har nämligen hållit sig gömda och livnärt sig i det fördolda sedan urminnes tider. Nu har någonting eller någon gjort så att en av stamfäderna beger sig rakt in i New York och börjar sprida sitt virus. För i den här berättelsen är inte vampyrerna vackra och sexiga som trenden länge varit i litteraturen och filmerna. Här är vampyrismen i stället ett slags virus som äter sig in människorna och förvandlar deras kroppar till organismer som drivs av längtan efter blod. Allt mänskligt som inte längre behövs ruttnar och faller av och människornas inre består i stället av vridande blodmaskar som mynnar ut i en lång gadd som fälls ut genom munnen och sticks in i närmaste halspulsåder. Och så sprids smittan vidare till nästa individ som snabbt förvandlas. Det är alltså smutsigt, primitivt och äckligt. Kladdigt och fult. Ondskefullt.
En handfull människor förstår vad som håller på att ske och ger sig ut på vampyrjakt. Man får följa dem, samtidigt som man följer en massa andra personer som på ett eller annat sätt blir offer för vampyrerna, genom att själva bli smittade eller genom att en familjemedlem smittas.
Det är skrivet på ett utstuderat filmiskt sätt, i scener ur olika synvinklar, med spänningsskapande effekter och dialog som känns som filmrepliker. Men det funkar. Jag ser det verkligen framför mig. Och det märks så klart att det är en manusförfattare som varit inblandad. den andra författaren är vad jag förstår thrillerförfattare, vilket också märks: berättelsen drivs framåt av ett rasande tempo.
Ofta under läsningen kommer jag att tänka på Stephen Kings sätt att skapa spännande skräckberättelser. Lättläst, drivet, spektakulärt. Men det finns också ett djup i berättelsen, under alla skräckel-detaljer. Vampyrerna bli symboler för människans ondska, de livnär sig på vår sorg och vår egenskapade förintelse. I boken blir judeförintelsen och terrordåden 9/11 två monumentala händelser som givit liv åt och fött dessa varelser som egentligen inte drivs av ondska utan ett inbyggt behov av död men även reproduktion.