Selma

Den här hösten har varit rent bedrövlig läsmässigt, jag har varit alldeles för trött och ofokuserad för att kunna läsa så där som jag brukar. En av räddningarna har ändå varit klassiker-bokcirkeln jag är med i. Trots att jag bara hann med halva Anna Karenina, så känns det som om jag fått läsa några riktiga guldkorn. Just Tolstoj skulle jag gärna läsa mer av någon gång, men kanske vid en längre ledighet och inte mitt i en termin med tids- och energiuppslukande heltidsjobb...

Nog klagat. Jag gav, tack vare cirkeln, Selma Lagerlöf en ny chans. Jag hade faktiskt redan läst Herr Arnes penningar för många år sedan, men när jag läste om den nu så var det en helt annan berättelse. Kanske berodde det på höststormarna som ven utanför fönstret, men Selmas beskrivningar av de kalla vinternätterna, snön som viner runt knutarna och osaliga andar som glider över skaren, kröp under huden på mig. Vi läste den fina pocketutgåvan med tre av hennes berättelser samlade: Herr Arnes penningar, Liljecronas hem och Körkarlen. Av de tre var den första helt klart bäst komponerad, sammanhållen och noggrannast skriven. Jag blev i och för sig väldigt förtjust i Liljecronas hem, ett slags askungesaga med övernaturliga inslag, men den var för lång och spretig. Och Körkarlen tyckte jag var för ensidig och påfrestande moral-predikande. Men trots invändningarna så blev det en helt ny läsupplevelse trots att jag tidigare läst Lagerlöf. Förut har jag tyckt att hon skriver tråkigt och gulligt, nu tyckte jag att det stämningsfullt, naturlyriskt och spännande. Jag vill ha mer!