Ett hastverk?

Jag blev stormförtjust i Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet, som jag tyckte var rolig, kvick och pricksäker. Och visst känner man igen stilen och tonen i de nya novellerna i samlingen Den perfekte vännen. Nästan lite för mycket. Det känns som att läsa den första boken en gång till ungefär. Med den skillnaden att den var jämnare och bättre. Det finns några bra berättelser i den nya boken; jag gillar Den fjortonde februari som fanns med i antologin Noveller för världens barn 2008, och titelnovellen Den perfekte vännen. I just de här två berättelserna träffar Jonas Karlsson precis mitt i igenkänningen. Vem har inte stött på någon man vet att man borde känna igen men inte kan placera? Och alla känner så klart igen sig i skoltidens pinsamheter och osäkerhet. Men resten av novellerna i samlingen känns mest som ett slags ofärdiga skrivövningar. Sånt som blev över från förra vändan. Vissa är alldeles för långa, utdragna, kommer aldrig till skott. De skulle behövt kortas av, redigeras, skrivas om. Och ofta tappar författaren tråden vid halva berättelsen och börjar helt enkelt nysta i något helt annat. Väldigt trist, tycker jag, när man känner att förlaget sitter och flåsar bakom författarens axel och kräver en uppföljare medans järnet är varmt... I stället hade jag velat se utveckling hos författaren. En ny sorts berättelser, andra teman eller åtminstone fördjupning.