Böcker om böcker

I höst har jag läst två nya böcker som båda handlar om ordets makt och läsningens magi. En hyllning till boken. De följer i Den oändliga historiens fotspår, där en bok är ingången till inte bara äventyr och fantasi, utan även inre styrka och mod. Och häromåret kom ju också fina Boktjuven på samma tema.

I de två nya kapitelböckerna för åldrarna 9-12 är huvudpersonerna i början ensamma och utstötta för att sedan genom berättelsen hitta sig själva och sin nya styrka. Slumpens bok av Åsa Lind handlar om Hanna Demeter, en ovanligt lång tjej som ännu en gång har tvingats flytta tillsammans med sin mamma som inte är riktigt som hon ska. Mammans psykiska ohälsa beskrivs talande genom att Hanna talar om mamman som olika personer. Ibland är det Divan som är glad men oåtkomlig och ibland är det en sorts mamma som Hanna måste gömma alla knivarna för. Men i den nya staden är allt annorlunda. Här träffar Hanna genast en samling udda karaktärer, vuxna som för en gångs skull tar hand om henne och inte tvärtom. Och framför allt hittar hon en bok som visar sig vara Slumpens bok. I den finns all världens slump och bara den rätte läsaren kan förstå vad som står där. Hanna är en sådan läsare och blir plötsligt eftertraktad av allt och alla. Frågan är vem hon ska kunna lita på, hon som aldrig tidigare vågat lita på någon annan än sig själv?

Jag tycker mycket om fantasin och mystiken och den mörka stämningen i boken. Men jag tycker att inslaget med Hannas sjuka mamma försvinner och löses upp alltför lättvindigt. Plötsligt sätter de henne bara på ett behandlingshem och så är allt bra med det. Om man introducerar sådana element i en barnbok får man allt följa upp dem lite bättre tycker jag.

Precis som i Åsa Linds bok, Slumpens bok, så handlar den här boken framför allt om en bok. Författaren heter Zizou Corder och är egentligen en pseudonym för mor och dotter som tillsammans skrivit Nabus bok.

Här möter vi en sann antihjälte som huvudperson. Ficktjuven Lee Raven lever på Londons gator i en framtid som inte ligger alltför långt borta. Han har flytt sin egen missanpassade familj i slummen och försörjer sig nu som tjuv. Av en slump stjäl han en mycket värdefull bok som han tar med sig ner i kloakerna där han ibland gömmer sig undan rättvisan. Eftersom Lee dessutom är analfabet så betyder boken ingenting för honom, han har dock snabbt förstått att den är värdefull och har redan börjat bli eftersökt för bokens skull. Så börjar boken plötsligt tala till honom. Boken är nämligen Nabus bok, själva essensen av litteratur och berättande. Den har funnits sedan tidernas begynnelse och i den finns alla världens berättelser som någonsin skrivits ner eller berättats. Boken har en enda längtan, och det är att bli läst. Men eftersom Lee inte kan läsa så får boken för första gången använda sin röst och berätta för Lee.

Nabus bok är kanske lite rörig, men väldigt spännande, driven och fantasifull. Mötet med boken blir Lees vändpunkt och han hittar inom sig mer än han trodde fanns. Båda böckerna pekar framåt mot en uppföljare. Och där blir jag lite trött. Varför måste alla barn- och ungdomsböcker skrivas i serier? Vad hände med den fristående boken?