Den store Gatsby

Också tack vare klassiker-bokcirkeln: Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Den påminde mig om Bonjour tristesse litegrann. En kort roman som bygger mycket på spänningen i att man på förhand känner på sig att något kommer att hända, eller snarare att något redan har hänt. För historien återberättas av Nick, inte direkt huvudperson utan snarare ögonvittne till en omvälvande sommars händelser. Han vill tillhöra societen, fascineras av det ljuva livet, cocktailparties, blaserade kvinnor, otrogna äkta hälfter, bubblande champagne, fantastiska fester... Den store Gatsby är hans granne, en mytomspunnen ungkarl som visar sig ha en mycket mer banal bakgrund än vad alla tror. Det är tjugotalets USA, överklassens lättjefulla liv, lögner, girighet och klasskillnader. Jag tycker det är både underbart och ljuvligt att dyka in i den här världen, samtidigt hajar jag till när en av karaktärerna, den bufflige och mycket manlige Tom, får föra fram sina rasistiska åsikter angående rasblandningen som orsak till civilisationens förfall. Miljöerna är mycket filmiskt beskrivna, med alla människorna som nästan ansiktslös rekvisita. De är uttråkade, rika och ständigt berusade. Och slutet är så där härligt svulstigt tragiskt, där den som varit alltings mittpunkt visar sig vara älskad av ingen.

Jag önskar att jag hade haft den här fina koppen att dricka te ur medans jag läste boken. Den ska bli en julklapp till mig själv. Eller den med Wuthering Hights. Eller båda.