Asparna

Med en skälvande ring av aspar som mittpunkt berättar Hanna Nordenhök om utsatta barn och människor i samhällets utkant i sin nya roman Asparna.

Berättaren Sussi har återvänt till sin mammas hem där hon och mamman lever i skift: när den ena sover är den andra vaken och så växlar de. Där, i syskonet B:s gamla säng med det otvättade stålmannenlakanet tänker hon tillbaka på uppväxten med den olyckliga och ständigt missbrukande mamman. Ibland ringer Endre, en barndomsvän till B. Ibland bläddrar hon igenom innehållet i en plastkasse hon fått av Endre. Den innehåller gamla papper från ungdomshemmet Råby, där B varit intagen. På så vis får vi också ta del av en parallell historia, berättelsen om hur Råby grundades på 1800-talet av Baronen som har en förkärlek för att tämja vilda djur och unga pojkar.

Pojken B i vår tid och Petrus, en av de intagna på Baronens tid, blir ett slags syskonsjälar. Båda föds in i fattigdom och smuts, ingen får den hjälp och förståelse som de behöver. Och båda vänder sig till slut inåt till en annan värld av fantasier och mörker, där de kan vila från den fördömande yttre världens blickar.

Hanna Nordenhök skriver med en poetisk och suggestiv prosa. Hon bygger långsamt upp berättelsen med hjälp av bilder och stämningar som går innanför huden på läsaren. Det är vackert och smärtsamt. En av de tydligaste bilderna jag bär med mig från boken är den av ögonblicket då Sussi vet att hon förlorat sin lillebror B, där bland asparna i förorten. Hon kan se i hans ögon att han vänder sig bort från henne. Och hon måste släppa honom för att inte också förlora sig själv.

Kort och gott

Jag är förtjust i det korta formatet. Noveller, kortromaner, små böcker. Visst är det något extra med författare som lyckas få något sagt med bara några få ord? Jag har hittat en ny favorit som skriver just i det korta formatet. Författaren är kanadensiska Lise Tremblay och hennes senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg.

Boken beskriver en kvinnas uppgörelse med sina föräldrar. I växelvisa kapitel får vi följa hur hon vårdar sin döende åldrade pappa, och hur hon besöker sin psykiskt sjuka mamma på ett vårdhem där denna äntligen får den hjälp hon har behövt hela sitt liv. Det blir en kort och drabbande försoning med barndomen, uppväxten och generationernas kamp för ett bättre liv.

Huset på Saint Pauls väg är den andra boken av Tremblay att översättas till svenska, men på franska finns många fler så förhoppningsvis har vi flera läsupplevelser från denna spännande författare framför oss. Jag kan verkligen rekommendera Tremblays böcker, för den som vill läsa något kort som är fyllt med djup. Språket är korthugget, nästan kargt, och speglar den miljö och de karaktärer som det beskriver. Läs också Hägern som i korta noveller berättar om människorna i en liten avbefolkad stad i Kanada.

När kriget kommer till Sverige

Jerker Virdborg har skrivit en fantastisk bok i formatet novellroman, dvs fristående berättelser som tillsammans hänger ihop, om ett framtida Sverige som plötsligt drabbas av kriget. Vartannat kapitel utspelar sig i ett skyddsrum där människor väntar i mörker, utan mat och med små vattenransoner, medan de hör hur bomber detonerar och känner gaslukt sippra ner. Andra kapitel (eller noveller) berättar om hur krig förändrar människor, hur vi glömmer vår mänsklighet, hur vi gör vad som helst för att överleva.

Förutom att vara en oerhört välskriven, vacker och gastkramande spännande berättelse, så ställer den också frågor till läsaren: hur snabbt skulle vårt samhälle kunna förfalla? Vad skulle hända med vår trygga svenska tillhörighet under ett krig?

Och så är jag jätteförtjust i formatet som tillåter författaren att undersöka en mängd olika situationer utan att behöva stanna i förklaringar och beskrivningar av alla detaljer runtomkring.

Tidlöst från häxornas tid

Så underbart att favoriten Jeanette Winterson kommer med en ny roman! Winterson är en oberäknelig författare, hon kan hitta på vad som helst och det finns inga gränser i hennes författarskap. Hon har skrivit romaner, ungdomsböcker, bilderböcker, självbiografier, essäer, lyrik: hon har tagit sig an samtid, dåtid, parallella tider.

Och nu ger hon oss en sprakande berättelse om 1600-talets häxprocesser i England. Katoliker och häxor jagar med samma iver, de fängslas och torteras, våldtas och mördas. Vår hjältinna är Alice Nutter, en förnäm änka med stora ägor där hon låter fattigare medlemmar av befolkningen bo, varav många är kvinnor som anklagas för trolldom och kätteri. Hon blir själv misstänkt och till slut anklagad.

Det är en fasansfull skildring av en tid då vem som helst kunde bli anklagad för att vara häxa. Winterson använder sig av historiska fakta och låter sedan fiktionen forma om dem. Det som gör den här berättelsen så fantastisk är att författaren låter läsaren förbli osäker på om det kanske trots allt finns lite riktig magi och trolldom. Intill slutet av historien sitter jag som på nålar och hoppas…

Att minnas det glömda

Privatdetektiven Guy Roland har förlorat minnet, och när hans kompanjon går i pension bestämmer han sig för att ta reda på sanningen om sitt förflutna. Bit för bit nystar han upp ledtrådarna: på ett gammalt foto känner han igen sig själv och genom att leta reda på folk som har känt samma människor som han själv får han långsamt reda på sanningen.

Det handlar om ockupationens Paris, om känslan av att ständigt vara iakttagen och förföljd, om vad sådana upplevelser gör med oss efteråt. Hur lever man vidare efter svek och brott? Och är sanningen alltid värd att ta reda på?

De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano, 2014 års nobelpristagare i litteratur, kom på svenska första gången 1980 och ges nu ut i en vacker nyutgåva. Det är en fantastisk roman, spännande och skrämmande i sin lågmäldhet. Vacker och drömsk, fylld av skuggor och mörker. Ska man bara läsa en roman av Modiano tycker jag att man ska välja den här!

Nytt från Stridsberg

Ibland måste litteraturen få vara lite långsam, lite eftertänksam. Allt kan inte vara storslaga episka berättelser i tre generationer med magisk realism och mustiga karaktärer. Ibland vill man helt enkelt läsa Sara Stridsberg och det är som att försvinna in i sig själv ett litet tag.

I den nya boken Beckomberga: ode till min familj rör vi oss i mentalsjukhus-miljö. Beckomberga, den nya tidens sjukhus där patienterna kunde försvinna från omvärlden och aldrig mer besvära den. Här möter vi Jimmie Darling, älskad och beundrad pappa till Jackie, frånvarande och oåtkomlig, ständigt olycklig, på jakt efter ett annat liv. Eller på jakt efter döden. Vi möter Sabina, en annan intagen på sjukhuset, vacker och skör. Och vi möter Edvard, läkaren som tar med sig utvalda patienter på fantastiska fester i Stockholms nattliv. Jackie är fjorton år och söker efter en fast punkt, hon hänger på sjukhuset och umgås med patienterna, kommer och går som hon vill. Det blir som ett hem för henne. I efterhand, som vuxen och nu mamma till en liten son, ser hon tillbaka på tiden då pappan var intagen på Beckomberga.

Som alltid skriver Stridsberg poetiskt och vackert, med ett långsamt tempo. Allt har redan hänt, vi rör oss fram och tillbaka i berättelsen och långsamt läggs pusselbitarna ihop till en helhet. Bäst blir det om man läser romanen i ett svep och riktigt låter sig dras med i textens strömvirvlar.

In i mörkret

Det börjar med att Ashley Cordova, dotter till den berömde regissören Stanislas Cordova, tar livet av sig. Därefter vecklar berättelsen ut sig som en labyrint med många förgreningar. Vi följer journalisten Scott McGrath, vars karriär en gång ödelades när han letade efter sanningen om regissören Cordova, vars filmer rör sig i gränslandet mellan skräck och dokumentär och lämnar åskådaren förändrad för livet. Hans filmer är så mörka och skrämmande att de bara kan visas i hemlighet i slutna sällskap. Det har bildats ett sällskap av beundrare av Cordova, som kallar sig för cordoviter, och som driver en hemsida som man bara kommer åt om man är speciellt inbjuden.

Det är en helt egen värld som målas upp, ett mörkt och farligt New York med en hemlig undre värld, där vansinnet ständigt ligger på lur. Jakten på sanningen om Ashleys död, och hennes far, regissören som gått under jorden, leder allt djupare in i mörkret.

Jag älskade författaren Marisha Pessls första roman Fördjupade studier i katastroffysik, och jag älskar även den nya romanen Nattfilm som är som en total flykt från verkligheten, som att se en film och verkligen låta sig uppslukas. Det är mörkt, spännande, otäckt, roligt, underhållande, smart och överraskande.

Anna Fock fick Borås Tidnings Debutantpris 2014 för sin roman Absolut noll. Och med all rätt, för det här är en bok som är värd att läsas och prisas många gånger om!

Vi befinner oss i Sankt Petersburg, mitt i den bitande kylan, mitt ibland ett kompisgäng som festar sig igenom nätterna. Berättare är Nikita, en ung kille som brottas med känslor av utanförskap, kärlek och tristess. Det handlar bland annat om homosexuellas rättigheter i Ryssland, om hur man förföljs och misshandlas. Hur man gömmer sig i portuppgångar för snabba kärleksmöten, hur man absolut inte kan hålla handen på gatan. Man tvingas maskera och ljuga för att på nätterna leva ett hemligt dubbelliv. Men det handlar också om att bara vara ung, att växa upp och bilda sig ett eget liv, en framtid.

Varför är den här boken så bra då? Jag tror den största styrkan ligger i språket och drivet med vilket Anna Fock för sin berättelse framåt. Jag undrar hur det ska gå för kompisgänget, jag tänker på dem när jag inte läser och det är med saknad jag lämnar dem när boken är slut.

Under verklighetens yta

I Neil Gaimans nya bok Oceanen vid vägens slut möter vi en man som återvänder till platsen där han växte upp. Han hamnar vid ett grannhus, på en bänk intill en liten damm. Och där börjar plötsligt minnen dyka upp. Det blir en fantastisk berättelse om hur det gick till när ondskan dök upp i den sjuårige pojkens liv.

Som så ofta hos Gaiman handlar det främst om baksidan av verkligheten, det där som finns alldeles i utkanten av synfältet, precis under den vardagliga ytan. Och skrapar man lite där så dyker de mest skrämmande monster upp, personifieringen av våra värsta mänskliga egenskaper: girighet, avundsjuka, hat och ensamhet. Och i Gaimans värld finns det inga garantier för att allt slutar väl: föräldrar visar sig svika sina barn, vuxenvärlden faller samman och ondskan smyger sig in genom sprickorna som vi lämnar öppna.

Men barnen förblir starka. De ser igenom de vuxnas fasader och skådespel och de går inte på ondskans lockelser. Genom sin oskuldsfullhet går de ändå fria och klarar sig. Det här är ännu en läsvärd roman av den amerikanske kultförfattaren Gaiman!

Bland tomtar och troll

Åh, hur ska jag beskriva romanen Kleptomania? Kanske som en blandning av folktro, urban fantasy, science fiction och skräck?

Så här är det: Halvar växer upp hos trollen i den djupa skogen, sedan hans familj blivit mördad och han själv bortrövad. En dag får han återvända till människorna, men kan aldrig riktigt anpassa sig till livet i staden. När han sedan är vuxen är han med om en tågkrasch och det verkar som om trollen har något med det att göra. Tillsammans med den unga kvinnan Claudia och Linus Kaiser, mångmiljonär och cornflakes-magnat, flyr han in i skogen för att gömma sig för alla väsen som verkar vara ute efter dem.

Senare får man följa Linus Kaiser, som är den enda som tar sig ut från skogen igen, när han ligger dödssjuk i sitt palats och biktar sig för revisorn Ingra. Vad var det som hände i skogen? Varifrån kom alla Linus pengar? Och vad är det för mystisk sjukdom som äter upp honom inifrån?

Här möter vi inte bara troll, utan även gengångar-barn, skogsrån och andra väsen. Dessutom är det rasande rappt skrivet, spännande och fängslande. Detta är första delen av författaren Kristina Hårds nya serie Arvet efter Kaiser och jag längtar redan efter nästa del.

Främlingsleguanen

När jag under läsningen ler och myser för mig själv och skrattar igenkännande men med något slags ångest i bröstet, (ni vet så där som man kan göra när man läser något riktigt fantastiskt bra och roligt men som samtidigt är väldigt svart och tungt), så ser jag framför mig vilken reaktion jag skulle få om jag presenterade den här romanen för min bokcirkel som jag håller i på jobbet. Ungefär samma som när vi läste Reglerna av Sara Mannheimer, föreställer jag mig. Alltså total oförståelse blandat med lite medlidande. "Tycker du att det här är roligt? Men hon är ju sjuk!" Lite så.

För handlingen i Främlingsleguanen av Martina Montelius är ju absurd och lite sjuk: En femåring säger upp sig från dagis och tillbringar dagarna hemma i lägenheten tillsammans med sin leguan, medan "upphovsmännen" är någon annanstans, frånvarande hur som helst. Barnet tänker och resonerar, lite som Stewie i Family Guy om ni har sett den serien på tv. Alltså ett barns kropp med alla begränsningar det medför, längden till exempel och även att inte hunnit lära sig klockan än. Men i övrigt är hon hur utvecklad och intelligent som helst, analytisk och kritisk mot sin omvärld.

Men här har vi humor, intelligens, samhällskritik och igenkänning i en liten roman som till formen är ett litterärt experiment. Det är så träffande ibland att jag riktigt hajar till för att i nästa sekund drabbas av den där ångesten i bröstet inför barnets, människans totala ensamhet.

Det vita huset i Simpang

Två syskon växer upp i Nederländska Ostindien strax innan andra världskriget. Det är flickan Zus, senare kallad Kerstin och hennes lillebror, gossen. Mamman, kallad Moeder, är som en fånge i det vita huset, med betjänter och uppassare, sockerkarameller och svalkande drycker och de två barnen som hon försöker hålla ifrån sig. Ibland tar hon fram sina gamla målardukar men lägger snabbt tillbaka dem igen, orörda. Pappan, kallad Pa, jobbar på sockerfälten och är hemifrån allt längre perioder. Och syskonen försöker sysselsätta sig och fördriva tiden bäst de kan. Flickan tar på sig ansvaret för gossen som gör allt för att hitta något som kan kompensera moderns brist på kärlek och tillgivenhet.

Parallellt får man följa Kerstin när hon blivit gammal, genom hennes dotters ögon. Dottern hittar en gammal anteckningsbok och försöker förstå hur moderns uppväxt har påverkat henne.

Hanna Nordenhöks roman Det vita huset i Simpang är en fantastiskt sinnlig skildring av barndomen i dåvarande Ostindien, som framkallar dofter och syner hos läsaren. Man känner hettan, doften från de prunkande övermogna trädgårdarna, de klibbande sockerkaramellerna. Och man ser gossens vidöppna, sökande blick som gradvis blir alltmer inåtvänd när han aldrig finner det han längtar efter. Det här är en drabbande, hemsk och samtidigt vacker bok som kommer att stanna kvar hos mig länge.

Hanna Nordenhök fick Göteborgs-Postens litteraturpris 2013.

Steglitsan

Författaren Donna Tartt slog igenom stort med sin debutroman Den hemliga historien. Tjugo år senare kommer hennes tredje roman, Steglitsan. Jag älskade debutboken som var mystisk och olidligt spännande och rörde sig i snobbiga kulturelitistiska kretsar på en amerikansk internatskola.

Miljöerna känns igen något i den nya boken. Det handlar om konst och överklass, antikviteter och en dold undre värld av kriminalitet. Theo Decker överlever en terroristattack mot ett museum i New York. Hans mamma dör, och Theo som är tretton år gammal finner sig övergiven i en värld utan trygghet. hans pappa är försvunnen sedan en tid tillbaka, (kanske lika bra det eftersom han drack och spelade) och hans farföräldrar verkar inte vilja ha honom. Han får i stället bo hos en tidigare kamrat, i en överklassfamilj där mamman är kyligt reserverad, pappan bär på en hemlig psykisk sjukdom och den äldre brodern är en riktig mobbare.

På nästan 800 sidor får vi följa Theos liv efter katastrofen. Hur han handskas med sorgen efter modern, nya bekantskaper och vänskper, kärlek, svek och inte minst: den lilla tavlan han råkar få med sig från museet. Det här är en fantastisk läsupplevelse som innehåller många vändningar och överraskningar, en sådan där bok som man inte kan sluta läsa och ständigt går och tänker på mellan läsningarna.

Till minne av Doris Lessing

Doris Lessing har gått bort, 94 år gammal. 2007 fick hon Nobelpriset i litteratur och blev än mer älskad och läst. Jag har tre personliga favoriter bland hennes böcker, alla är riktigt starka läsupplevelser.

En överlevandes minnen handlar om en kvinna som stannar kvar i sin lägenhet när alla andra lämnar staden de lever i. En ny tid är i antågande och människorna flyttar för att börja det nya livet någon annastans. Från sitt fönster betraktar kvinnan de som flyttar, och hur de blir färre och färre. Själv har hon bara sina minnen kvar. En kusligt dystopisk roman som är både eftertänksam och spännande på samma gång.

Det femte barnet. Om paret som strävar efter att skaffa fler barn och som vill skapa den perfekta familjen. De drömmer om ett stort hus, fyllt med barn och vänner som samlas kring det stora middagsbarnet för oändliga middagar i glädjefylld samvaro. Men efter att de skaffat det femte barnet blir ingenting sig likt. Den här fantastiska lilla boken handlar om faran i att aldrig bli nöjd och om att hantera verkligheten när den inte blev som man tänkt sig.

Gräset sjunger är berättelsen om en kvinna som försvarar sin gård och sin plantage någonstans i Afrika. Det är en suggestiv skildring av kolonisationens kvarlevor, fördomar, våld och stoltheten hos den som vet att allt redan är förlorat.

I toppform

Ah, Siri Hustvedts senaste, The Summer Without Men, levde ju alldeles upp till förväntningarna. En väldigt speciell berättelse som gör intellektuella och filosofiska utflykter för att i nästa stund berätta en underhållande och spännande historia. Och det är många olika historier. Men alla handlar om kvinnor och olika stadier i en kvinnas liv. Och berättaren, den försmådda hustrun, under en period "hysterika", resonerar och argumenterar kring kvinnans roller. Hon finner en fristad hos sin åldrade mamma och mammans väninnor som alla befinner sig i slutet av livet. Samtidigt undervisar hon en grupp tonårsflickor och återupplever sin egen uppväxt.

En sak som jag verkligen fastnade för och som jag till och med tycker är rätt briljant, är blandningen av prosa, poesi och teckning. Alltså, berättaren är poet och skriver därför dikter som hon fogar in i sin berättelse för att det är hennes främsta sätt att uttrycka sig på. Det blir verkligen träffande när det handlar om något hon just upplevt och man får läsa hur hon tagit det till sig känslomässigt genom dikten. Och så finns det små teckningar på ett fåtal ställen som är jättefina och på något sätt säger så mycket om berättaren. Jag slås av hennes humor av självdistans.

Kyrkogårdsboken

En av de bästa sakerna med att börja jobba igen (som bibliotekarie alltså) är tillgången till böckerna. Överflödet! Och läslusten som vaknar till på nytt. Man snappar åt sig en bok här och där och släpar hem i travar. Och läser en del. De flesta lämnas tillbaka igen olästa, men en del slukas i en enda stor tugga. Som den här.

Neil Gaiman är en stor favorit hos mig. En perfekt kombo av fantasi, humor och skräck. Tidigare barn- och ungdomsboken Coraline var fantastisk och jag gillar Kyrkogårdsboken nästan lika mycket.

En pojke växer upp på en kyrkogård efter att hans familj blivit brutalt mördad. Spökparet herr och fru Owens adopterar honom och ger honom namnet Ingenman Owens, förkortat Ingen (vilket såklart leder till en massa språkliga fyndigheter, typiska för Gaiman). Den som mördade Ingens familj, en man vid namn Jack, är fortfarande ute efter Ingen, så för att skydda pojken får han bo på kyrkogården, i kryptor och bland spöken från alla tider. Som upplagt för rysningar och äventyr alltså.

Jag gillar hur Gaiman kan blanda skräck och humor. De onda är riktigt onda och grymma och de goda är mänskliga och lite komiska. Jag gillar också hur han kan riktigt frossa i döden som tema och både avdramatisera och filosofera på samma gång.

Henschen-läsning

Kärlek är verkligen det bärande ordet i  romanen Hon älskade. Det är vad Signe Thiels liv handlar om, det hon spinner sitt liv kring, men också vad författaren drivs av när hon skriver romanen om sin farmor. Jag har läst Helena Henschens båda romaner I skuggan av ett brott och Hon älskade som var de romaner hon hann skriva klart innan hon gick bort alldeles nyligen. Så synd, för det är ett jättespännande författarskap och hon har verkligen en egen röst som berättare. Vad hade hon skrivit härnäst?

Båda romanerna utgår ifrån ett personligt sökande. I skuggan av ett brott handlar om de Sydowska morden som varit enormt tabubelagda i författarens familj. Den mördade Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar och hennes mamma var den som hittade honom och familjens båda hushållerskor ihjälslagna. Under hela sitt liv kunde hon inte tala om händelsen. Henschen skriver en personlig skildring av möten med sin mamma, sitt sökande efter sanningen och sina egna känslor inför allting. Samtidigt skriver hon avsnitt som är helt igenom fiktion och där hon lever sig in i sina släktingars liv och upplevelser. Blandningen av fakta och fiktion här blir så stark mycket på grund av att hon som författare är så ärlig med sin egen ofullkomlighet och tydligt visar vad som är hennes egna fantasier. Ändå tror man på det hon skriver och känner att det mycket väl kunde ha gått till på det sättet eller känts just så, eftersom hon hela tiden hänvisar till sig själv som släkting och arvtagare till en hel familjs sorg och trauma. I romanen finns en tanke om att några kvinnor i släkten återupplever samma tragedier om och om igen. De lämnas av sina mödrar och växer upp i en omgivning där skuld och skam och tystnad är viktiga beståndsdelar.

I skuggan av ett brott handlar lika  mycket om författaren själv, som den handlar om de andra karaktärerna. Det är nära, gripande och känsligt.

Hon älskade handlar om Signe Thiel. Men även här är författaren Helena Henschen närvarande och deltar aktivt. Hon talar med sin döda farmor, ber henne berätta för henne, föreställer sig att hon möter henne och tar plats i hennes kropp och huvud så att hon kan låna hennes röst för att berätta. Boken känns som ett försök att skänka upprättelse åt en kvinna som drevs så starkt av sina känslor. Inledningen där det berättas om hur Signe ville att det skulle stå "Hon älskade" på gravstenen när hon var död, slår an en melankolisk ton, för hennes barn kan inte samsas efter hennes död, och inskriptionen görs aldrig. Melankolin följer sedan med genom Signes dåliga äktenskap, hennes komplicerade förhållande till sin far och hennes livs stora kärlek som är mycket äldre än hon och dessutom redan gift. Hon kämpar för demokrati och kvinnofrågor, mot nazism och judeförföljelser. Hon hjälper kvinnor ur sina förtryckande äktenskap, och hjälper judar fly och gömma sig under andra världskriget. Och så lever hon i ett passionerat triangeldrama.

Det är en vacker bok och ett fantastiskt kvinnoöde som skildras. Och Signe får naturligtvis äntligen sin inskription i slutet, och som läsare lämnas man i övertygelsen om den verkligen var sann: hon älskade!

Starka tjejer i huvudrollen x 2

Det är mycket bra film på biograferna nu. Det slog mig att de två senaste filmerna jag sett har haft en ung stark tjej i huvudrollen. Tjejer runt tonåren som är modiga och starka, och som slåss för de tror på. Så är fallet i både Winter' s Bone och bröderna Cohens senaste True Grit. I både filmerna är tjejerna på jakt efter sin far och på jakt efter sanningen.

Winter's bone, i regi av Debra Granik, handlar om Ree Dolly som lever i det öde Ozark-området, nära Arkansas. Det är på många sätt ett laglöst område där människor sköter sig själva. Många recensenter beskriver det som en film om "white-trash", och jag kan vara beredd att hålla med. Rees pappa sitter i fängelse för langning av metamfetamin, och Ree tar hand om sina småsyskon då mamman har blivit psykiskt sjuk. Hon ser till att de kommer till skolan, har det varmt i huset och mat på bordet, ja allt som behövs för att överleva. En dag kommer polisen och berättar att pappan har pantsatt huset som borgen för sin frigivning. Om han inte kommer tillbaka inom en vecka kommer familjen bli hemlös. Ree bestämmer sig för att leta upp pappan.

En riktigt stark och välspelad film med bra musik. Även om det är mycket elände i filmen, så har regissören haft den goda smaken att inte visa upp och gotta sig i allt (förutom möjligtvis en scen). Dessutom finns det ändå en liten, liten gnista hopp i filmen. Annars kan sådana här filmer ofta bli överdrivna och nästan parodier på elände. Dessutom är skådespelarna fenomenala, och särskilt då Jennifer Lawrence som Ree Dolly.

När jag såg True Grit slogs jag direkt av Hailee Steinfeld. Både söt och stark på samma gång. Hon har också en väldigt speciell utstrålning som känns självklar. Jag tänkte också att hon är nog mest med i början, sen kommer Jeff Bridges och grabbarna att ta över. Men hon är med i hela filmen och i princip varje scen. Hailee spelar flickan Mattie som vill hämnas på mannen som har mördat hennes far. Därför bestämmer hon sig för att anlita den hårde sheriffen Rooster Cogburn, spelad av Bridges. Motvilligt tar den slitne Cogburn på sig uppdraget med hjälp av Texas Rangern La Boef, spelad av Matt Damon. Mattie följer envist med de två männen efter högljudda protester, och en märklig resa tar sin början.

Filmen räknas in i kategorin västern, men som vanligt när bröderna Cohen är som bäst så vet man inte var det ska sluta. Det är mer som en slags sago-västern. Här finns många udda typer, och speciella händelser som bara känns så rätt. Det vackra fotot gör vissa scener ändlöst vackra. Samtidigt finns det råa och smutsiga hela tiden närvarande. Det känns så enkelt, ett klassiskt äventyr, men samtidigt har filmen något väldigt speciellt som är svårt att sätta fingret på. Det är kanske då film är som bäst. Och likt Winter's bone, är det den unga tjejen som gör filmen. Go and see!

Bästa filmer 2010- Modersrollen, barn och fantasi

2010 var ett hyfsat bra filmår, men med några få riktiga höjdare. Det som förenar flera av dem är starka kvinnoporträtt av duktiga skådisar. Jag har också på känn att en del som jag inte har hunnit se skulle platsa här. En av dem är Svinalängorna, som har fått strålande kritik både här hemma och utomlands. Och det är ju verkligen Noomi Rapace år i år. Men den filmen får jag återkomma till.

Det vita bandet av Michael Haneke

Den första filmen vi såg i höstens filmklubb, som jag är med i. Vi var alla helt knockade efteråt, och det har varit svårt att toppa den. Jag minns att jag satt i samma ställning i 40 minuter innan jag insåg att jag började få kramp i benet. Tät var ordet jag använde och det är detsamma när jag nu tänker tillbaka. I svartvitt skildras en by i 1800-talets Tyskland, där hemska händelser gör alla misstänkta, inte minst barnen... Men vem var det egentligen?

Fish tank av Andrea Arnold

Engelsk socialrealism är ofta bra, men kan ha en tendens att bli för mycket. Men inte här. Hiphop-musiken och ungdomsporträttet av flickan Mia, mästerligt spelat av nybörjarskådisen Katie Jarvis, för filmen till en annan dimension. Även om vissa bitar är lite feministiskt tvivelaktiga, så är det på det hela en riktig pärla till film, där slutscenen med Nas Life's a bitch, dröjer sig kvar lääänge efteråt.

Miss Kicki av Håkan Liu

Pernilla August imponerar i en rollen som opålitlig mamma, en roll vi inte är vana att se henne i. Men hon briljerar verkligen som instabila och halvalkade mamman Kicki som försöker återknyta kontakt med sin 16-årige son som vuxit upp hos mormor. Smärtsamt att se det typiska beteendet hos barn som alltid hoppas och försvarar sina frånvarande föräldrar. Men resan till Taiwan blir något av en vändpunkt för dem båda.

Engelen av Margret Olin

Jag trodde aldrig tårarna skulle sluta strömma i slutet av denna, minst sagt gripande film på Göteborgs filmfestival. Men låt inte det avskräcka er, det är inget slisksorgligt eller elände för eländets skull över den här. Margret Olin har bara lyckats göra en kolossalt stark film om drogmissbruk, och valet att lämna bort sitt barn med hopp om att det ska få ett bättre liv. Filmen bygger på regissörens väns erfarenheter av detta dilemma. Riktigt fina skådespelarinsatser av Maria Bonnevie i huvudrollen och Gunilla Röör som hennes mamma.

Till vildingarnas land av Spike Jonze

Jag var aningens tveksam till den här filmen, eftersom jag tyckte den flörtade för mycket med vuxenpubliken. Den bygger ju ändå på en barnbok. Jag har också träffat på flera barn, som sagt att boken är bra men filmen var konstig... Men bortsett från det var det en riktigt fin film. Snyggt gjord, bra musik och vackra scener. Både filosofisk och tänkvärd om barndom och fantasi.

En sån där islänning

Jag har haft fyra böcker av isländske författaren Sjón stående i bokhyllan en längre tid. Olästa. Den första, Dina ögon såg mig köpte jag på bokmässan i samband med att han var där och pratade tror jag. Och sedan har jag köpt de andra för att de är så vackra och för att han verkar vara en så speciell och bra författare. Jag menar läs här. Han har bl.a. skrivit texter till Björk.

Och nu har jag då äntligen läst. Alla utom den första. Anledningen som fick mig att komma loss var att jag själv valde Skugga-Baldur som bokcirkelbok. Och den gick ju lekande lätt att sätta i sig. Så jag fortsatte med Fisk och kultur och Med skälvande tårar. Och nu är jag helt såld, det ska erkännas. Magkänslan var alltså rätt,men jag tror inte precis det gör något att romanerna fått stå och mogna i bokhyllan för jag tror inte att jag hade kunnat läsa dem när som helst, vid vilken tidpunkt som helst i mitt liv. Sjón följer en isländsk berättartradition där saga och myt blandas med realism, berättaren tar själv stor plats och träder ibland in i handlingen. Han återanvänder isländska sagor, fornnordisk och grekisk mytologi. Så trots att romanerna är små och korta med ganska mycket luft mellan styckena, så är de inte helt lättsmälta. Skugga-Baldur är den bästa hittills. Vacker och poetisk och mer sammanhållen än de andra. Men jag väntar med att skriva mer om den tills efter bokcirkeln och tills dess tänker jag läsa om den minst en gång till.