torsdag 13 februari 2014

Främlingsleguanen

När jag under läsningen ler och myser för mig själv och skrattar igenkännande men med något slags ångest i bröstet, (ni vet så där som man kan göra när man läser något riktigt fantastiskt bra och roligt men som samtidigt är väldigt svart och tungt), så ser jag framför mig vilken reaktion jag skulle få om jag presenterade den här romanen för min bokcirkel som jag håller i på jobbet. Ungefär samma som när vi läste Reglerna av Sara Mannheimer, föreställer jag mig. Alltså total oförståelse blandat med lite medlidande. "Tycker du att det här är roligt? Men hon är ju sjuk!" Lite så.

För handlingen i Främlingsleguanen av Martina Montelius är ju absurd och lite sjuk: En femåring säger upp sig från dagis och tillbringar dagarna hemma i lägenheten tillsammans med sin leguan, medan "upphovsmännen" är någon annanstans, frånvarande hur som helst. Barnet tänker och resonerar, lite som Stewie i Family Guy om ni har sett den serien på tv. Alltså ett barns kropp med alla begränsningar det medför, längden till exempel och även att inte hunnit lära sig klockan än. Men i övrigt är hon hur utvecklad och intelligent som helst, analytisk och kritisk mot sin omvärld.

Men här har vi humor, intelligens, samhällskritik och igenkänning i en liten roman som till formen är ett litterärt experiment. Det är så träffande ibland att jag riktigt hajar till för att i nästa sekund drabbas av den där ångesten i bröstet inför barnets, människans totala ensamhet.

måndag 14 oktober 2013

På skrivbordet just nu

Jag har sadlat om. Numera kan ni kalla mig vuxen, skön. Jag sysslar alltså  med skönlitteratur för vuxna. Skyltar snurror med skräcklitteratur, tjoar över nobelpris (Alice Munro! Hurra!), går på invigning av Litteraturhus, bloggar och försöker läsa en bråkdel av alla fantastiska verk jag dagligen sätter upp på hyllorna.

Och högarna av böcker bara växer. Just nu ser det ut så här på mitt skrivbord...

Intelligent om kärlek

Två människor möts. En man och en kvinna. Den ena är konstnär, berömd och hyllad. Den andra är poeten som ska skriva om konstnären, fylld av beundran.

Redan från början saknas det jämnvikt i förhållandet mellan Ester och Hugo, något som Ester hela tiden är smärtsamt medveten om, men trots det lika oförmögen att ändra på. Lena Andersson har skrivit en träffsäker och smart roman om att vara så där kär som man bara blir när man vet att kärleken är hopplös och dömd på förhand.

Som skribent är Lena Andersson vass och intelligent, man hisnar ibland över hennes knivskarpa analyser över människohjärtat och hjärnan, som man bara allt för väl känner igen sig i.

onsdag 9 oktober 2013

Inbjudan till de våghalsiga

Margarete och Fritzi är två systrar som lever i ett nedlagt gruvområde med sin far. De är, tillsammans med några få andra invånare, de enda som är kvar sedan en brand härjade i de underjordiska kolgruvorna. Systrarna fördriver dagarna med att läsa böcker som de hittar och genom att utforska det övergivna landskapet i jakt på den försvunna floden som skulle kunna väcka staden till liv igen och släcka de sista bränderna.
Det här är en kortroman med mycket poesi i språket som speglar systrarnas isolering och drömska tillvaro. Berättelsen tjänar på att läsas i ett svep, för att man som läsare riktigt ska komma in i språket. Författaren Dorothee Elmiger är född 1985 i Schweiz och detta är hennes debutroman som kom på svenska 2011.

fredag 4 oktober 2013

Kort och gott

Alice Munro är Kanadas ledande novellist och ofta nobelpristippad. Hon skriver mästerliga små berättelser som alla handlar om hur livet plötsligt kan vända när man minst anar det, hur kärlek kan drabba oss som ett slag och hur sorg och död alltid finns vid livets sida.
I Brinnande livet, Munros senaste novellsamling på svenska, är hon mer personlig än någonsin. De sista tre novellerna handlar om henne själv och hennes minnen, men är författade på samma precisa och smarta sätt som hon alltid gör. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör Alice Munro så speciell: hon börjar skriva om någonting, låter sig dras med i associationerna till något annat som plötsligt blir novellens stora kärna, för att sedan till sist plötsligt hamna där hon började igen och därmed skänka hela berättelsen en ny betydelse. Och allt hon skriver är så lätt att känna igen sig i: människor som gör misstag, som bara försöker vara människor, som ställs inför livets stora val, för att sedan inse att allt ändå är ungefär som förut efteråt. Livet går vidare.

söndag 18 augusti 2013

Semesterläsningen

Nä, inte är det som förr under semestertiden. Då, när jag hann läsa och läsa, bli uppslukad och plöja under några timmars stillaliggande på en strand. Detta års semester var lite annorlunda, antingen störde kvällsläsningslampan den lille sovande eller så vaknade den lille sovande precis när jag satt mig till ro i solen. MEN, tre böcker hann jag med:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Den svarte nazisten av Magnus Sandelin och Wallflower av Stephen Chbosky. Och alla var bra läsning.
Anyurus bok får nog räknas som den bästa bok jag läst på länge. Förstår varför En storm från paradiset har fått så fin kritik och flera nomineringar. Boken om hans pappa är berörande, vacker, spännande och kompakt. Förutom att hans fars historia berättas så förtäljs också ett stycke världshistoria om sjuttiotalets Östafrika, kolonialhistorians makthet och individens utsatthet av systemet. Och allt detta på ett mästerligt skrivet sätt där meningar andas och ibland rymmer en hel bok i sig.  Det är en bok om längtan efter frihet, förståelse och förlåtelse. Ömt.

Wallflower, som utkom första gången 1999 och är författarens debutbok och hittills enda bok, filmatiserades 2012 och gavs i år ut som pocket av förlaget Gilla. Alldeles lagom avbruten sommarläsning. Boken, klassad som ungdomsbok, är skriven i brevform till en okänd person. Det är 15-årige Charlie som är brevskrivaren och han berättar om sitt första år i high school, hans tankar, känslor, problem och upplevelser. Charlie, vars enda vän tagit livet av sig, får plötsligt två nya vänner i populära Sam och Patrick. Som titeln (Wallflower- The Perks of Being a Wallflower) anspelar på så är Charlie en betraktare och genom boken får man följa hans utvekling till att istället delta. Det är roligt att få vara inne i Charlies huvud. Sorgligt och roligt. Svarthumoristiskt. Lite störande språkliga missar borde ha kunnat rättats till och säkerligen är det så som flera påpekar att man ska läsa denna på originalspråk då just huvudpersonens talande språk är själva grejen med boken. Ska låna filmen när jag börjar jobba igen.

Den svarte nazisten- En dokumentär om Jackie Arklöf (2010) av Magnus Sandelin plockar jag ur min fars bokhylla och blir lite oväntat fast. Det är som att slungas tillbaka i tiden. Allt det där som berättas i boken fanns ju med i periferin i mitt tonåriga nittiotal: Bosnienkriget, Nationalsocialistisk fronts utbredning i Sverige, Lars Norén-projektet om de fyra intagna, Malexandermorden. I boken behandlas Jackie Arklöfs liv, från uppväxten som adopterad och uttittad i Storuman till livet som legosoldat i Bosnien, som upptagen i nazirörelsen till bankrånarliv, rättegångar, fängelsetid och självrannsakan. Journalisten Magnus Sandelin vill försöka förstå hur det kommer sig att en svart kille söker sig till nazismen. Bilden av en trasig, sökande, osäker och lättpåverkad person växer fram. Fram växer också bilden av djupt hat, förakt och våldsamhet. Om krigsvåld, våldsromantik, högerextremism och rättssystem. Och ja, det är lite som att läsa en förlängd kvällstidningskriminalartikel, men det är onekligen spännande och för mig en återblick samt en inblick i vad jag inte förstod då.


tisdag 25 juni 2013

Just nu

Utanför en röd liten stuga sitter jag i en solstol medan lillan sover. Jag är redo att dyka ner i berättelsen om Freddie Wadling. En liten bäck porlar på avstånd, fåglarna sjunger, katten lämnade just sitt jaktbyte i form av en mus framför mina fötter. Det är sommar.

måndag 3 juni 2013

Hämnden är ljuv

Brittisk galghumor är faktiskt inte riktigt min grej. Jag har lite svårt att skratta åt det där riktigt hemska, det allra grymmaste och svarta. Skrattet fastnar i halsen, men det är ju också meningen.

Stjärnornas tennisbollar av Stephen Fry är en absurd och komisk spänningsroman. Typ. Titeln kommer från ett citat av John Webster som liknar människan vid en tennisboll som stjärnorna leker med. Romanen handlar om ödets grymma vägar, om människans mest grundläggande känslor såsom avundsjuka och hämnd, maktbegär och åtrå. Det är en klurig och intelligent berättelse som biter sig själv i svansen på slutet där det blir lite väl många trådar som ska knytas ihop.

Det kan inte bli mer än tre rödlackerade fingernaglar i betyg, men inte heller färre, för det är en oerhört spännande och underhållande berättelse som jag fullkomligt sträckläste.

onsdag 17 april 2013

Utbudskvällen 2013

Så var det dags igen och man inser att ett helt år har gått sen sist. Författarveckan i Göteborg, då hela stadens bibliotek och skolor fylls av författare och tusentals elever som får ta del av deras tankar kring skrivande och böcker,, var förra veckan. I år var det 45 författare som kuskade runt i staden och avverkade 550 besök. Det är flott det!

Varje år arrangeras en utbudskväll under denna vecka, ett tillfälle då bibliotekarier och pedagoger får se alla dessa författare och lyssna. Fyra minuter har de på sig att presentera sig på något sätt. Flera brukar berätta vad de gör när de är på författarbesök, flera slår slag för läslust, några berättar om sina senaste böcker och några läser dikter som barnen skrivit på deras träffar. Det är roligt att få se de personer som står bakom alla de böcker man plöjer som barn-och ungdomsbibliotekarie. Det ger liksom lite mer när man själv ska berätta om deras böcker inför elever. Man kan alltid dra en liten anekdot som väcker uppmärksamhet från de ibland så sömniga ögonen man har framför sig. Johanna Lindbäck pratade om just detta, att det ibland faktiskt är så himla svårt och lite tröstlöst ibland att komma och berätta om sina böcker för åttaklassare. Där flera redan har dömt ut författarbesöket på förhand som urtrist. Mia Söderberg pratade om pojkars sjunkande läsförmåga, eller deras saknad av kontext och att kunna läsa mellan raderna. Hon gav följande tips till alla lärare i rummet:
  • Läs ännu mer för era elever
  • Skapa en förväntan av texten
  • Samtala om texten
  • Marinera era elever i våra böcker
Ingrid Olsson pratade om att hon brukar berätta om just det som man kan säga mellan raderna. Allt det där som man kan utläsa ändå i texten. Hennes skrivstil är ju just sådan, korta meningar som alltid andas så mycket mer.

Jessica Schiefauer pratade om sin bok Pojkarna. Att folk blir upprörda över boken, över innehållet och alltid kräver att få veta vad den egentligen vill säga. Hon efterlyste att man pratar mer om läsupplevelsen och lite mindre om läsförståelsen när man diskuterar böcker i skolorna. Det var så himla bra sagt! Hon hade själv fått en liten aha-upplevelse när hon kommit på detta, och det fick vi också kändes det som.

Lena Ollmark pratade om sina spökböcker. Hon berättade att spökhistorier väcker berättarlust och att folk ofta kommer fram och berättar upplevelser om spöken för henne. Att det är ett mycket bra format att jobba med elever; korta med tydligt syfte (att skrämma någon).

Mycket inspirerande! Och en mycket bra pepp inför att börja jobba efter en lång mammaledighet!






fredag 5 april 2013

Så fult

Omslaget till Stjärnornas tennisbollar av Stephen Fry. Fulast i stan. Men boken verkar bra!

söndag 24 mars 2013

Bara ungar

Det är mars, ännu biter sig vinterkylan kvar. Ännu biter sig vintervirusen kvar. Jag går till tvättstugan och lägger in ännu en tvätt. Jag går till Coop och handlar frukost och blöjor. Sedan sover alla lite och jag läser Patti Smith. Sover en natt på Chelsea Hotel, sitter i lobbyn och skriver dikter. Går på New Yorks gator tillsammans med konstnärer som heter Robert, Sam, Gregory, Alan. Sedan går jag in i en andrahandsbutik och köper en indianfilt och ett leksakslamm. Sedan vaknar min familj och det är dags att gå till tvättstugan igen.

onsdag 19 december 2012

Årsbästalistan 2012


Jag brukar inte skriva årsbästalistor men fick inspiration från en kompis så jag testar.  Det blev rätt deppigt, jag läser ju mycket böcker men så lite som jag är oh! Och ah! över när jag bläddrar i läsdagböckerna. Så nyårslöftet får bli, läsa bättre böcker! Måste ta till mig att livet är för kort för dåliga böcker!

Nåväl, här är böckerna jag oh!:ar och ah!: ar över när jag läser listorna.

Pojkarna av Jessica Schiefauer
Blonde av Joyce Carol Oates.

De här böckerna gav mig en kris i somras då jag hade semester i en stuga i Halland. Jag var gravid med vad jag trodde var en pojke och läste de här böckerna efter varandra. Allt kvinnohat! Önskar att jag kände att de här böckerna är orealistiska men det gör jag inte, jag känner dem i kroppen. Otroligt bra böcker!

I love you Viktoria Anderson Maja Hjertzell
Det här är en kapitelbok för yngre barn som jag inte minns supermycket av rent handkingsmässigt men som jag minns handlar om en tjej som mest vill vara ifred och som inte är den vanliga huvudpersonen i barnböcker. Påminner lite om Jag är jag av Emma Adbåge som också är bra och handlar om en tjej som inte är pippitypen som gillar att stå i centrum.


Att föda ett barn av Kristina Sandberg
Den här läser jag också som gravid i en sommarstuga. Den handlar om Maj som blir gravid på 30-talet i Örnsköldsvik. Det som fastnade mest var hennes utsatthet som kommen från en annan klass än sin mans familj. Och att hon trodde barnet skulle komma ur naveln hennes. Läste den här i cirkel på jobbet med mestadels äldre kvinnor som deltagare, fick mig att bli innerligt tacksam för att jag födde barn 2012.


Besatta av Elif Batuman
Så svårt att beskriva den här boken! Det är litteraturvetenskap, skrönor, dagbok. Det är hursomhelst oavbrutet underhållande oavsett om Elif beskriver sin hyresfru eller Tolstojs död.

 
Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell
Det här är det bästa Gardell skrivit. Här passar temat ihop med det svulstiga språket och alla religiösa liknelser. Så om jag lägger undan debatten om boken och om Gardells tveksamma uttalanden (och fixeringen vid att alla som dog var vackra unga män) är det här en riktigt bra bok.

 
Änglarnas sorg av Jon Kalman Stefanson
Nyårslöfte: läsa mer av denne författare och njuta!

 
Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran
Den nya Isabel av Katherine Mansfield

Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald

De här har jag skrivit kort om här

 Sfinx av Christine Falkenland

Det var längesen jag läste den här djupt obehagliga psykologiska skräckisen. Att den dessutom utspelar sig på de två platser jag var mest på i Göteborg då gjorde inte obehaget mindre.


Skräp av Mattias Hagberg

Det är både viktigt och jobbigt att läsa böcker om konsumtion och vad det gör med miljön. Speciellt när en samtidigt är mitt i en flytt och storköp på IKEA. Välskriven och viktig.


och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

Det blir ännu svårare att läsa om något så vidrigt som förintelsen när författaren är så bra. Som min mamma sa "det är så roligt när en journalist kan skriva så skönlitterärt!" Att det bara är breven till Otto som finns bevarade är en fruktansvärd symbol för alla de liv som utplånades.


När jag levde i modern tid av Linda Grant

Orange prize-vinnare som handlar om de första åren av Israels existens. Lärde mig mycket av denna välskrivna roman. A good read helt enkelt!


Jag vet ingenting om dig av Titti Persson

Handlar om två trasiga unga killar som finner varandra och märker hur lika de är. Men tyvärr är det inte så enkelt som en skulle vilja. Hemskt sorglig men vacker roman om allt det sköra.


Analys av ett försvinnande av Hisham Matar

Älskade, älskade, älskade hans första bok Ingen i världen. Den här är också bra men på ett annat sätt. Vill läsa om snart för jag tror att det här är en bok som växer för varje läsning.


Bränt barn söker sig till elden av Cordelia Edwardson

En överlevares berättelse som samtidigt är något annat. Cordelia uppfostras som katolik och familjehemligheten att Cordelias far är jude uppdagas med nazisternas maktövertagande. Handlar mycket om den komplicerade relationen mellan Cordelia och hennes mor och boken är skriven på ett väldigt vackert språk.


Kärlekens linje av Alan Hollinghurst.

Vill du läsa något inte lika övertydligt som Gardells nya roman som handlar om AIDS? Läs då denna!


Berlin i krig av Roger Moorhouse

Moorhouse har genom brev, artiklar och intervjuer samlat ihop massor av fakta om hur det kunde vara att uppleva andra världskriget i Berlin. Älskar att läsa historia som utgår från människan på gatan. Välskriven och intressant.
 
Just nu håller jag på med Främlingens barn av Alan Hollinghurst och halvvägs kan jag säga att den helt klart hamnar på någon bästlista. Fast med lästakten jag har nu är det väl troligare att det blir på 2013-listan…

torsdag 13 december 2012

en hamsters dagbok - Edward 1990-1990 av Miriam Elia och Ezra Elia


Den här har kommit i bokform på svenska, en gullig liten fyrkantig bok om Edward, hamstern.
Jag är kanske lite för förtjust i det här med att förmänskliga djur (ja, alla katter jag någonsin har haft har haft sina egna dialekter, just nu har jag en skåning och en göteborgare på fyra ben i hushållet...) och kanske måste en vara det för att uppskatta det här?
Boken fångar det där melankoliska men samtidigt megalomana som jag gärna läser in i t.ex mina katters beteende. Men jag gillar inte slutet! Det finns inte med i videon och lika bra det, tycker boken bara hade kunnat fortgå de få sidorna istället för att bli så drastiskt. (det förekommer ett hamsterdråp!)
och så låter min Edward betydligt deppigare och absolut inte brittisk, möjligtvis är han smålänning eller norrländsk, långsam och ledsen liksom.

Bra bok att ge bort hur som!

onsdag 12 december 2012

sol över torpet, sol över bb


 
Jag är på BB. Min man och den alldeles nyblivna pappan snarkar på andra sidan rummet. En nattsköterska har just artigt men bestämt rullat ut min två dagar gamla bebis för att jag ska kunna sova en stund. Jag linkar runt i rummet, borstar tänderna, känner efter hur ont jag har, ställer mig och tittar ut över Mölndals alla ljus. Och sen rotar jag fram Barbro Alvings kåserisamling ”sol över torpet” och kravlar upp i sängen. Jag läser två sidor och sen tänker jag på det där lilla knyttet och undrar hur han har det på andra sidan korridoren. Det är och kommer alltid vara ett av mina starkaste minnen. Den där känslan av att få göra det mest vardagliga för första gången efter den pärs och totalt omvälvande händelse jag just gått igenom.

Och jag kan verkligen rekommendera just den här boken till alla som funderar på om en bok ska med i bb-väskan. Jag älskar Bangs hurtighet kombinerat med den där torra humorn. Hur hon lyckas driva med sig själv och de hon älskar utan att dumförklara dem. Om jag jämför med t.ex Martina Haag som ju också skriver kåserier om vardagen så tycker jag det är ett problem att hon dumförklarar sig själv, gör sig mer korkad än vad hon är. Bang lyckas balansera på den där tunna linjen, att lyfta fram sina tillkortakommanden utan att jag tycker att hon gör sig mindre än vad hon är. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar så mycket med Bangs sätt att skriva, det är så självklart på något sätt.

Jag minns inte ett ord av de där sidorna jag läste den där natten men det gör ingenting, boken kommer alltid påminna mig om den där natten och jag kommer alltid klappa lite extra på den just därför.

måndag 10 december 2012

Hej då Lilla hjärtat...

Böckerna om Lilla hjärtat och alla de andra små brokiga, har varit riktiga favoriter som jag och min dotter har läst. De naivistiska bilderna och det humoristiska språket är en perfekt kombination. Vi har läst Bang!, Oj!, Hej! och Sov! Liten skär och de andra brokiga kommer fortsätta på nya äventyr. Men utan Lilla hjärtat, för hon är rasistiskt tecknad, ett sk. "blackface".
Debatten har pågått ett tag nu och tog sin fart när filmen om de brokiga skulle lanseras. Kanske är fler än mig som inte visste vad man skulle tro. Jo Lilla hjärtat är ju riktigt svart, och ja hon har ju faktiskt stora läppar... Men jag hade allvarligt talat inte alls tänkt i de banorna. Tvärtom så tänkte jag, som författaren Stina Wirsén också menade, att de var just brokiga och att alla får se ut som de gör. En är prickig, en skär och en gul med sneda ögon osv.
Stina Wirsén ska inte längre rita Lilla Hjärtat, böckerna dras in av förlaget och filmen ska stoppas. Men luktar inte det censur? Vad är nästa steg, vilken konstnär eller författare blir det nästa gång? Tänker inte ge mig längre in i debatten, utan bara konstatera att de känns ganska sorgligt. Speciellt när Wirséns intention var precis tvärtom. Läs hennes kommentar här. Hej då Lilla hjärtat!