Men åh så himla bra....

Det här är det bästa jag har läst på länge inom ungdomsgenren.
Cilla Naumanns Augustprisnominerade Kulor i hjärtat innehåller åtta täta små berättelser om Tom som går i högstadiet. Rättfram och rakt på som en stor högersmäll får man följa små enkla vardagshändelser i hans liv, om små händelser som plötsligt verkar både skrämmande och främmande i en värld där vuxenlivet närmas. Det är syskonparet från hennes tidigare bok Värsta brorsan som här har blivit äldre, och det är om just den där brytningstiden som boken handlar om. Vuxenvärldens solkiga hemligheter skrämmer, äcklar och fascinerar, drömmen om kyssen är feberhet och illusionen om den perfekte kompispappan spricker som en enorm luftballong på en sekund. Små stilistiskt snygga snapshots i någon slags vardagsabsurdism.

Muren: starkt och tänkvärt

Muren av Titti Knutsson är som en modern Ronja- och Birkhistoria, där en häst för två barn från hatande folk samman. Sofia och Peter lever på varsin sida av en mur som separerar två folk i en oviss tid och i ett ovisst land. Tankarna förs oundvikligen till Västbanken men genom bokens odefinierbara miljöbeskrivning och försvenskade namn skulle det likaväl som det pågående murbyggslandet, vara ett fiktivt land, eller en hemsk desillusionerad bild av ett framtida Sverige, eller vilken nutida konfliktplats i världen som helst. I fokus finns barnens berättarperspektiv där man slungas mellan de tvås tankar och dagar i en alltmer intensifierande konflikt, om deras inlärda hat mot varandras sidor, krokodiler och gnagare, deras inbyggda rädsla för varandra och skräck inför vad som kan komma hända någon familjemedlem. Suggestivt och spännande i en brutalt otäck magisk realism växer en historia fram om en högaktuell och viktig fråga fram. Denna ungdomsbok kan med fördel läsas av alla och diskuteras kring.

På tal om text...

I flera notiser har jag nu läst om filmen Pumans dotter som för första gången ska visas i Guatemala. Filmen som spelades in 1996 har hittills varit totalförbjuden men ska nu få visas på filmfestivalen Ícaro i Guatemala City. Det hejar vi ju för naturligtvis. Det nämns dock ingenstans att filmen bygger på boken Pumans dotter av Monica Zak. Konstig journalistik tycker jag, eller är det inte så viktigt kanske?

Tematrio- Astrid

Veckans tema-trio från bloggen Lyrans noblesser handlar om Astrid Lindgren. Utmaningen lyder:
"Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer från Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om".


1. Ronja Rövardotter
Jag fullkomligt älskade Ronja Rövardotter. Jag var som besatt av boken, och sen filmen och skivan (märk LP , som man lyssnade på i lurar medan man tittade på omslaget). Jag tror att jag ville vara Ronja, bo i skogen, möta naturen och träffa på olika väsen och djur. Dessutom var jag hästtokig vid tidpunkten och Ronja rider ju också. Så där vilt och barbacka. Jag tror att jag beundrade Ronja också för att hon var så modig. Och så var det ju kärleken till Birk... När filmen kom såg jag den flera gånger och läste allt om inspelningen. Dessutom var ju Hanna Zetterberg så trollsöt och passade perfekt i rollen som Ronja.

2. Madicken
Min andra Lindgren-kärlek var Madicken. Egentligen så långt från Ronja som man kan komma. Men, som så ofta hos Lindgren, är Madicken också en modig tjej. Lite Emil över henne när hon hittar på bus, och saker som går fel utan att det var tänkt så. Som när hon tjuvåker bakpå en släde, eller hoppar med paraplyet från vedbotaket. Och så är ju Madicken så fin med sitt långa hår och vackra klänningar. Jag hade själv jättelångt hår som jag vägrade klippa. Även systerrealtionen med Lisabet var något som jag kunde relatera till. Sen är det ju så många härliga karaktärer i boken. Jag tänker på Alva och sotaren. Abbe och hans mamma och pappa. Som vuxen ser man ju också klassperspektivet med tjänstefolket och fattiga klasskompisen Mia.

3. Allra käraste syster
En av Lindgrens allra vackraste bilderböcker, och kanske en lite bortglömd bok. En vemodig fantasysaga där Barbro, som känner sig bortglömd i familjen träffar sin "tvillingsyster" Ylva-Li genom att krypa ner i hålet under rosenbusken. Även här är det systertema och jag älskade sagor med "Narniatema" där man kom in i en annan värld. Minns att jag var ute och letade efter en rosenbuske, och att jag och grannkompisen stod och stampade i en gammal garderob efter att ha läst Narina.

Om ensamhet och osäkerhet

På sista tiden har det kommit ett antal ungdomsböcker som behandlar temat blygsel. Böcker där blygheten tar över allt, äter upp huvudpersonerna inifrån och om kampen ut ur detta tillstånd.
Lindbäcks Tänk om det där är jag, Olssons Känslan av att hoppa och Nordins Natthimmel. Även Granholms Ett nytt liv på köpet får sållas in till skaran, även om huvudpersonens blyghet och osäkerhet till största del handlar om att vara utsatt för utfrysning. De handlar även om att söka och finna sig själv.

I Emma Granholms tredje ungdomsbok Ett nytt liv på köpet får man följa Sanna, som i och med att hon börjar gymnasiet också får en chans att börja ett nytt liv. De sista åren av hennes skolgång har handlat om ensamhet och om att försöka dölja detta för sina oroande föräldrar. I den nya klassen får hon plötsligt vänner och hon försöker sakta övervinna sin blyghet och smälta in. Men livrädd för att åter hamna i samma situation kämpar hon för att vara alla till lags, och genom att säga ja till allt och alla tappar hon bort sig själv, och snart är allt långt ifrån så perfekt som hon försökte få det till. Det är rätt hjärtslitande att följa Sannas väg ut ur ensamheten och sedan förfall in i ensamhetens tillstånd. Det blir så fel och hjärtat ömmar lite mot slutet och helst av allt vill man lyfta ur Sanna ur sig själv i den allt eskalerande karusellen som spinner åt fel håll. Granholm har ett mycket följsamt språk och den enda personen jag inte kan känna någon förståelse för är Sannas bror, vars roll jag tycker är något överdriven, men vad vet jag med två snälla bröder.

I Sofia Nordins Augustnominerade bok Natthimmel är det Tildes rädsla och blygsel som äter upp henne. Tystnaden är stor i hennes familj och runtomkring henne. Så kommer Jesper till klassen och bryter tystnaden och genom lajvspelet som han introducerar henne för ser hon en möjlighet till att bryta sitt tysthetsvakuum. Genom de nya rollerna och den nya gemensakapen börjar hon att definiera sig själv och inte längre bara utifrån andra. Det känns som ett väldigt trovärdigt grepp att genom lajvspelet våga iscensätta även en ny roll för sig själv och genom att tvinga sig själv till olika situationer växa som människa. Det är en väldigt subtil och finstämd text.

Det känns som att blygsel är ett viktigt och välkommet tema att behandla i ungdomslitteratur, och de ovan nämnda är riktigt bra inom sin genre.

Jag hyllar den hyllade boken

Jag instämmer med många andra röster om denna bok. Människoätande människor i Märsta av Aase Berg är det bästa jag har läst på länge. Allt är så klaffande med omslag, layout, språkmässigt och stilistiskt att det går rakt upp i näsborrarna. I denna poesiroman får man följa Tove, Klara och Britta, tre bästa vänner där tonårskap ska bli vuxenliv och man måste hitta sin väg, sammanhang och mening. Tonårskaos och revolt och en ogenomtränglig vänskap som ändå ställs på prov genom förälskelser och svek. Vanliga tonårsämnen men förpackade i en ny variant som är sprängande bra. Tidigare har Aase Berg gett ut diktsamlingar för vuxna och detta är hennes debut för unga, hoppas det kommer fler.

Fyren och stjärnorna

Senaste boken av Annika Thor är för ovanlighetens skull en barnbok, klassad till åldern 9-12. Personligen tycker jag nog att den passar lite högre åldrar också. Fyren och stjärnorna har Annika Thor skrivit tillsammans med sin man Per Thor (vad många sådana författarsamarbeten det är just nu). Det handlar om Göteborg runt sekelskiftet. Vi får följa syskonen Blenda och Erik som bor med sin mamma i det då så fattiga kvarteret Haga. Deras pappa har seglat till Amerika utan att därefter höra av sig med ett enda ord. Båda syskonen drömmer om honom: Blenda skriver brev till honom om sitt liv, och Erik planerar att rymma med en båt till Amerika för att söka efter honom. Och deras mamma är ensam och övergiven, utsliten av arbetet som tvätterska. Där tvättar hon bland annat fyrmästare Nordstens skjortor och han börjar så smått uppvakta henne. Och eftersom barnen behöver en far så bestäms det att familjen ska flytta ut till fyrmästarens fyrtorn på en liten karg ö i skärgården. Där förändras barnens liv brutalt. Deras nye styvfar visar sig vara hård och kallhjärtad, en spegel av öns karga natur. Blenda längtar efter sin pojkvän och sina vänner och Erik har svårt att anpassa sig efter alla nya regler som införs. Till slut kommer kulmen i form av ett skeppsbrott som för med sig ett antal besökare till ön och som tvingar alla att bekänna färg. Och mysteriet med den försvunna pappan får sin upplösning.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Slutet blir overkligt, då den försvunne pappans gamle barndomsvän kommer till ön genom skeppsbrottet och rentvår pappans namn. Kontrasten till den onde styvfadern blir väl svartvit. Behållningen är barnens berättelser om sina liv, särskilt Erik och hans kamp för att rädda alla små djur. Men Blendas brev till pappan känns onödiga eftersom de är en upprepning av vad man just läst. Över huvud taget kan jag inte riktigt komma på vem som är den tänkta målgruppen för den här boken. Vem ska jag rekommendera den till på biblioteket? Kanske helt enkelt någon som gillar historiska romaner och svunna tider. För det barnböcker som bättre skildrar familjekonflikter och frånvarande fäder tycker jag.

Böcker om böcker

I höst har jag läst två nya böcker som båda handlar om ordets makt och läsningens magi. En hyllning till boken. De följer i Den oändliga historiens fotspår, där en bok är ingången till inte bara äventyr och fantasi, utan även inre styrka och mod. Och häromåret kom ju också fina Boktjuven på samma tema.

I de två nya kapitelböckerna för åldrarna 9-12 är huvudpersonerna i början ensamma och utstötta för att sedan genom berättelsen hitta sig själva och sin nya styrka. Slumpens bok av Åsa Lind handlar om Hanna Demeter, en ovanligt lång tjej som ännu en gång har tvingats flytta tillsammans med sin mamma som inte är riktigt som hon ska. Mammans psykiska ohälsa beskrivs talande genom att Hanna talar om mamman som olika personer. Ibland är det Divan som är glad men oåtkomlig och ibland är det en sorts mamma som Hanna måste gömma alla knivarna för. Men i den nya staden är allt annorlunda. Här träffar Hanna genast en samling udda karaktärer, vuxna som för en gångs skull tar hand om henne och inte tvärtom. Och framför allt hittar hon en bok som visar sig vara Slumpens bok. I den finns all världens slump och bara den rätte läsaren kan förstå vad som står där. Hanna är en sådan läsare och blir plötsligt eftertraktad av allt och alla. Frågan är vem hon ska kunna lita på, hon som aldrig tidigare vågat lita på någon annan än sig själv?

Jag tycker mycket om fantasin och mystiken och den mörka stämningen i boken. Men jag tycker att inslaget med Hannas sjuka mamma försvinner och löses upp alltför lättvindigt. Plötsligt sätter de henne bara på ett behandlingshem och så är allt bra med det. Om man introducerar sådana element i en barnbok får man allt följa upp dem lite bättre tycker jag.

Precis som i Åsa Linds bok, Slumpens bok, så handlar den här boken framför allt om en bok. Författaren heter Zizou Corder och är egentligen en pseudonym för mor och dotter som tillsammans skrivit Nabus bok.

Här möter vi en sann antihjälte som huvudperson. Ficktjuven Lee Raven lever på Londons gator i en framtid som inte ligger alltför långt borta. Han har flytt sin egen missanpassade familj i slummen och försörjer sig nu som tjuv. Av en slump stjäl han en mycket värdefull bok som han tar med sig ner i kloakerna där han ibland gömmer sig undan rättvisan. Eftersom Lee dessutom är analfabet så betyder boken ingenting för honom, han har dock snabbt förstått att den är värdefull och har redan börjat bli eftersökt för bokens skull. Så börjar boken plötsligt tala till honom. Boken är nämligen Nabus bok, själva essensen av litteratur och berättande. Den har funnits sedan tidernas begynnelse och i den finns alla världens berättelser som någonsin skrivits ner eller berättats. Boken har en enda längtan, och det är att bli läst. Men eftersom Lee inte kan läsa så får boken för första gången använda sin röst och berätta för Lee.

Nabus bok är kanske lite rörig, men väldigt spännande, driven och fantasifull. Mötet med boken blir Lees vändpunkt och han hittar inom sig mer än han trodde fanns. Båda böckerna pekar framåt mot en uppföljare. Och där blir jag lite trött. Varför måste alla barn- och ungdomsböcker skrivas i serier? Vad hände med den fristående boken?

Sånt man bara säger dröjer sig kvar

Vet inte vad det är med Helena von Zweigbergk. Hon skriver ganska vardagligt och enkelt, men det är något med hennes böcker som fångar mig. Så även med hennes senaste, Sånt man bara säger. Det är en lågmäld bok, men samtidigt en riktig sträckläsare. Det är något med boken som gör den så drivande och relevant. Jag tror att hon främst lyckas med karaktärerna. Det är något som gör att man bryr sig om dem. De känns trovärdiga. Som ofta hos von Zweigbergk handlar det om ett favorittema för mig, nämligen relationer. Denna gång är det inte en kärleksrelation som i Ur vulkanens mun, utan det är släktrelationer som står i fokus.

Susanne har precis brutit upp från ett förhållande, flytt ut i en stuga på landet för att få vara, och kanske hitta sig själv. Då dyker plötsligt hennes syster Louise upp. Med sig har hon sin tonårige son Jonas, och Louise ber, eller snarare kräver att Susanne tar hand om honom under en tid. Louise har återigen råkat i knipa, och denna gång är det värre än vanligt. Det visar sig att Jonas och Louise inte har någonstans att bo. Susannes värld vänds upp och ner på flera sätt. Hon tvingas möta sig själv, och i relationen till Jonas väcks något till liv. Ett behov av andra människor som hon har förträngt och begravt djupt inom sig.

Zweigbergk gör ett lyhört och rörande porträtt av relationen till pappan, men också systerrelationen är träffsäkert beskriven. Man kan känna igen sig i hur svårt det kan vara i nära relationer. Susanne och Louise tycker egentligen mycket om varandra, men genom åren har avundsjuka och bitterhet inför de egna livsvalen förgiftat situationen. Samtidigt som man stör sig oerhört på Louise som den bortskämda lillasystern, så känns den förnuftiga stora systerrollen igen. Louise har alltid känt sig som den slarviga och Susanne har känt sig tvungen att vara den duktiga, den som tar om hand. Kanske är det också därför hon flyr ut på landet, för att slippa omhändertagandets påtvingade roll.

Läs den här romanen för att den ger många lager på relationer. Vem har rätt och vem har fel? Hur långt kan människor gå i relationer för att rädda varandra? Ganska långt visar det sig. Själv jag störde mig oerhört på Louise. Tänkte varför sticker inte Susanne bara, och säger att de får reda upp röran själva? Antagligen för att Louise är hennes syster som hon älskar, och någonstans hoppas hon att de ska finna en förståelse. Jag tror alla kan känna igen sig i detta, och boken ger perspektiv på relationer som ibland känns självklara. Det här är en bok som man, lite oväntat, går omkring och tänker på länge efteråt.

Fin-fina Hedvig

Det finns mängder av barnböcker som handlar om den allra första spirande kärleken, men ingen beskriver den så fint som Frida Nilsson i senaste boken om Hedvig: Hedvig och Hardemos prinsessa. Så helt befriad från vuxen världens syn på kärlek, i stället könlöst och allmänmänskligt.
Hedvigs klass ska få en ny klasskamrat. Och Hedvig blir mycket nöjd när hon först av alla lyckas träffa och bli kompis med denna söta flicka, vacker som en prinsessa med glänsande bruna lockar och ett ansikte som gjort av porslin. Hedvig låter den nya får sitta i hennes knä till och med, så härligt känns alltihop. Tills det är upprop och det avslöjas att den nya inte är en flicka utan en Olle. Genast vänds vänskapen till avsky, för hela klassen börjar ju genast reta och skrika att Hedvig är kär som har en kille i knät...
Frida Nilsson skriver helt otroliga barnböcker, det har jag tjatat om förut, hon använder ett vackert och utmanande språk utan förenklingar men målande och tydligt. Hon är rolig och hittar det komiska överallt, även i det vanliga varje-dag-livet som de allra flesta barn lever. Speciellt rolig är skildringen av de olika årskurserna, hur jättestor skillnad det är på en trea och en fyra. Och hur gigantiskt stora tjejerna i femman är, med sin okränkbara makt över alla småungar.

Ett hastverk?

Jag blev stormförtjust i Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet, som jag tyckte var rolig, kvick och pricksäker. Och visst känner man igen stilen och tonen i de nya novellerna i samlingen Den perfekte vännen. Nästan lite för mycket. Det känns som att läsa den första boken en gång till ungefär. Med den skillnaden att den var jämnare och bättre. Det finns några bra berättelser i den nya boken; jag gillar Den fjortonde februari som fanns med i antologin Noveller för världens barn 2008, och titelnovellen Den perfekte vännen. I just de här två berättelserna träffar Jonas Karlsson precis mitt i igenkänningen. Vem har inte stött på någon man vet att man borde känna igen men inte kan placera? Och alla känner så klart igen sig i skoltidens pinsamheter och osäkerhet. Men resten av novellerna i samlingen känns mest som ett slags ofärdiga skrivövningar. Sånt som blev över från förra vändan. Vissa är alldeles för långa, utdragna, kommer aldrig till skott. De skulle behövt kortas av, redigeras, skrivas om. Och ofta tappar författaren tråden vid halva berättelsen och börjar helt enkelt nysta i något helt annat. Väldigt trist, tycker jag, när man känner att förlaget sitter och flåsar bakom författarens axel och kräver en uppföljare medans järnet är varmt... I stället hade jag velat se utveckling hos författaren. En ny sorts berättelser, andra teman eller åtminstone fördjupning.

Spänning med Selma till Allhelgona

Nu i vampyrtider kan man känna lust att läsa en hederlig gammal spökhistoria. Varför inte ge Sveriges bästa berättare en chans. I vår klassikerbokcirkel läser vi nu Herr Arnes penningar, och jag har fått smak på Selma Lagerlöf. Löwensköldska ringen är en riktig spökhistoria som ger kalla kårar. Jag minns när vi hade den som högläsning i sexan- sjuan. Vi gick från stoj och skratt till tystnad på ett par röda. Fröken släckte ner, tände ett ljus och började läsa ur boken som börjar så här:
"Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga." Burr...
Trevlig Allhelgona helg på er!

Bara inte du

Katarina von Bredow brukar utses som mästarinnan av att skriva kärleksböcker för ungdomar. Temat är genomgående förbjuden kärlek. I denna senaste Bara inte du är den förbjudna frukten bästa kompisens pojkvän. Huvudpersonen Emma har precis flyttat hemifrån och in i sin nya lägenhet, hon har börjat jobba och livet går sin gilla balansgång med att starta ett eget vuxenliv och medla mellan de skilda föräldrarna. Så plötsligt snurrar allt till sig, bästisförhållandet med killkompisen blir komplicerat, bästa vännens kille dyker plötsligt upp och andas lite för nära och lillbrorsan dras in en knarkhärva. Det blir lite mycket tycker jag och lite konstigt med broderns droghärva, men allt faller på plats till slut, och egentligen är det ju mest kärleken som vanligt som ligger i fokus. Och nej man blir inte besviken för boken är nog precis vad man förväntat sig. För mig är Bredow väldigt mycket klassisk ungdomslitteratur men kanske inte mer än så. Men jag slukade hennes böcker som tonåring och frossade i de förbjudna och smusslande kärleksdrypande historierna. Och jag tycker fortfarande att hon har en bra ton genom sina böcker, en bra ungdomsappeal som inte lutar över åt att bli övertydlig och moraliserande.

Litteralund 2009

Jag och mina två kolleger Camilla och Anna-Carin var på årets LitteraLund, en festival då Lund under en hel vecka fylls med barn- och ungdomslitteratur. I år var det femårsjubileum och själva konferensdagarna hölls på Stadshallen.

Martin Widmark, som ju precis gått om Astrid Lindgren vad gäller utlån, något som han skrattande sa att man nästan fick skämmas för, var först ut. Han pratade bland annat om varför han har valt serier som format och att det handlar om att det är tacksamt då barnen redan knäckt författarkoden. Att man tycker om det, främst som barn men även som vuxen, att liksom vänja sig vid en författares skrivsätt. Att många av hans böcker handlar om att tänka efter själv, och att genom att säga vad man tycker och tänker så kommer möten till stånd. Han kändes klok och vi skrattade gott åt pensionärer och lästräningsböckernas figurer Ben och Koko.


Poem Express from Holland. Ett poesitävlingsprojekt som handlar om att unga skriver dikter där text och bild samverkar. Vi fick rösta på Lundakandidater. Det här var min favorit. Jag älskar den lilla grodan som inte har någon tandborste. Varför kommer det ibland en groda? Och varför har han ingen tandborste?

Bokförlagsduell.
Sju förlag fick på utslängda teman, som t.ex. Årets blåaste bok, roligaste bok, läskigaste bok m.fl., duellera om vilken bok som skulle vinna. Roligt och innovativt sätt (fast jag trodde vi skulle få rösta) att få höra och se årets nya bokflod.


Konferensfika är trevligt, men jag förstår inte varför det måste hetsas så med kaktokiga bokarmbågar.


Creativ writing with Bali Rai.
"I´m a passionate believer in the power of books". Bali Rai verkar vara en himla fin person, och lite då där som man har tänkt sig när man läst hans böcker. Han pratade mycket om hur viktigt det är att få unga att läsa. Han började skriva för han tyckte att det fanns för få böcker som han kunde känna igen sig i, att alla böcker var skrivna ur den vita medelklassens perspektiv. Han pratade om att ett stort hinder för läsning är just problemet med att inte kunna relatera till handlingen och historien. Och så pratade han mycket om det fantastiska i att det finns bibliotek överallt i Sverige och i minsta lilla stad. Jag blev hänförd (vilket nog är svårt att inte bli) och önskar att alla ungdomar kunde få möta honom. Jag var tvungen att köpa en bok och få den signerad bara för att få säga tack.


En fantasifull kväll om Hellsing. Lite överambitiöst kanske att gå på detta kvällsarrangemang (vi var väldigt trötta och damen bakom oss somnade direkt) men vi fick oss en dos om Hellsings inspiration av engelska barnkammarrim, en liten krakeloperett och en otäck bild av en flygande Mr Hellsing.


Fredagen började med ett seminarium om Libraries and youth- a perfect match. Om ett projekt mellan Vilnius och Lund om att få biblioteken attraktiva för ungdomar. Gav inte så mycket, men kanske dock en dos av att vi gör helt rätt på vårt bibliotek.


När blir litteraturen farlig- och vem bär ansvaret? Om Ulrika Lidbos bok Decembergatans hungriga andar och om dess tema med självsvält som en möjligt inspirationskälla till unga flickor. Ulrika menade att eftersom detta finns i ungdomarnas vardag så är det bättre att lyfta fram än att försöka kväva, att unga vill bli tagna på allvar och att skönlitterära böcker kan fungera som en öppnare, som en ventil. En intressant fråga dök upp om varför vuxna ofta gör skillnad på våldskildringsböcker, som ofta på ett positivt sätt sägs få unga killar att läsa, och på historier som Lidbos som istället sägs uppmuntra flickor på ett negativt sätt och därför också ska skyddas ifrån dem. Diskussionen fortsatte med varför tjejer alltid görs till offer och bemöts på ett sådant sätt. Jag ser fram emot hennes kommande bokprojekt, som tydligen ska handla om unga som får ta ansvar för sina föräldrar. Henne skulle jag också vilja att alla ungdomar får möta. Det var roligt, ärligt och inspirerande.


Från Kurt i Kurtby till Loe i Lund! Han läste ur sina böcker och vi skrattade åt den sinnligt svarta humorn. Han berättade att minst två böcker har skrivits utifrån titlarna och att han ibland skriver ett kapitel utifrån ett ord som han vill ha in. Jag tänkte hela tiden på jätten i Twin Peaks och varför damen framför oss knappt ens log en enda gång.


Och så åh, slutklämmen: Darren Shan. Salen var helt fullsatt med en mycket påtaglig förväntanskänsla dallrandes i luften. Denna författare som skövlat enorma framgångar med sitt alterego Darren Shan som halvvampyr . Han drog upp publiken (två fans kastade sig upp) som fick iscensätta hans Cirque Du Freak (filmen har precis gått upp i USA). Jag tyckte det var lite befriande att få skratta åt skräcken och få se hans entusiasm för denne gengre. Självklart var han tvungen att svara på frågor som varför han skriver om skräck (han älskar det och vill skrämmas punkt slut (lite som Magnus Nordin tänkte jag, där skräcken också är som en konstart, en fascination, en uppväxt med skräckserier, tv, film, böcker). Han pratade om att skräck alltid befunnit sig i ytterkanten och välkomnar varje gång det bubblar upp. På frågan om vampyrmanin så svarade han att det inte finns någon sådan, att det handlar om ett fåtal böcker med stor framgång (ingen talar om romansmani, komedimani etc), men att han välkomnar alla vampyrhistorier. Han använder helt enkelt skräck som ett sätt att engagera unga läsare, menar vidare att skräck är ett sätt att bearbeta känslor och att hans huvudpersoner är hjältar som (till skillnad från många andra barnböcker) tar stark ställning för att rädda sin familj och sina vänner och så klämde han in att han alltid gör tydlig skillnad på gott och ont, trots alla blodinslag (här nickade och hummade många lite lättat medans fansen suckade över den opålästa och ifrågasättande publiken). Lyrisk, rosig och hänförd gick jag därifrån med ett av hans citat på tungan: "A nightmare is like a roller-coaster".

En hand åker av på showen Cirque Du Freak.


Fansen köar för att få sina Legenden om Darren Shan-böcker signerade.


Besök på stadsbiblioteket (självklart för det är ju vad vi bibliotekarier gör när vi sightseeingar).


...och ett antikvariat så var vi nöjda med dagen. Och ja förresten, vi var mycket nöjda med de två heldagarna av frossande i barn- och ungdomslitteratur.

Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteraturen

Fredagen 16 oktober var jag och Moa på stadsbiblioteket i Göteborg på en heldag om "Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteratur". Enligt SBI har ju 2009 fortsatt som ett svart år med vampyrer, skräck och våld. Gunilla Kindstrand ledde dagen och var imponerande bra. Hon inledde med att tala om vad som är tabun idag och undrade om vi hade tappat förmågan att berätta utan våldsinslag, om de andra berättelserna, de som inte får synas och höras i det starka våldsmediebrus som omger oss (och främst barnen), om de böcker som inte har våld i fokus och hur de då hålls vid liv, och om man som barnboksförfattare har ett ansvar. Mårten Sandén tog över och fortsatte samtalet kring skräcklitteratur. Han menade att man som barnförfattare har ett ansvar och att det är viktigt att tydliggöra vad som är rätt och fel. Att det handlar om att återknyta till verkligheten, att våld och hemskheter finns i vardagen och att böckerna måste vara trovärdiga, men att det också handlar om liksom för psykologer, att ju mer du drar fram desto mer måste du följa med.


Siri Reuterstrand (samtalsböckerna om Ellis) och Katarina Kruusval (Ellen) pratade om små barns rädslor och hur hemska bilderböcker får vara (får hönan vara blodig etc.) Katarina pratade också om att hon inte försöker lösa problemen för sina barnboksfigurer enkelt utan som verkligheten är, det blir kanske inte alltid som man vill men blir bra ändå.

Magnus Nordin pratade om sin senaste bok Djävulens märke som svart komik och sin förtjusning i skräck och skräck som en konstform. Maja Hjertzell pratade om sina böcker som till stor del utgår från blyghet som tema. Lena Lilleste pratade om sina Tommy & Flisen böcker. Hennes böcker tar upp teman som pedofili, missbruk, alkoholism, bötning etc. och att hennes ämnen kommer från verkligheten, från att söka på internet, tidningar och bris men att hon visst censurerar sig själv till viss mån, eftersom målgruppen är 9-13 åringar.


Avslutande diskussion med dagens medverkande:
Gunilla Kindstrand, Siri Reuterstrand, Mårten Sandén, Catarina Kruusval, Magnus Nordin, Maja Hjertzell, Lena Lilleste och Rod Bengtsson, förläggare och litterär chef på Bonnier Carlsen.

Det var en givande dag. Det kändes som alla hade tusen tankar kring dessa teman, och så är det ju. Våld och skräck i den barnmediala världen har alltid diskuterats och tabuiserats där gränsdragningar flyttats fram om vad som tåls att läsas och skrivas om.

Och ett avslutande citat som Hjertzell läste upp:
"De säger att mina böcker innehåller för mycket våld, vad de menar är att de innehåller för mycket verklighet" Joyce Carol Oates.