22 oktober 2017

Asparna

Med en skälvande ring av aspar som mittpunkt berättar Hanna Nordenhök om utsatta barn och människor i samhällets utkant i sin nya roman Asparna.

Berättaren Sussi har återvänt till sin mammas hem där hon och mamman lever i skift: när den ena sover är den andra vaken och så växlar de. Där, i syskonet B:s gamla säng med det otvättade stålmannenlakanet tänker hon tillbaka på uppväxten med den olyckliga och ständigt missbrukande mamman. Ibland ringer Endre, en barndomsvän till B. Ibland bläddrar hon igenom innehållet i en plastkasse hon fått av Endre. Den innehåller gamla papper från ungdomshemmet Råby, där B varit intagen. På så vis får vi också ta del av en parallell historia, berättelsen om hur Råby grundades på 1800-talet av Baronen som har en förkärlek för att tämja vilda djur och unga pojkar.

Pojken B i vår tid och Petrus, en av de intagna på Baronens tid, blir ett slags syskonsjälar. Båda föds in i fattigdom och smuts, ingen får den hjälp och förståelse som de behöver. Och båda vänder sig till slut inåt till en annan värld av fantasier och mörker, där de kan vila från den fördömande yttre världens blickar.

Hanna Nordenhök skriver med en poetisk och suggestiv prosa. Hon bygger långsamt upp berättelsen med hjälp av bilder och stämningar som går innanför huden på läsaren. Det är vackert och smärtsamt. En av de tydligaste bilderna jag bär med mig från boken är den av ögonblicket då Sussi vet att hon förlorat sin lillebror B, där bland asparna i förorten. Hon kan se i hans ögon att han vänder sig bort från henne. Och hon måste släppa honom för att inte också förlora sig själv.

Inga kommentarer: