31 december 2008

Årets bokslut

Det har varit ett väldigt listande här på Textappeal den senaste veckan. Här kommer en till. Fast mindre strukturerad. Jag har gått igenom min läsning under året och kollat vad som egentligen varit största upplevelserna. Barn- och bilderböckerna lämnar jag därhän den här gången eftersom jag skrivit så mycket om dem förut.

Jag slogs av att många böcker under året klassats både som vuxen- och som ungdomsböcker. Däribland några av årets absoluta höjdare: Markus Zusaks Boktjuven, Jenny Downhams Innan jag dör, Amanda Svenssons Hey Dolly, Bjorn Sortlands Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? och Ida Sälls Jenny Häggs mamma solar brösten i vardagsrummet (som jag tycker påminner om Amanda Svenssons bok och passar för just unga vuxna).

Annars var bästa ungdomsboken för mig Niklas Janz Tornrummets hemlighet. Största ungdomsboks-hypen i år är ju utan tvekan Twilight-serien. Innehållet matchar inte uppståndelsen. Bästa vuxenromanen i år var Sasa Stanisic Farfar upp i graven.
Och en av de roligaste läsupplevelserna var Elin Boardys debutroman Allt som återstår, inte bara för att vi känner henne utan för att boken också var så bra!

Och så några andra böcker som jag läste i år och som gav mig njutning och rysningar på ett eller annat sätt: Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, Lotta Lundbergs Skynda kom och se, Peter Kihlgårds Kicki och Lasse, Orhan Pamuks Det tysta huset, Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen samt Kafka på stranden...

28 december 2008

Årets bästa skönlitteratur 2008





Det som sammanfattar årets bästa böcker, och som är det jag oftast tilltalas av, är att bli berörd. Personligen är jag nog mycket en känsloläsare. Sen gör det så klart inget om det är skrivet på ett fint eller underfundigt humoristiskt språk.

Atwood, Margaret
. Leva i synd och andra berättelser
Atwood har blivit en favorit de senaste åren och denna novellsamling gjorde mig inte besviken. Upplagd nästan som en roman, med 11 noveller får vi följa berättarjaget Nell. Nell skildras i olika kvinnoroller, som syster, älskarinna, dotter och sambo. Atwood bevisar än en gång vilken fantastiskt berättare hon är, och här får vi dessutom glimtar av hennes eget liv sägs det. Läs mer

Guo. Xiaolu. Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande.
Årets aha-upplevelse och wow-känsla. Inte får man bara en rejäl dos humor och kärlek, utan också en bit av Kina och det kinesiska. ”Öst möter väst” låter tjatigt men jag vet faktiskt inget bättre sätt att beskriva denna pärla till bok. Röd och vacker är den också! Läs mer

Malmsten, Bodil. Sista boken från Finistère.
Så fick jag bestifta bekantskap med Bodil Malmsten! Nu vet jag vad det "Bodilska" innebär (Moas citat). Hade inte läst Priset på vatten i Finistère, men det funkade ändå. Hon har ett sätt att uttrycka sig den där Bodil och ”Eurodisney-Finistère” var bara för bra! Humor, sorg och ordpoesi finnes på dessa sidor. Läs mer

Falkenland, Christine. Vinterträdgården.
Även Christine Falkenland var en ny bekantskap för mig. She also has a way with the words! Varje ord känns helt rätt och ingenting är överflödigt. Modigt och uppfriskande tema om 40-årig dagisfröken som förälskar sig i gift iransk kvinna. Men det handlar också om skapande, identitet, åldrande och bekräftelse. Läs mer

Oates, Joyce Carol. Vredens änglar.
Inte den bästa av henne, men det är ju ändå Oates och hon har en låg lägstanivå. Detta är en novellsamling med "kvinnlig ondska" som tema, och vad som händer när det är kvinnor som begår onda handlingar. Det finns, som ofta hos Oates, en underliggande känsla av obehag att något hemskt ska hända. I vissa partier har hon vridit åt kniven lite väl, det blir lite för svart och ångest. Men det är bara en parentes. Även novellformen hanterar hon, denna skildrare av Amerika och dess männniskor. Det är ruggit och det är bra.

Axelsson, Majgull. Is och vatten, vatten och is.
Det känns som att jag aldrig får läsa ut den den här boken. Var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket för att den var reserverad, önskade mig den i julklapp men fick ej, såg den hemma hos en vän och frågade om jag kunde låna den, men ej heller det gick. Så snart jag får fatt på boken igen måste jag läsa klart. Känner på mig att detta är en av de bättre i år. Tyvärr har jag bara läst 200 sidor, men det jag har läst är så bra. Relationer, skuld, skam, mystik och, som hos Oates, ett underliggande stråk av obehag. Läs mer

Lodalen, Mian
. Dårens dotter.
Var lite tveksam till att ta med denna, men jag gör det. Jag gör det för att jag sträckläste och berördes av boken. Främst berördes jag av porträttet av flickan Connie. Kanske ingen ”stor litteratur”, men som Lodalen själv sa, en jävla bra historia. Läs mer


Årets överskattade

Kihlgård, Peter. Kicki & Lasse.
Jag läste i och för sig inte ut den här boken, så jag kanske inte ska uttala mig egentligen. Blev bara så besviken och förstår inte alls hypen. Som läsare kastas man in i handlingen, inga presentationer av personerna eller varför de gör som de gör. Där slår jag bakut direkt. Kihlgård "hade mig inte på hello” (citat från filmen Jerry Maguire) om man säger så. Och inte sen heller för den delen. Man är liksom inte med som läsare, det skaver och kliar som en stickig mössa som man bara måste ta av. Folk har sagt att den blir bättre sen, men jag är tveksam! Prettovarning.

Mannheimer, Sara. Reglerna.
Man kanske inte ska säga så om en Augustnominerad bok, men inte heller här fattade jag grejen. Kanske är det just förväntningarna som gör det, men den här boken tilltalade mig inte alls. Det första kapitlet var bra och bådade gott, men sen… Sen kom de förbaskade äppelklyftorna och lindandet och allt kändes bara så krystat. Jag skulle vilja ha en bra förklaring till bokens storhet. Tycker inte jag har sett någon än.

25 december 2008

2008 toppen och botten

listor listor listor, här kommer toppböckerna 2008 utan särskild ordning, håll till godo!


Mig äger ingen - Åsa Linderborg
Läste två gånger, en gång själv och en i cirkel. En bok som verkligen förtjänade all uppmärksamhet, fantastisk på alla sätt. tyckte till och med bättre om den den andra gången!

Det femte barnet - Doris Lessing2008 var året då jag upptäckte Doris Lessing, mycket kan man säga om nobelpriset men för mig fungerar det perfekt för att hitta nytt i kategorin "vill läsa men hittar aldrig tiden". Hade tänkt läsa Ben, ute i världen direkt efter men blev aldrig av. Älskar ju böcker som går in i varandra, nästa år är planen att läsa Gregorius, Doktor Glas och den där nya som kommer som har Helga Gregorius som huvudperson.

Ingen i världen - Hisham Matar
en cirkelbok som jag föll som en fura för, handlar om nioårige Suleimans liv i Tripoli under diktaturen. Moa har skrivit här. Lite bortglömd bredvid Flyga drake och liknande vilket jag tycker är väldigt tråkigt.

Kicki och Lasse - Peter Kihlgård
Till skillnad från Elin föll jag helt för Kicki och Lasse, tyckte det var en fin, lättläst liten pärla som jag tänkt mycket på efteråt. Intressant hur en bok kan få så olika omdömen.

Låt den rätte komma in - John Ajvide Lindqvist
Kunde inte sova på kanske tre veckor men det var det verkligen värt. Jag vet att det uppmärksammas hela tiden hur fantastiskt bra Ajvide Lindqvist kombinerar skräck och socialrealism i den här boken men det är värt att sägas igen. John Ajvide Lindqvist for president!

Still - Hassan Loo Sattarvindi
Det här är ju åtminstone en bok som kom ut 2008. Jag och Moa har olika åsikter om den här boken och jag var inte helt övertygad när jag läste den heller men nu efteråt så har den stannat kvar, något med språket och raseriet som inte riktigt kunde släppas. En bok om förorten som inte alls slår hål på några fördomar men kanske spelar det ingen roll när det skrivs så bra som det görs här?

Ut ur skuggan - Jessica Kolterjahn
Jag citerar GöteborgsPosten: "För att en ung överklassflicka i mellankrigstidens Sverige förälskar sig i en kvinna och att hon sedan försöker komma över sin olycka genom att gifta sig med en man kanske inte låter som intrigen till en intelligent och ovanligt känslig skildring av en själs utvecklingshistoria. Men det är det alltså." Underbar och fantastisk och med lyckligt slut, överlag tycker jag att det är en mycket bra utveckling att flatromaner 2008 tillåts ha lyckliga slut. Speciellt som i det här fallet då boken skrivs i en tradition där slutet aldrig fick vara just lyckligt.

Skynda kom och se - Lotta Lundberg
Ännu en bokcirkelbok som fick hjärtat att slå lite extra, den innehöll ju allt, dvärgar, lesbianer, cirkus, nazism och kärlek. Moa har skrivit här

Hey Dolly - Amanda Svensson
Amanda Svensson satte många avsomnade tonårshjärtan i brand med den här explosionen av hormoner och hysteri, underbar och fantastisk. Hoppas på mer, snart.

Någon sorts extas - Johan Kinde
Ännu en tonårsskildring skriven kanske mer för vuxna än för just tonåringar, fin och hoppingivande debut.

Maken - Gun-Britt Sundström
En för mig bortglömd klassiker som dammades av och ett tag kunde man läsa om den överallt kändes det som. Jag gillade mycket att huvudpersonen var så osympatisk och ego och utan hjärta av guld. och jag gillade hur tjatig den var, att den bara malde på i bästa Lars Norén stuk. fler såna kvinnor som Martina!

Lonely Planet - Elise Karlsson
Uppföljaren till förra årets favorit Fly kan verka krånglig och hur jobbig som helst då språket är tänkt att vara någon form av big brother-svenska men ge inte upp, det är värt att stänga av gramatiken och bara vindla med i huvudpersonens Amandas soldränkta huvud.

kärlekens brutala språk
- Alicia Erian
Mycket novellsamlingar i år, passar så bra när man är lite för stressad för att på riktig sjunka in läsa. Alicia Erian var en ny bekantskap, det här är en samling noveller med flickor och kvinnor i huvudrollerna, de är liksom hela tiden för mycket och det är fint. det är inte typ Juno-smart utan mer pinsamt nollor och nördar stuk om ni förstår. underbart!

Det tysta huset - Orhan Pamuk
Hade nog inte läst ut om det inte var bokcirkelbok, vilket är det bästa med bokcirklar. för vilken bok! Återkommer till den då och då i tankarna och det är bra jobbat att som bok klå mitt otroligt dåliga minne. Moa har skrivit här

Inget annat sätt -blur, britpop och jag - Alex James
Blurs basist Alex James skriver om rockstjärnelivet som vilken numera ostbonde på den engelska lansbygden som helst skulle göra. Underhållande och sådär engelskt smart som jag älskar. Och så fick jag förfasa mig över rockstjärnelivet och det är en av mina favoritsysselsättningar. Knark! sex! våld! knark och sex och våld!

Simtag - Jessika Berglund
Jag är fortfarande nästan lika begeistrad som när jag läste Simtag i september. bör läsas om 2009.

Utanmyr - Sofia Nordin
En av årets största överraskningar, hade inga förväntningar alls och blev helt tagen och uppfylld av historien om kollektivet utanmyr.

Boktjuen - Markus Zusak
Boktjuven är en av de där böckerna som växer efteråt, visst jag gillade när jag läste men jag gillar nog mer nu när jag märker att jag återkommer till den hela tiden. Vill ha i bokhyllan och plocka fram någon vinter om några år. ett säkert kort helt enkelt.

Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July har jag skrivit om här, min favoritnovellsamling under 2008, precis det där handlaget som jag gillar, när en novell känns helt självklar och klar utan att bli varken helcrazy eller förutsägbar.

ja, det var väl det, favoriterna under 2008.

och bottennappen då?

I Djursholm och i tensta kindpussar vi varandra - Pontus Herin
En salig blandning av etnoporr och felriktad välvilja. Ett sånt uppifrånperspektiv att man baxnar, inte en tanke på att det faktiskt redan bor människor i det Tensta du som du Pontus väljer att utforska? Jag hade hoppats att vi hade kommit förbi columbusperspektivet men tydligen inte. har skrivit mer utförligt här

Flyga drake - Khaled Hosseini
Läste ut i julas och pocketen ligger här bredvid och gör mig arg. Det här var absolut den största besvikelsen i år, jag hade halvhöga förväntingar innan jag började läsa och de stegrades efter första halvan som jag tyckte var helt makalös. En gripande, sorglig och driven berättelse om ett barndomssvek man aldrig riktigt kunnat släppa eller få förlåtelse för. gott så, fantastiskt så. men sen, vad hände där? varför blev det dålig spionthriller av alltihop? Från att skildra levande personer till att beskriva sociopatpedofiltalibaner! vad hände där? och faktiskt, måste varenda lilla knallpulverpistol man tydligt presenterats för avlossas? Måste de det. Blev så irriterad och arg över att han slösade bort en så bra början. och ja, lite för mycket etnoporr här också tycker jag. Det var nog det som det mesta föll på 2008, den där obehagliga fascinationen över den andre. Nej bättre lycka detta år så gott nytt postkolonialtteoriår önskar jag er alla!


23 december 2008

Bästa barnböckerna 2008



Nu ska jag alltså försöka välja de bästa barnböckerna från 2008. Och det är aldrig lätt att göra sådana här listor. Eftersom jag jobbar som bibliotekarie så läser jag ofta de här böckerna med en viss målgrupp i tankarna: Vem kommer vilja läsa den här boken? Är det här en bra högläsningsbok, läsa-själv, läsa-lätt, tjejbok, killbok, osv. Det är alltså så jag tänkt när jag ursprungligen läst böckerna. De böcker som hamnat på listan här, är de som jag tycker håller på många plan och passar in i fler kategorier än bara en. Dessutom har jag personligen njutit mycket av att läsa dem! Jag har valt att göra två korta listor med tre böcker för lite äldre barn och tre för lite yngre (Eller Hcg och Hcf som vi säger på biblioteket).

För lite äldre:

Anton, jag gillar dig!, Peter Pohl. Det här är snarare en allåldersbok än en ren barnbok tycker jag. Man måste vara tänkande och ganska mogen för att ta till sig berättelsen om kärlek och beundran, svek och besvikelser mellan två små, men kloka barn. Men det är en lättläst bok med flytande och luftigt språk som jag tror kommer tilltala yngre läsare. Och det handlar dessutom mycket om fotboll och kompisar.

Den osynliga, Lise Indahl. Man kan älska den här boken för den mystiska stämningen, Maria Gripe-vibbarna i dagböcker som skrivs av en osynlig hand, skuggor och rörelser i ögonvrån och den fantastiska känslan när den osynliga väljer att visa sig. Och man kan älska boken för budskapet, det viktiga ämnet, debattinlägget i flyktingfrågan, problematiken med glömda gömda barn. Hur som helst är det en barnbok man inte får missa!

Den vita kameleonten, Petter Lidbeck. En deckare för barn med massor av spännande ingredienser. Vi har det otäcka mordet på en journalist som visste för mycket och den charmige men misstänkte polisen Timo som lägger in en stöt på Pellas mamma. Vi har en världsomfattande konspiration och lömska vackra kvinnor. Till slut är det kunskaperna från seglarskolan som blir avgörande för flickornas överlevnad. Spännande och fartfyllt av Petter Lidbeck som alltid skriver bra böcker för barn utan att väja för det som är allvarligt och läskigt.

För lite yngre:

Min lilla apa, Ulf Nilsson. Ömsint och enkelt berättat om en liten pojke som vill bli vän med en apunge. Alla de vuxna, stora människorna är rädda för babianerna och förstår inte det pojken känner: En längtan till djuren, till naturens mystik, en gemenskap han vill men inte kan nå. Det kan låta simpelt och tråkigt men faktum är att den här lilla boken innehåller en så mycket större berättelse om oss människor och vårt förhållande till naturen.

Jag, Dante och miljonerna, Frida Nilsson. Tokroligt och skrattframkallande om stackars Helge som blir lurad och utblottad och tvingas bo på en soptipp. Hans enda vän blir den malätna råttan Dante. Kärlek och vänskap växer fram mellan ruttna bananskal och snusätartävlingar. Jag tror det här kan bli en favorit att läsa högt ur under vårens bokprat.

Världens elakaste fröken, Petter Lidbeck. Den här elaka läraren är så utstuderat ondsint att man hissnar. Hon samlar information om elevernas svagheter för att till slut bryta ner barnen totalt. Befriande och förlösande för alla som går och har gått i skolan.

21 december 2008

Bästa ungdomsböckerna 2008

Eller i alla fall några favoriter som inte bör missas. Förra året utkom 1680 barn- och ungdomsböcker i Sverige. Jag har ingen uppgift på årets utgivning men det är kanske ungefär samma. Sverige ligger ju i topp på detta område så många på boklistan är av svenska författare.

Hungerspelen, Suzanne Collins
För att den är en: Uppslukande, nervkittlande och rysligt spännande historia med stark hjältinna som innehåller tankeväckande frågeställningar om förtryck, grupptryck, maktförhållande och mediekritik. Påminner om Westerfelds väldigt bra serie Ful som nog också får smyga in på Bästa-ungdomsboks-listan.

När det kommer en älskare, Mats Wahl
För att den är en: Gripande, intensiv men lågmäld, och intrikat historia som klibbar sig fast med en 14-årig pojke i huvudrollen, om vuxenskap, lögner, förvecklingar, främlingskap och om människans latenta ondska. Trots att slutet är svagt och den lämnar blandade känslor efter sig lämnar den inte en oberörd.

Den femte systern, Mårten Sandén
För att den är en: Millenietriologibok för ungdomar med en stark flicka i huvudrollen som slåss mot övermakt, korruption, ett svikande samhälle och övernaturliga väsen med en effektfullt dramaturgi.

Tystnadens hus, Magnus Nordin
För att den är en: Mardrömslikt kuslig och oväntad metarysare om ensamhet och utsatthet som verkligen kryper inpå och som även behandlar ett ständigt aktuellt ungdomstema med ett svikande vuxenskap.

Min typ brorsa, Johanna Lindbäck
För att den är en: Pricksäker ungdomsnivåelig bok med en story och dialog som känns trovärdig.

Innan jag dör, Jenny Downham
För att den är en: gripande bok för ungdomar och vuxna om sorg, död, naivitet, tonårsfrustration som aldrig bara blir sentimental.

Antar att jag kanske hade haft Boktjuven på min lista om jag hade läst den. Ska läsa den nu över jul. Andra små guldkorn är Sprickor och honungslim av Linzi Glass, Var är Alaska av John Green, Vad är så skört om du säger dess namn av Bjorn Sortland.

19 december 2008

Årets sista bokcirkelbok var Francoise Sagans Bonjour tristesse. Vad synd att jag lämnade tillbaka mitt låne-ex från 1955 som var helt tummat och nött, innan jag hann fotografera det! Där var kommentarer i marginalerna och vissa partier översatta till franska. Visst kan det ibland förhöja läsningen med andra läsares spår i böckerna, på samma sätt som det vid andra tillfällen kan förstöra?

Vi var rörande eniga i cirkeln om att det här var en fantastisk bok. Alla slukade den och alla ville ha mer Sagan (Jennie har redan skrivit om en annan av Sagans böcker här.) Det här gillade vi: Den suggestiva känslan av att något har hänt. Efterhands-perspektivet där hon ser tillbaka på sommaren då det hände. Kommentarerna från berättaren som vet vad som ska hända och inte kan ingripa eftersom det redan har hänt. Huvudpersonens komplexitet; hon är ett barn som leker kvinna; hon är nästan sin fars älskarinna men söker mest en mor och när en modersgestalt uppenbarar sig måste hon besegra henne för att utplåna allt hot. Den flärdfulla stämningen, dekadensen, tristessen, rastlösheten. Förtjusande!

17 december 2008

Det är bara lite aids

Det är bara lite aids av Sara Granér fyller mig med skräckblandad förtjusning. Livets meningslöshet, jakten på jobb och kalorier, obehagliga dagisbarn, att hitta sin cp-punkt samt socialrealistiskt pyssel. Granérs värld är befolkad av robot-kantiga björnliknande varelser med stirrande hål till ögon och magen visad i genomskärning. Jag tänker mycket på Nina Hemmingssons serier. Liknande enrutingar, korta vardagsbetraktelser som skruvas och visar upp livets absurditeter. Fast där Hemmingsson utgår mycket från det kvinnliga jaget, fokuserar Granér på samhället. Färgerna, formerna och utsmyckningen är fantastisk. Det är bara att njuta!

16 december 2008

Om utanförskap och självständighet

Jag bloggade tidigare om Tahar Ben Jelloun och hans bok Till andra sidan havet. Nadias vrede är hans första ungdomsroman och den utkom 1996, nu i nytryck på svenska. Efter fjolårets kravaller i Paris känns boken högaktuell igen då temat är utanförskap. Nadia växer upp i en förstad med sin familj som har rötter i Algeriet. Nadia vill inte bli som dem hon betraktar. Hon är självständig, stark och arg. Hon betraktar nämligen sin omgivning och ser främlingsfientlighet, våld och fanatism, förtryckta kvinnor, inskränkta och konservativa män, en växande ofrihet med vrede och ett frankrike som stänger ute. Boken handlar om Nadias iakttagelser, kärlek, politiska intresse, om frigörelse, apati, utanförskap, om att välja sina egna vägar och om att slåss för sin sak. Det är en samhällsskildring som går rakt på. Den är klassad som en ungdomsroman men är rätt komplicerad både med språk samt historia och är kanske mer för unga vuxna än för ungdomar.

15 december 2008

De kallade mig Ise

Oj, vilken tjockisbok tänker jag. Och oj, en så ung författare. Fotboll alltså. Jag fortsätter min sportläsning (efter Ingen rädsla med Niklas Krog och Hålla masken med Magnus Ljunggren). I den här, liksom Hålla masken, är det drivet i sporten som gränsar till fanatism, och om att må dåligt i sportandet. Ise vill nå toppen. Hon är oerhört målinriktad och lever för fotbollen. När hon så hamnar i landslaget har alla drömmar slagit in, men plötsligt kommer osäkerheten. Ise börjar tänka att hon inte duger, att hon borde orka mer, prestera mer. Att hon kanske skulle kunna klara det om hon bara vägde lite mindre. Och så rullar det snabbt utför. Det är en berättelse om en flickas kamp mot anorexi; först om kampen mot erkännandet, kampen för att komma tillbaka och kampen för att inte trilla dit igen. Man får också följa lagkamraternas skuldtankar och känslor av att inte ingripa i tid. Inte helt uppslukande och en aning lång, men en bra och läsvärd historia.

14 december 2008

nyårslöfte en gång för alla.

Nu är det nog!
Jag är inte personen som kan prioritera. Över huvud taget inte. Men nu får det vara nog. Det här GÅR ju inte längre. Jag lägger ner så mycket tid på att läsa sånt som inte GER mig något. Jag har länge avundats de som med självklarhet kan säga ”ahmen klart jag inte lägger ner tid på något jag inte gillar, jag kan sluta läsa efter två sidor om jag känner för det”. ”livet är för kort för att slösa bort på dåliga böcker”. Jag håller ju med till max men själv kan jag inte, jag kan som inte lägga undan/lämna tillbaka/ge bort en bok som jag väl fått tag på. Och betänk då att jag jobbar på ett stort bibliotek och har nära till välsorterade secondhander. Det går ju inte längre! Det svämmar över och jag blir bara stressad.
I första numret av Vi läser stötte jag på en notis som fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och slutligen bestämma mig, här ska rensas bland läsningen! Notisen gick ut på att man visst hinner läsa sjuktmycket, att det visst finns tid, författaren gjorde en uträkning som kom fram till att om man läser hela sin fritid hinner man 8 böcker i veckan och 436 på ett år-så långt allt väl-men sen: ”det innebär att du hinner läsa 145 böcker i höst vilket är ungefär en tiondel av vad som kommer ut”! Det ger ju lite perspektiv på det hela, speciellt när jag definitivt inte läser 8 böcker i veckan och inte alls enbart nytt. Och då hinner jag alltså inte ens läsa en tiondel av det som kommer ut om jag snittar 8 nya böcker i veckan. Hur kan jag rättfärdiga mitt slöseri med tiden?!
Så nu har jag börjat min mödosamma process till en lite smartare läsare som faktiskt tänker prioritera de stora fantastiska läsupplevelserna framför envisheten.
Igår la jag således ifrån mig i tur och ordning:

Ulrike Meinhof- en biografi av Jutta Ditfurth.
Jag har sett fram emot den här boken länge och jag blev så besviken! Den är rörig, förvirrande, dåligt översatt och jag gillar inte alls hur Jutta Ditfurth har handsats med sina källor. Det finns många fällor när du skriver biografier och som författare bör du kanske bestämma dig för ett förhållningssätt och genomföra det fullt ut. Vilket Jutta Ditfurth har gjort, hon förklarar att hon medvetet valt bort allt som inte direkt har kunnat härleda till Meinhof som källa. Och det låter ju som en bra princip. Problemet är bara att det gör att texten blir hattig och ryckig och väldigt fragmentarisk och ickesammanhängande. Jag får inget grepp alls om huvudpersonen och hennes känslor verkar för mig ologiska och tagna ur sitt sammanhang, vilket de på sätt och vis är, eftersom det bara är de känslor som Ditfurth kunnat hitta i brev och liknande som skrivs ner känner jag hela tiden att jag inte får hela bilden och det finns andra känslor och tankar som skulle göra hennes handlingar mer begripliga. En sanning från en verifierad källa må vara sann men om kravet på verifierad källa utesluter andra sanningar som av någon anledning inte skrevs ner eller sparades för eftervärlden blir lätt även den sparade sanningen falsk eftersom den förlorar sitt sammanhang.
Och för att återkoppla till den svenska översättningen så känns den som ett hastverk, texten motsäger sig på flera ställen på sätt som verkligen känns som att översättaren bara missat en negation eller liknande.
Så nej, tyvärr, Ulrike Meinhof är fortfarande otroligt fascinerande men den här boken få gå tillbaka till biblioteket. Tråkigt på så rara ärtor kanske man kan säga.

Sex, droger och kalaspuffar av Chuck Klostermann
Chuck Klostermann är mer känd i USA än vad han är här och här är han nog främst känd för sin första bok (på svenska) killing yourself to live- 85% av en sann historia. Sex, droger och kalaspuffar är en essäsamling som behandlar saker som Pamela Andersson, frukostflingor och dokusåpor. Och jag som den postmoderna ungdom jag fortfarande är borde ju älska det här. Lightsociologi om saker jag har bisarrt mycket kunskap om. Men det gör jag inte, jag stör mig på Klostermanns grabbighet och tycker att han antingen skjuter över mål med väldigt tvistade slutsatser eller så går han på öppet mål med slutsatser som det inte finns något nytt i. Det känns tråkigt för jag hade högt ställda förväntningar på att få bli underhållen några timmar och snappa upp mer om amerikansk skräpkultur som jag har det där härligt svenska tudelade förhållandet till. Men icke. Så den går också tillbaka till biblioteket bums.

Grimm´s Fairy Tales av bröderna Grimm och the funny things is… av Ellen DeGeneres
Jag klumpar ihop de här böckerna för de hade samma syfte när de hamnade i mina bokhyllor för några år sedan, jag måste öva upp min engelska. Igår när jag läste the funny things is… i badet insåg jag, det finns faktiskt bättre böcker på engelska som jag kan använda som övning än den här halvtråkiga, halvroliga samlingen av vardagsfunderingar. Slöseri med tid. Bröderna grimms sagor också, det finns roligare saker att läsa. Jag gillar ju inte ens sagor.
Så iväg till bokbytarhyllan i tvättstugan med er.

Det må vara ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig!
Vad la du bort senast?

12 december 2008

De Bästa Böckerna

Kunde inte motstå de här två böckerna när jag hittade dem för tio kr styck på Ebbes hörna idag. Ingår i serien De Bästa Böckerna som gavs ut på Wahlströms förlag under femtiotalet. Noveller av Guy de Maupassant som beskrivs som franska sedeskildringar, och en "charmerande bok" av Ragnar af Geijerstam med "behaglig humor". Den heter Tre fruar, beskrivs som en äktenskaps-roman. Baksidestexten: "Den framgångsrike affärsmannen - trä och cellulosa - Lars Dellmer är lyckligt gift med Ulla, söt, trofast och lagom huslig. Visst är hon bra, men hur hade det blivit om Lars Dellmer i stället gift sig med Agnes? Eller med Susanne? Författaren är djärv nog att låta läsaren även uppleva dessa två äktenskap. Boken blir därigenom rikt fasetterad, rolig, underhållande och djupt mänsklig."
Det är alltid spännande att tänka på vad som kunde ha varit om man valt annorlunda. Men stackars Ulla: Söt, trofast och lagom huslig. Hennes tre främsta egenskaper. Jag ska läsa romanen och återkomma med Lars Dellemers tre främsta egenskaper så kan vi jämföra.

8 december 2008

Twilight - the movie


Jag känner mig minst sagt kluven efter att ha sett filmen Twilight, filmatiserad efter Stephenie Meyers första vampyrbok, (på svenska Om jag kunde drömma). Se Moas och Jennies recensioner av böckerna. Jag hade inte så stora förväntningar eftersom vi alla vet att boken oftast är bättre. Boken slukade jag med hull och hår (om man nu ska säga så om en vampyrfilm…) på härligt tonårseskapistiskt vis. Kanske för att man längtar tillbaka lite till den tiden när man slukade saker utan att tänka så mycket.
Boken åsido, så är en av filmens fördelar skildrandet av just tonåringarna. Det kan bero på att filmens regissör heter Catherine Hardwicke och har gjort filmer som Tretton och Lords of dogtown, där tonåringar och subkulturer skildras på ett snyggt och lyhört sätt. Den tonen finns även här. Kristen Stewart, som setts i bl.a. Into the wild, ser nästan ut som jag har föreställt mig Bella och hon spelar riktigt bra. Men så kommer Edward… åh, Edward. Vad har de gjort med dig, Edward Cullen? Han ser inte illa ut, inte illa alls. Och på sätt och vis påminner han om den Edward jag har i mitt huvud, med håret och den skarpa käklinjen. Men what´s up the the make-up! Ok, att vampyrer är bleka, men det måste väl gå att hitta någon hyfsat naturligt blek person så man slipper detta vitmålade ansikte, och kolsvarta målade ögonbryn. För att inte tala om vampyrfamiljen. Samma sak där. Sen haltar skådespeleriet ibland, och det tänder aldrig riktigt till mellan Kristen Stewart och Robert Pattinson som spelar Edward (som förövrigt setts i Harry Potter-filmerna som Cedric Diggory, och alltså säkerligen inte är helt okänd för publiken).
Men jag gillade ändå filmen. Jag gillade det vackra våta landskapet, som ska vara Forks. Jag gillade musiken och mystiken, som gav filmen en alldeles egen ton. Dessutom gillade jag relationen mellan Bella och pappan, som kändes fin och trovärdig. Ok, Edward var inte vad jag hade tänkt mig. Vampyrerna var definitivt inte vad jag hade tänkt mig. Specialeffekterna, när Edward hoppar, flyger och klättrar med Bella, var ganska b och kändes mest komiska. Men jag hade inte tråkigt. Tvärtom kände jag mig glad och upprymd efteråt. Jag tänkte att det kanske hade med boken att göra. Samtidigt tyckte min manlige biovän på 30+, som inte har läst boken och lätt blir rastlös, att den var bra och underhållande för stunden. Så det var nog det den var.

7 december 2008

Pojken i soffan av Sonya Hartnett

Det här är en allvarlig saga om livet och döden. Jag tänker mig att den handlar om det svåra i relationer mellan människor. Att vi vill fånga in varandra, göra om och forma så att vi passar in i varandras liv. Men att man också måste släppa taget ibland, trots att man älskar.

Den åldrade kvinnan Matilda kommer hem en dag och hittar en pojke sittande i hennes soffa. För honom börjar hon berätta om sitt liv. Hon växte upp i en rik familj som förväntade sig att hon skulle anpassa sig och gifta sig så fort hon lämnat barndomen. När hon i stället förälskar sig i Fjäder, pojken hon möter på stranden som är lika vild och föränderlig som en sjöfågel, blir det skandal. Eftersom Matilda älskar Fjäder vill hon behålla honom för sig själv och hon skaffar dem ett skyddat och tryggt liv i en stuga i en skog. Men Fjäder längtar bort ochdagen närmar sig när han kommer att lämna henne.

Sonya Hartnetts bok Pojken i soffan är en vackert och omsorgsfullt berättad historia där fantasi och verklighet blandas. Sagoväsen och talande djur är lika närvarande som krig och vardagsliv. Boken är klassad som ungdomsbok men jag tycker den vänder sig lika mycket till vuxna läsare. Vad minns vi av våra liv när vi står inför döden? Vad ångrar vi och vad hade vi gjort annorlunda om vi kunnat? Och vilken skepnad kommer din egen död att ta? Matildas lieman är hennes ofödda son, den lilla älvan som blev hennes livs största sorg och förlust.

4 december 2008

Obehagligt om vuxna som sviker

Tu man hand, Tomas Lagermand Lundme (2008).

Det är obehagligt. Påträngande. Klaustrofobiskt. I ett stillsamt berättande tränger sig historien fram kring det 14-åriga berättarjaget. Allt bara är. Det blir inte. Om en pojkes trånande efter kärlek, om längtan bortanför ensamheten och om dödslängtan. En psykolog, en mamma på hispan, en pappa som gör i ordning ett rum i den nya familjen, en amatörbiolog med lägenhet och händer under täcket. Pojkhänder på brännhet tekanna, kräkningar i smyg, hånande bakom ryggar, vuxna händer där de inte borde vara, om svek som äter upp. Genom fragment anas något fruktansvärt som sakta växer fram. Det är bra men gör ont att läsa. Texten kryper liksom under huden.

det kollektiva undermedvetna!

(klicka på bilden för att se den i större format!)

Ni vet hur det är när man plötsligt upptäcker något och sen stöter man på det nyss upptäckta överallt när man väl upptäckt det? Sara Olausson har gjort en serie som hon kallar det kollektiva undermedvetna. Där blir hennes huvudperson sugen på en 88:an och hon får tag på den sista. Mannen i affären säger att det ofta är så att olika glassar går olika bra vissa dagar. Vissa dagar vill alla ha daim andra dagar vill alla ha GB sandwich. DET KOLLEKTIVA UNDERMEDVETNA!
Och något som helt klart har legat och pockat i bokbloggarnas kollektiva undermedvetna är att läsa Get Fuzzy-serier av Darby Conley. Bevis ett, bevis två. Och det här är ju bevis tre.


Jag tror att det är den klassiska kopplingen katt+bok som spökar. För även om get fuzzy handlar om tre är det ju den entandade helvetessiamesen Bucky som är den stora behållningen. Och det finns nog ingen kattägare som inte kan se likheter mellan sin älsklingskatt och Bucky oavsett hur illaluktande och djäklig den nyss nämnde är. För han är ju charmerande. Och tecknad på pricken, just det där otroligt ickegraciösa sättet att sitta som inte är ett dugg kattlik är ju ändå så kattlikt. Och att gilla saker som lukta illa. Och vilja äta apa. Japp, jag är den första att erkänna att jag förmänskligar djur men vadå, jag tror verkligen att många katter vill äta apa.

Jag har läst Scrum bums och Fuzzy Logic på engelska, vet att det finns en del på svenska också men inte så mycket utgivet än vad det verkar. Här kan man läsa gamla strippar och köpa grejer med Bucky på!


Get fuzzy är den perfekta julklappen till alla som har haft, har eller en gång har klappat en katt. Och den verkar ju särskilt gå hem hos bibliotekarier och bokhandelsbiträden. och hos mig (hint hint!)

2 december 2008

Sista berättelsen om oss

Sista berättelsen om oss, Mats Berggren (2008).

Jag grips inte. Blir liksom inte berörd. Och det är synd, för Mats Berggrens ungdomsböcker brukar vara väldigt bra. Får inte riktigt kläm på bokens målgrupp och känner mig alltså inte helt engagerad i karaktärerna. Tänker att det kanske är jag som missläser den på något vis. Jag läser i den här recensionen om alla dessa underliggande faktorer och djupplan, men som jag inte tolkar in under min läsning. Boken handlar om vuxenskap, om kärlek och om skuld. Mattias pluggar på universitetet, är engagerad i Fältbiologerna och planerar tillsammans med sin flickvän att genomföra en miljöaktion. Några år tidigare svek han sin bästa kompis Mattias (ja, de har samma namn) och det upptar en stor del av hans tankar. Så dyker Mattias upp en dag och de återupptar trevande vänskapen igen. Mattias jobbar som bilmekaniker men går med på möten och lovar att delta i aktionen. Bilism kontra miljörörelse. Svek kontra skuld. Vänner kontra kärlek. Handling kontra konsekvens. En massa stora ämnen som kanske mer tar ut varandra än bidrar till bokens helhet.

Läsa och inte läsa

Herregud. Jag har just avslutat läsningen av Markus Zusaks Boktjuven och känner mig fortfarande lite tagen och rödgråten. Han satte verkligen in hela artilleriet på slutet. Goda människor dör, döden plockar försiktigt upp deras själar, kysser barnen godnatt, levererar sanningar om livet och mänskligheten... Egentligen lite för mycket, men också väldigt fint. För det är ju en riktig saga det här. Och författaren har ett tydligt syfte: han vill tala om nazismen, om kriget, ondska och godhet, liv och död. Förklara och förstå. Påminna. Och göra det på ett fabulerande och utsmyckat sätt, tillgängligt för många. För man fastnar lätt för den här historien. Liesel och framför allt hennes pappa Hans är människor att älska. Berättarstilen påminner mig lite om isländska Einar Mar Gudmundsson och danska Morten Ramsland i sättet att hoppa i kronologin och berätta om allvarliga saker maskerade till skrönor. I början hade jag svårt för detta och tyckte att allvaret sjabblades bort i lustiga episoder och knasiga karaktärer. Men på slutet satt jag alltså ändå där och hulkade över de sista boksidorna. (Ida har skrivit om boken här.)

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven - när döden berättar en historia måste du lyssna av Markus Zusak

Och jag väljer för övrigt att ta en rejäl paus från Orhan Pamuks Den vita borgen som bara inte går att läsa klart. Det lustiga är att det är en kort roman och jag har bara ca 60 sidor kvar, men det känns som en tegelsten att ta sig igenom. Det var precis det här intrycket jag hade från början av Pamuk, innan jag läst något av honom, att han var akademisk och lite torr, och att texten skulle vara lite svårgenomtränglig. Och så var det ju inte alls med romanen Det tysta huset som är fantastisk och lättläst och suggestiv. Den vita borgen hör faktiskt ihop med Det tysta huset genom att en av karaktärerna, den äldre alkoholiserade brodern som forskar i turkisk historia, hittar den här historien om en italiensk ädling som tillfångatas av turkiska flottan på 1600-talet och blir ett slags slav till en vetenskapsman. Det man läser i Den vita borgen är alltså broderns (hette han Faruk?) avskrift från arkiven. Och stilen är följaktligen lite torr, mångordig, uppradande, för att skapa autenticitet. Säkert ska historien också jämföras med nutidens Turkiet. Men jag har liksom tappat intresset lite för tillfället. Tror jag ska ge mig på någon annan av Pamuks böcker. Fast inte på ett bra tag.

30 november 2008

Senaste bokcirkelträffen


I torsdags kväll diskuterade vi Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo.

Personligen var jag på väg att ge upp läsningen en bit in i romanen. Jag hade väldigt svårt att få grepp om handlingen. Även efter avslutad läsning hade vi alla svårt att återge någon handling. Det är väl mest ett slags utvecklingsroman. Ung tjej lämnar landsbygdshålan, ger sig ut på farofylld roadtrip, träffar många olika människor som hjälper henne att utvecklas och när hon återvänder hem är hon förändrad och kan återförenas med sin mamma.
Fast den stora behållningen med boken är stämningen och miljön. Skräckfilmskänslan. Knivar, mystiska människor som växlar namn, en jägare med aptit för unga pojkar, Eve med det vita håret...
Svårast hade jag själv för författarens inblandning som Gud, och hennes slutliga uppdykande i slutet. Och de bibliska referenserna. Och att alla knivarna inte återfanns eller användes. Men om det rådde delade meningar i diskussionen. När jag tänker på boken är det i alla fall stämningen som väger starkast:Tokio Bars neonljus över tomma stirrande ansikten.

29 november 2008

Författardagen 2008

Jag var på Författardagen på Stadsbiblioteket igår. Det var ett himla trevligt och intressant arrangemang där västsvenska författare presenterade sig och sina senaste böcker. Flera författare kände jag inte alls till.

Först ut var årets gästföreläsare Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap. Hon pratade om sin Augustnominerade bok Hennes döda kropp: Victoria Benedictssons arkiv och författarskap. Hon läste bl.a. upp stycken av Axel Lundegårds bearbetningar och jämförde dessa med Benedictssons ursprungliga text. Ibland var det ganska små förändringar, men tonfallet blev ju ett helt annat.

Foto © Sofia Runarsdotter

Otroligt att det fick gå till på det sättet! Som en slags censur. Allt för att sälja bättre, och det var visst inga små summor han tjänade på detta Lundegård…
Peter Nilsson berättade om Författarcentrum Väst, där bibliotek kan söka arrangörsstöd vid författarbesök. Inte så dumt i dessa tider.
Det var också fascinerande att höra om Ulla Siljeholms bok Ukrainska bilder. Inte visste jag att det fanns en ”svenskby” i Ukraina med svenskundervisning i skolan t.o.m. Mats Ahlstedt berättade att kanske hade hans pappas yrke som fängelsepräst, något att göra med intresset för att skriva deckare. Jessika Berglund berättade inkännande om sin roman Simtag och hur hon fick idén att skriva om Annelie, huvudpersonen i romanen. Att Annelie hade dykt upp i en barnbok, men att det var först nu och i en vuxenbok som hon utvecklade porträttet. Soleyman Ghaseminai pratade om sin bok Gud och snoppen som tar upp den mycket tankevärda frågan vad religion och kultur egentligen har med barn att göra?, och är barn religiösa? Det var nya tankeställningar som fick mig att fundera särskilt i en tid av religiösa friskolor och liknande… Vad har barnen egentligen själva för val, och hur mycket ska vuxna styra barnen?
Ja, det var mycket intressant som sades på denna 2008 års författardag. Sist ut vad Elin Boardy som läste ur och berättade om sin bok Allt som återstår. Ibland kan jag ha svårt för uppläsningar. Det kan lätt blir för långt och tradigt, men Boardy klarade det utmärkt. Läste lagom mycket och med en behaglig röst. Extra intressant för en annan som växt upp i Vänersborg och faktiskt bodde inte långt från Restad gård, där Vänersborgs hospital och asyl låg… För er som inte läst den, så läs! Se även Moas text om boken här.

Foto: © Kristin Lidell

26 november 2008

Nervkittlande ungdomsbok

Hungerspelen, Suzanne Collins (2008)

Världen har drabbats av världskrig och naturkatastrofer. Vad som återstår är Panem, som består av tolv distrikt. De olika distrikten skiljer sig åt vad gäller regler och försörjningssätt. I distrikt 12, gruvdistriktet, bor 16-åriga Katniss med sin lillassyster Prim och mamma. Efter att deras pappa har dött försörjer hon familjen genom att jaga och fiska, vilket hon får göra i smyg eftersom det är straffbart med döden. Tillsammans med sin vän Gale använder hon redskap, fångar djur, plockar ätbara bär och är lycklig i skogen. Så är det då dags för de årliga hungerspelen, som är ett sätt för ledarna att visa sina makt. Från varje distrikt lottas en flicka och en pojke ut för att delta i spelen. Det är ett grymt spel som går ut på att döda varandra tills det bara finns en vinnare kvar, och allt direktsänds på TV. Så när Katniss systers namn ropas ut träder hon fram för att rädda hennes liv. Hennes distriktkompis är Peeta och de beger sig till spelen. De har inte mycket hopp då det aldrig varit någon som vunnit ur deras distrikt tidigare. Först är det dags för förberedelserna med styling. För att vinna publikens gillande och sponsorer kläcker deras handledare den briljanta idén om att de två ska spela förälskade. Något som Katniss inte är särskilt förtjust i. Redan första dagen av spelet dör hälften av de 24 deltagarna och allt handlar om att kämpa för sitt liv. Katniss har kunskaper från sin jakt och bestämmer sig för att inte ge upp så lätt. Men vem kan hon lita på? Kan hon ens lita på Peeta? Och hur ska man kunna överleva bland blodtörstande ungdomar som har stora fördelar och vapen? Liv, död och kärlek. Kan det bli bättre? Mycket spännande, starkt driv och superinsugande. Det är första delen av tre och det ska bli så spännande med fortsättningen, som man tydligen får vänta på jättelänge. Boken får mig att tänka på Westerfeldts serie Ful, som ju också utspelar sig i framtiden med en stark flicka i huvudrollen som får kämpa för att överleva och göra sina val, och med känslor som drar åt olika håll.

25 november 2008

Bilderböcker

Snart väntar ett bokprat om årets bilderböcker för mig. Så jag har plöjt massor. Här är några av mina favoriter:
Inger Edelfeldt och Emma Adbåge har gjort roliga och ömsinta boken De ovanligaste barnen i världen. Om att tycka att ens egna barn är så helt fantastiskt speciella och ovanliga, om att döpa barnen till de ovanligaste namn man kan komma på: Duddwig och Bamseflor! Och att fortsätta älska och beundra barnen när de som vuxna byter namn till Mats och Anna och skaffar sig vanliga liv.
Hermans sommar av Stian Hole har cirkulerat bland kollegorna på biblioteket. Tanterna som kommer varje sommar med kakor och gikt och åderbråck är ju så fantastiska! Och Hermans förundran över den här gamla generationen med sina uttryck och rädslor. Dessutom är bilderna otroliga.
Kanel och Kanin letar efter sommaren av Ulf Stark med bilder av Charlotte Ramel är en bilderbok med dikter. Dikterna har olika rytm och rim. Därför är det nästan bäst att läsa en i taget. Långsamt. Och titta på bilderna och känna hur årstiderna långsamt växlar och sveper fram mot sommaren som är det slutliga målet.
Och så Eva Lindströms I skogen som augustnominerades i år men alltså inte vann. Helt magiskt om träden som ger sig av, asparna som skräms bort av ett snår. Och Maggan, Snuten och Trim som bestämmer. Att det regnar ibland, att det kan blåsa och att kvistar kan ligga strödda över marken.

23 november 2008

Radiodokumentärer

Gör ett litet söndagstips om P3:s radiodokumentärer. Ikväll sändes dokumentären MEAT IS MURDER- om 90-talets djurrättsaktivism och vegantrend, av Sara Lundin, som bloggade på textappeal tidigare. Mycket intressant och för er som missade kan man lyssna här:

Drömskt

Svenske Niklas Janz har förgyllt min helg med sin underbara debutroman Tornrummets hemlighet. Det är en jättebra bok, byggd på fantastiska kluriga idéer som håller hela vägen. Det är genomtänkt och väl genomfört.
Det handlar om Mirjam som flyttar in i ett nytt hus med sina föräldrar. Bakom sig lämnar hon en svår skoltid med mobbing som till slut resulterat i ett fruktansvärt överfall. Hon vilar upp sig i husets finaste rum, tornrummet. Där hittar hon tolv svarta skrivböcker, gömda bakom en list. Hon börjar läsa dem och förs in i en drömvärld, beskriven av pojken Milan som bodde i huset före henne. Nu är han försvunnen och skrivböckerna är det enda han lämnat efter sig. Så småningom börjar Mirjams verklighet suddas ut och blandas med drömmarna.
Boken bygger alltså mycket på tankar om vårt undermedvetna och vad som händer när vi drömmer. Tänk om vi kunde styra våra drömmar, tänk om det finns hela världar att färdas till i drömmen. Och tänk om man kan ta makten över andras drömmar...
Spännande och fantasieggande, och med en stämning av mystik som följer med genom hela läsningen. Riktigt riktigt bra!

21 november 2008

Bakom masken

En av de bättre barn-deckarna i år, tycker jag. Kerstin Lundberg Hahn har skrivit en ny deckarserie för barn. Första delen heter Bakom masken. Tre klasskamrater blir vänner av en slump och mot alla odds. Stökiga Fredde, klassens bråkmakare som får skulden för allt (baserad på en kille författaren träffade under ett klassbesök, berättade hon på Bok- och Biblioteksmässan, en sådan som bara råkar göra dumma saker hela tiden), Mimmi, vars mamma faller och bryter handleden när Fredde gjort punka på hennes cykel, och Zaki från Somalia som är besatt av rättvisa och vill bli domare när han blir stor. Tillsammans vill de stoppa en cykeltjuv, men dras in i andra och större bekymmer samtidigt: Zakis storebror har halkat in på villovägar och hänger med helt fel killar. Mest om vänskap och familjerelationer, med spänning som krydda. Klart läsvärt!

18 november 2008

Hej då Finistère!


Jag förstår inte varför jag inte har läst Bodil Malmsten förut. Det här är ju verkligen min grej! Underfundigt språk och en bitsk humor. Nu börjar jag kanske lite i fel ände med att läsa Sista boken från Finistère. Men för andra, som likt mig, inte har läst Priset på vatten i Finistère (2001), så kan jag säga att det funkar ändå. Jag har förstått att den boken handlade om att odla sin trädgård och starta om på nytt. Då är denna fristående fortsättning, som titeln avslöjar, ett avsked. Meningen ”Jag har förlorat mitt Finistère” går som ett melankoliskt mantra genom boken. Det är sorgligt och vemodigt och man får inte riktigt klart för sig varför hon måste lämna sitt Finistère. Men det är kanske heller inte meningen. ”Den som vill mig väl ställer inga frågor” skriver hon. Det vi får veta är att hon måste lämna Finistère för att flytta till ”staden nära Nantes”.

Riktigt roligt blir det när hon beskriver den hype som blev med första boken. Hur folk tyckte att de kände henne och ville komma och hälsa på. Jag kommer med barnen, skrev de. ”Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère” med ”Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och Madame C”.

Boken är också skickligt befriad från sentimentalitet. Hon beskriver bara faktum, klart och precist. Hur hon nu måste lämna och det är inte mycket att göra något åt. Slutligen andas boken också framtidshopp mitt i bedrövelsen. Kanske finns det ett ”nytt” Finistère runt hörnet? I alla fall så är jag sugen på att läsa mer Bodil!

17 november 2008

Helgens läsning:

Hungerspelen, Suzanne Collins. Åh, vilken spännande ungdomsbok. Påminner lite om Scott Westerfelds serie Ful. Sträckläsning. Jag hade bara några få sidor kvar när jag klev av tåget och längtade hela kvällen efter att få avsluta boken. Återkommer med bokrecension.

Livet på en kylskåpsdörr, Alice Kuipers. Varför hade jag blandat ihop den här med Innan jag dör? Hela boken består av uppsatta lappar på kylskåpsdörren mellan den ensamstående mamman och hennes femtonåriga dotter Claire. De hinner aldrig ses och även de viktigaste förändringarna i livet förmedlas genom korta små lappar: pojkvänner, konflikter, provresultat, hushållssysslor och så cancerbesked. Jag blev lite otålig i formatet, men samtidigt tyckte jag om att den rymde så mycket just i formatet med lapparna. Men den lämnar mig nog med ett sådär-tyckande.

Sträcka vapen, Francoise Sagan. Kunde inte hålla mig med temat för nästa bokcirkel så jag rotade i pappas bokhylla och fann denna bok, som tydligen kostat 10.50 kr och har uppsprättade blad (det tycker jag är lite kul). Uppdelad i våren, sommaren och hösten, får man följa Lucile i denna kärleksroman med den stora frågan om kärlek verkligen kan övervinna allt. Originaltiteln la Chamade har betydelse för romanen . Kan någon förklara den svenska titeln Sträcka vapen för mig? Nu vill jag läsa mer om och med Sagan.

Vilken ska jag börja med?

Nu har jag läst ut bokcirkelboken Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo och kommit igång med Pamuks Den vita borgen igen. Men sedan? Jag har samlat på hög men vet inte vad jag ska läsa först? Förslag?

15 november 2008

Hmm...

På förläggardagen för barn- och ungdomslitteratur tidigare i höst, pratade Eva Susso om sin nya ungdomsbok Jag såg honom först! som är den första av tre. Man får följa de tre vännerna Diana, Maja och Anisa, alla är huvudpersonen i varsin bok.
Det är tur att jag har hört Susso berätta sitt syfte med de här böckerna, och tur att hon verkar vara så sympatisk och smart, för annars hade jag nog inte alls förstått poängen. Eva Susso berättade om ett skrivarläger hon haft med tonårstjejer där alla fick ta med sin favoritbok och bokprata för de andra. Och böckerna som tagits med hade nästan uteslutande varit rosa och glittriga. Alltså drog Eva Susso slutsatsen att det finns många tjejer som läser sådana böcker, tjejer som kanske också läser väldigt mycket och därför har ett behov av mer sådan litteratur. För de tjejerna ville hon skriva de här böckerna. Som handlar om vanliga tjejer med vanliga problem, utan några allvarliga bekymmer. Det handlar mest om utseende och killar och intriger kompisar emellan. Ganska ytligt men säkert en realistisk skildring av många tonåringars liv.
Jag vet vad syftet med böckerna är och jag vet också att det inte alls är meningen att karaktärerna ska utvecklas och förändras. De är som de är. De har ett bra och tryggt liv, utan olyckor eller katastrofer. Ändå tycker jag att det blir lite väl tomt. Plågsamt tomt. Är det här verkligen allt?

14 november 2008

Bokstaven G

Ungefär en månad sen är jag med denna bokstav. Malin valde bokstaven G senast. Jag hoppar över litterär karaktär för jag kommer bara på Gandalf och lite mer påhittig än så tycker jag allt att jag borde vara.

Författare: Neil Gaiman. En stor favorit. Jag älskar hans fantasivärldar som ligger på gränsen till skräck. Som i fantastiska Neverwhere där det under jord finns ett Undre London, byggt av skuggor, vålnader och glömda saker. Eller American Gods där alla gudar som människor någonsin dyrkat samlas för att ta tillbaka sin svunna storhet. För att inte tala om hans underbara barnbok Coraline. Vackert, skrämmande och genialiskt.

Titel: Boken jag aldrig lyckas ta mig igenom, trots att jag verkligen misstänker att jag kommer gilla den: Gregorius av Bengt Ohlsson.

13 november 2008

Till andra sidan havet

Jag har aldrig varit närmre himlen än när jag var i Marocko. Kaoset var dock långt från himlen vid passkontrollen, där vi svenskor stegade förbi med passet i handen, medan många andra såg sin dröm försvinna. Sedan dess har höga murar rests och rapporterna om drunknade flyktingar varit många. För många är dem, som vill ta sig över Gibraltarsund, men som inte äger ett pass. Marockanskfödde Tahar Ben Jellouns näst senaste bok heter Partir på franska. Och det är vad boken handlar om; drömmen om att få lämna och komma över till andra sidan havet. Barerna i det Tangeriska nittiotalet är fyllda med kifrökandes arbetslösa marockaner som drömmer om en framtid. För tjuofyraåriga Azel, med hög utbildning men utan jobb, blir tanken på att ta sig från sitt modersland till en besatthet. Och när han möter den rike homosexuelle Miguel, ser han sin chans och papprena blir ifyllda. Men motkraven för att få sin dröm sann blir för höga och Azel dukar under. Hans syster som ingår ett skenäktenskap med Miguel klarar sig bättre, men faller även hon till slut av hemlängtan. Boken rymmer många trådar med islam, exil, frigörelselängtan, sexualitet, hierarkier, samhällsklyftor, civilisationskritik och skuld. Boken kretsar kring Azel och hans syster men det är även många andra röster som får framträda och höras. Var och en med en dröm om något annat, och var och en med krossade illusioner, och allt vävs tillbaka till frågan om vem som egentligen är immigrant. Hela boken är som en lång fadosång. Inget översvallande men jag tyckte om tonen i alla de olika personernas små berättelser. Det är en välskriven bok om de osynliggjorda och papperslösa; om drömmen, om kampen, om exilen och om den eviga längtan, väl värd att läsas. Ger en liten eloge för det snygga omslaget. Ben Jelloun förekommer i Nobelprisspekulationerna och sexton av hans böcker är översatta till svenska.

10 november 2008

ingen hör hemma här mer än vinterträdgården!

Jag är långsam för tillfället. Jag läser nästan hela tiden men det är mer av typen metro, kvitton och postitlappar. men några böcker har emellanåt slunkit ner av bara farten.

Vinterträdgården av Christine Falkenland.
Laura är 40, bor tillsammans med sin far i suterrängvillan i Skövde där hon arbetar på dagis och när drömmar om att skriva. Hon möter den vackra och förtrollande Shahrzad som hon avgudar, åtrår och spinner sina starkaste garn runt. Samtidigt får vi följa Lauras skrivande, hon går en kvällskurs och insprängt i den berättande texten får vi läsa den poesi som Laura skapar medan relationen till och med Shahrzad växer och förändras.

Jag har alltid trott att jag gillat Falkenland. Nu känner jag mig lite lurad när jag inser att jag inte alls gör det, inte generellt sådär som jag trodde. Jag läste Trasdockan till en bokcirkel (läs bra recensioner av min bokcirkelkompis Mina HÄR) och förstod aldrig riktigt vad jag läste. och jag vet inte om jag tyckte om det.
Vinterträdgården tyckte jag jättemycket om till en början men sen började texten ta emot, personerna fick inget liv och jag kunde inte se bortom det stereotypa sätt som Shahrzad beskrivs på. Jag har förstått att det har tagits upp i nästan alla läsningar av boken, att läsaren reagerar på exotiseringen av Shahrzad, hon blir verkligen inget annat än en västerländsk fantasi och eftersom det är så konsekvent beskrivet genom att hon inte har någon egen röst, att hon enbart får liv genom ögon på dem som åtrår henne, att hon skiljer sig så på alla punkter från den trygga, tråkiga och rädda Laura tänker jag att det är medvetet. Men helt säker är jag inte. Det är mitt största problem med texten, jag vill inte läsa ett porträtt av en österländsk prinsessa oavsett om det är ett medvetet eller omedvetet porträtt. Det är något med att inte låta henne ha en röst i berättelsen, det är ju inte förstå gången jag läser en text där bara ena parten i en relation får berätta sin verklighet men här blir det ett hinder genom att det inte finns något jag kan använda mig av för att få en känsla för Shahrzad. Kanske ska man helt enkelt läsa henne som den fantasi hon framstår som? Se texten som ett exempel på hur den andre skapas och upprätthålls?

Nu till något som jag gillade betydligt mer, nu när jag äntligen lyckades lägga vantarna på Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du blev jag inte besviken trots högt ställda förväntningar
Novellerna i Ingen hör hemma mer än du har alla huvudpersoner som är sådär lite lagom märkliga och nördiga som huvudpersoner i amerikansk alternativmedia gärna tenderar att vara. Tänk lite Juno eller varför inte Me and you and everyone we know av just Miranda July.
Jag gillade alla novellerna men den som verkligen grep tag i mig och fick mig att bli ledsen och jubla på samma gång var Någonting som inte behöver någonting, själva handlingen är ju som i de andra novellerna väldigt skruvad men det gör inget för det är skrivet på ett sätt som gör att jag förstår känslan trots att jag inte började jobba i peepshow när jag blev lämnad av min första kärlek. Det gör ju så djävla ont när ens hjärta brister. och när man inte kan vara den som den man älskar vill att man ska vara. Även om jag personligen aldrig behövde använda peruk.
Åh, nu när jag bläddrar, alla är ju så himla bra. Det är lättläst, välskrivet och balanserar precis rätt på linjen mellan uttänkt smartness och roliga dumheter.
LÄS!

9 november 2008

Rör vid mig

Det finns två svenska ungdomsförfattare som sticker ut genom att skriva om starka ämnen. Christina Wahldén, som jag bloggat om tidigare, som skrivit flertalet böcker och så Malin Isaksson som ungdomsboksdebuterade med Brännhett förra året. Nu har hennes andra bok kommit. Först tänker jag Oj. Sedan tänker jag, Nämen Oj. Och sedan tänker jag Aha, men Oj, eller? Avsugningar, tungor över hud, fylla, bakisångest, tonårsskap. Om ett vuxenliv som ska definieras, om att ta för sig, om att vägra bli definierad som kuvade sexobjekt, om en lek som blir allvar, om gränser som suddas ut och om att tvingas ta ansvar för sina handlingar. Rör vid mig handlar om fem tjejer som börjar gymnasielinjen Bild- och form i en Stockholmsförort. Mest handlar det om Ann, som har bestämt sig för att hon vill ha något mer än sitt vanliga normala liv och sina vanliga vänner. I klassen går de coola och snygga tjejerna Liljan och Jane som alla killar vänder sig om efter, och Matti och Sofia, tjejerna med baggy jeans som är tuffa utan att spela på sin sexighet. Ann tar mod till sig och plötsligt är dem ett gäng. Ett gäng som betyder något och Ann tänker att de kan göra precis vad de vill. I ett källarförråd pratas det intimheter, på festerna festas det och killarna får inte bli mer än ett tillfälligt utnyttjande. Det handlar om band mellan tjejer, liksom det gjorde i Brännhett, fast hur djupa är de egentligen? Sidorna är fyllda med osäkerhet, frustration, känslor, halvtaskiga hemförhållanden som aldrig riktigt speglas och självdestruktivitet, som små hål i tillvaron som måste fyllas med sex, fylla och fester för att visa upp att man är någon att räkna med. Det handlar även om gränser mellan vänskap och grupptryck och om att hitta sig själv. Föräldraskapet skymtas främst i periferin, i ett fylletassande förbi en snarkande mamma, små försök till kökssamtal och en axel som man plötsligt är för stor för att kunna gråta ut på. I boken är det tjejerna som räknas. Men hur starka de än tycks vara genom att vara tillsammans råkar tjejerna illa ut på olika sätt genom att provocera killarna, och de bestämmer sig för att ge igen och hämnas. Alla har sin historia, så har även Ann, fast hennes historia är inte sann. Och det är där det börjar spåra ur. Det är som sagt en väldigt stark bok som etsar sig kvar.

Kanske handlar boken också om perspektivbyte. Tjejer har här fått ta över den traditionella mans-killrollen. Den där som bara tar för sig, super till det, drar över någon, pratar erövringar och erfarenheter och ger blanka fan i konsekvenserna och som ändå aldrig blir kallade horor. Eller är det bara så att man är så van att läsa in tjejer i ett känslosammanhang och därför först blir lite lätt störd, eller rörd, av detta något slätstrukna sexkonsumerandet och sväljandet av känslor. Allt detta avskalande. Slussas tillbaka till det egna sena nittiotalets gymnasietid och funderar på den nya gymnasietiden, utan att egentligen komma fram till något. Malin Isaksson jobbar med skrivarinriktningen på Fryshuset, och man kan väl ana att inspiration hämtats från ungdomar som korsat hennes väg på ett eller annat sätt. Jag saknar tjejernas bakgrundshistorier och något mer, som jag inte kommer på. Men trots det har boken klibbat sig fast ordentligt, precis som Brännhet, och det ska bli spännande att läsa nästa bok.

8 november 2008

Flashbazzazz på Folkets hus


Jag var och lyssnade på Jonas Hassen Khemiri och Kristín Bjarnadóttir igår. Forum för poesi och prosa på Folkets hus i Vänersborg. Mycket trevlig tillställning. Barkänsla, litteratur och fri entré. Mer sånt! Projektet drivs av Författarcentrum Väst och en massa andra som är med och stödjer. Jag tycker deras tanke är så fin och håller helt med om att: ”Litteraturupplevelser är bra för människors förståelse av sig själva och omvärlden och i längden för deras mentala hälsa.” Läs gärna mer om projektet här.

Kristín Bjarnadóttir läste sina dikter otroligt vackert med sin isländska brytning. Det blev en sån där mysig stämmning i lokalen, som det kan bli med poesi. Och Khemiri ja, han var underhållande och smartrolig som alltid. Jag har bara läst Ett öga rött, men nu blev jag sugen på att läsa Invasion!: Pjäser Noveller Texter också. Och han "gav oss" ett nytt ord, som han sa. Det är också typiskt Khemiri, en av landets största ordekvilibrister. Flashbazzazz var ordet vi fick. Vad det betyder får ni veta om ni läser boken. Kika också in på Khemiris hemsida.