ingen hör hemma här mer än vinterträdgården!

Jag är långsam för tillfället. Jag läser nästan hela tiden men det är mer av typen metro, kvitton och postitlappar. men några böcker har emellanåt slunkit ner av bara farten.

Vinterträdgården av Christine Falkenland.
Laura är 40, bor tillsammans med sin far i suterrängvillan i Skövde där hon arbetar på dagis och när drömmar om att skriva. Hon möter den vackra och förtrollande Shahrzad som hon avgudar, åtrår och spinner sina starkaste garn runt. Samtidigt får vi följa Lauras skrivande, hon går en kvällskurs och insprängt i den berättande texten får vi läsa den poesi som Laura skapar medan relationen till och med Shahrzad växer och förändras.

Jag har alltid trott att jag gillat Falkenland. Nu känner jag mig lite lurad när jag inser att jag inte alls gör det, inte generellt sådär som jag trodde. Jag läste Trasdockan till en bokcirkel (läs bra recensioner av min bokcirkelkompis Mina HÄR) och förstod aldrig riktigt vad jag läste. och jag vet inte om jag tyckte om det.
Vinterträdgården tyckte jag jättemycket om till en början men sen började texten ta emot, personerna fick inget liv och jag kunde inte se bortom det stereotypa sätt som Shahrzad beskrivs på. Jag har förstått att det har tagits upp i nästan alla läsningar av boken, att läsaren reagerar på exotiseringen av Shahrzad, hon blir verkligen inget annat än en västerländsk fantasi och eftersom det är så konsekvent beskrivet genom att hon inte har någon egen röst, att hon enbart får liv genom ögon på dem som åtrår henne, att hon skiljer sig så på alla punkter från den trygga, tråkiga och rädda Laura tänker jag att det är medvetet. Men helt säker är jag inte. Det är mitt största problem med texten, jag vill inte läsa ett porträtt av en österländsk prinsessa oavsett om det är ett medvetet eller omedvetet porträtt. Det är något med att inte låta henne ha en röst i berättelsen, det är ju inte förstå gången jag läser en text där bara ena parten i en relation får berätta sin verklighet men här blir det ett hinder genom att det inte finns något jag kan använda mig av för att få en känsla för Shahrzad. Kanske ska man helt enkelt läsa henne som den fantasi hon framstår som? Se texten som ett exempel på hur den andre skapas och upprätthålls?

Nu till något som jag gillade betydligt mer, nu när jag äntligen lyckades lägga vantarna på Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du blev jag inte besviken trots högt ställda förväntningar
Novellerna i Ingen hör hemma mer än du har alla huvudpersoner som är sådär lite lagom märkliga och nördiga som huvudpersoner i amerikansk alternativmedia gärna tenderar att vara. Tänk lite Juno eller varför inte Me and you and everyone we know av just Miranda July.
Jag gillade alla novellerna men den som verkligen grep tag i mig och fick mig att bli ledsen och jubla på samma gång var Någonting som inte behöver någonting, själva handlingen är ju som i de andra novellerna väldigt skruvad men det gör inget för det är skrivet på ett sätt som gör att jag förstår känslan trots att jag inte började jobba i peepshow när jag blev lämnad av min första kärlek. Det gör ju så djävla ont när ens hjärta brister. och när man inte kan vara den som den man älskar vill att man ska vara. Även om jag personligen aldrig behövde använda peruk.
Åh, nu när jag bläddrar, alla är ju så himla bra. Det är lättläst, välskrivet och balanserar precis rätt på linjen mellan uttänkt smartness och roliga dumheter.
LÄS!