Majgull Axelssons nya roman Is och vatten, vatten och is var efterlängtad av mig. Jag har läst hennes tidigare romaner njutningsfullt. Tycker att hon har en särskild förmåga att skåda in i människors sinnen och psyken. Att beskriva relationer, konflikter, känslor som svartsjuka, avund, ånger och skuld. Hon visar alltid så trovärdigt hur detta följer med oss i generation efter generation om vi inte konfronterar våra rädslor.Så även i denna roman. Som tar sin början på en färja genom polarisen och sedan letar sig bakåt genom generationerna och visar hur saker och ting upprepat sig om och om igen. Hur is och kyla följt med karaktärerna, men symboliskt, som en oförmåga att älska och öppna sig. Och nu ska den sista levande personen i släkten en gång för alla göra sig av med sina demoner, bland den verkliga isen. Sorg och skuld, hämnd och raseri och livslång botgöring. Det är som vanligt fantastiskt roligt och spännande att följa författarens pusselbitar och antydningar, skiftningarna i perspektiv och tidsdimension.
Problemet blir att jag får så höga förväntningar på slutet (Vad hände egentligen med Björn? Vem har brutit sig in i Susannes hytt? Hur ska isen mellan tvillingarna Inez och Elsie brytas?) att det känns lite snopet när det väl kommer. Inte riktigt lika vass som några av Axelssons tidigare romaner.
5 kommentarer:
I Majgull Axelssons förra roman "Den jag aldrig var" ställdes läsaren inför samma frågor som i den populära filmen "Sliding doors":
Går det att ändra min livshistoria? Finns det ett alternativt händelseförlopp? Kan ensamhet brytas? Kan den rädde bli modig?
Jag tror att MG A vill fortsätta den diskussionen också i "Is och vatten, vatten och is".
Alltså: Finns det några goda alternativ för bokens protagonister?
För Inez, Elsie, Björn, Susanne? För dig och mig?
Lena K E
som håller med dig Moa om omdömet. Romanen är mer än läsvärd, men den lyser inte.
Det stämmer nog att det är den diskussionen författaren vill fortsätta.
Inez gör ju rätt val när hon tar hand om Björn, men hon kan inte släppa taget om sitt ägandebegär. I stället blir det Elsie som till slut,när hon tar hand om Susanne utan några egna baktankar, kan bryta mönstret och hjälpa en annan människa på riktigt.
Det är det jag gillar så mycket med Majgull Axelsson: de intressanta frågeställningarna.
Ja, det har du rätt i Moa.
Vi ställs inför frågor som finns kvar långt efter det att man slutat läsa romanen. (Så där besvärlig för den egna tankeslöheten är också en annan av mina favotförfattare, Milan Kundera. T ex i "Odödligheten".)
Vilken är din favoritMajgull Axelsson?
En roman som det var väldigt längesedan jag läste, men som jag då älskade är "Långt borta från Nifelheim".
Har du eller någon annan här läst den? Vad tycker du/ni?
Lena K E
Ja, jag tror faktiskt Långt borta från Nifelheim är min favorit. Tror, eftersom jag faktiskt inte kommer ihåg handlingen. Däremot har jag tydliga minnesbilder av vulkanutbrottet i djungeln och slutet där hon tvättar sig med stålborste i duschen. För det är väl den boken? Jag vet i alla fall att den berörde mig starkt. Annars är jag väldigt förtjust i Den jag aldrig var.
Någon stålborste kommer jag inte ihåg, men vulkanutbrottet stämmer. Äntligen någon som också har läst den! Jag har alltid tyckt att den var strået vassare än Aprilhäxan, eller i alla fall minst lika bra. Ett väldigt starkt och psykologiskt kvinnoporträtt! Det gillas! Läste någonstans att Axelsson är Sveriges Oates. Kanske ligger det något i det? Kvinnoporträtten och det obehagliga som lurar under ytan?
Skicka en kommentar