Camilla and the Horse - Christina Hesselholdt

Först bara: Varifrån känner jag igen namnet Christina Hesselholdt undrar jag när jag får boken i min hand och och letar bland hennes tidigare titlar på omslagsfliken utan att det ringer någon klocka. Tills jag läser lite noggrannare och hittar bilderboken Det tokiga katthuset bland titlarna för barn. Genast seglar en bild av omslaget upp. Den bilderboken har jag sorterat in på rätt bokstav bland bilderbokstrågen på biblioteket oräkneliga gånger.

Men det var en parentes. Här kommer en till: Redan innan boken börjar möter jag tre namn som ger mig bra vibrationer, eller som rent av är tre av mina favoritförfattare: Emily Brontë och Sylvia Plath citeras och Ninni Holmqvist har översatt boken från danska. Jag blir glad och förväntansfull.

Och nu till själva innehållet. Camilla and the Horse är en novellsamling av danska författaren Christina Hesselholdt, boken är utgiven av Kabusa förlag. Boken består av två delar. Den första delen är uppbyggd av berättelser som hänger ihop genom sina karaktärer som återkommer. Den andra delen är en enda längre berättelse. Jag kastas lite fram och tillbaka i mina omdömen medan jag läser. I ena stunden tycker jag att Hesselholdt är överdriven och övertydlig, att hon går för långt och förstör subtila idéer som börjar så bra. För att i nästa stund tycka att hon är briljant och sucka igenkännande med tårar i ögonen. För att hon så väl lyckas fånga det djupt mänskliga och det ensamma i att vara människa.

I titelnovellen "Camilla and the Horse" (Camilla är huvudpersonen och the horse syftar på hennes välhängde pojkvän Charles som hon försöker sälja till en prostituerad) hittar jag en mening som sammanfattar Hesselholdts estetik och grundsyn på den mänskliga tillvaron:

 "Åååh, detta mänskliga, detta alltför zizekska behov av sammanhang där det inte finns något." (s.72) 

Alla bokens karaktärer letar febrilt efter ett sammanhang i sina kaotiska eller till synes meningslösa liv, de resonerar och analyserar, drar upp detalj efter detalj för att försöka skönja ett mönster. Och som läsare gör man likadant. Man letar efter meningen i texten, efter sammanhanget, för det verkar inte finnas något. Och när jag hittar den ovan citerade meningen förstår jag att det är gjort med avsikt. Det är ett försök att fånga just detta mänskliga behov av att skapa sammanhang där det (kanske?) inte finns något. Karaktärerna är bittra och cyniska, ganska hopplösa och jobbiga. De har fastnat i sina liv utan att veta hur de ska ta sig ut eller gå vidare. Det är bitvis väldigt roligt men också väldigt svart.

Den berättelse jag berörs mest av är den sista: "En tillställning". Den är uppbyggd som ett kammarspel med en förteckning över persongalleriet och med handlingen förlagd till en och samma scen. Det handlar om en fest där en splittrad familj återförenas. Stämningen är tät och laddad, man är instängd tillsammans med karaktärerna och berättaren hoppar mellan deras medvetanden tills man får känslan av att middagen är ett enda surrande getingbo. Slutet blir lite för tillrättalagt och skojigt tycker jag, men Hesselholdts språk blommar verkligen i berättelsen. Känn på den här meningen och alla underliggande stämningar och känslor den för med sig. Och alla bilder!

 "Även om hon trivdes med att leva ensam och aldrig  hade trott att hon skulle gifta sig, utan hade föreställt sig ett liv som veterinär vi Nordsjön utan man och barn, men med fyrhjulsdriven bil (sanden), lodenrock (blåsten) och en stor hund (ensamheten ), hade hon ändå gjort det." (s. 107)

I hennes våld - Hanna Wallsten

Huvudpersonerna i Hanna Wallstens nya roman I hennes våld är barndomskärlekarna Felicia och Malin samt deras respektive. Felicia och Malin har inte hörts av på 15 år då Felicia valde bort Malin och istället blev ihop med Christian.

Felica lever nu tillsammans med läkaren Ingeborg som har all makt i världen, särskilt över Felicia som hon misshandlar både psykiskt och fysiskt.

Malin bor kvar i sina föräldrars hus och jobbade som lärare tills hennes skola lades ner och hon blev degraderad till Fritidsfröken. Hon lever tillsammans med den yngre Mia som står inför ett vägval hon inte riktigt ser själv, stanna i tryggheten hos Malin eller fortsätta ett hyffsat okomplicerat ungdomsliv medan hon satsar på musiken?

En dag ser Felicia en bild av Malin i tidningen och när hon än en gång ligger på sjukhus på grund av Ingeborgs slag ringer hon från sjukhuset. Och Malin faller igen. och igenom.

Med hjälp av tillbakablickar får vi hela historien om Felicia och Malin och får också lära känna bifigurer som den helt fantastiska erövrarflatan Regina Wilhelmsen som kallar unga tjejer för saker som "lille pagen" och som har fått mig att rodna bara jag tänker på vindruvor. (mycket ekivok scen!)

Jag tyckte inte alls om boken först, jag gav upp den flera gånger men tvingade mig igenom de första 100-150 sidorna ilsket gruffande. Jag tyckte språket var barnsligt och inte alls fungerade med sina korthuggna nästan prosalyriska meningar. Men sen, sen smällde det till och den blev plötsligt helt omöjligt att lägga ifrån sig.

Just det språk jag stört mig på fick en funktion när det blev allt svartare och svårare i romanen. Och jag gillade när man fick reda på mer än just Malin och Felicias kärlekshistoria. Jag tyckte om frågeställningarna Mia för in och hur Regina Wilhelmson i all sin otrolighet blir precis den där komiken som förmodligen behövs när allt blir totalt nattsvart.

Så mycket nöjd över att jag inte gav upp den här boken, vill inte vara utan läsupplevelsen och ser fram emot nästa bok.

Ska bara säga något snabbt om slutet som jag tror är omöjligt att negligera. När jag läste Flyga drake i julas blev jag jättearg över att första delen var så bra och att det i slutet mest liknade en dålig b-spionthriller, att allt verkligen var tvunget att hetsas upp och sen klaffa a´la en james bondfilm. Varför först bygga upp tredimensionella personer för att sen platta till dem och göra actionfigurer av dem? Moa här på textappeal sa att hon inte läste slutet realistiskt utan snarare såg det symboliskt. Jag köpte det inte då men det gör jag nu och slutet på I hennes våld (alltså sista sidan) är för mig härmed symboliskt.

Och Moa har ju träffat Wallsten vilket jag är mycket avis på, bildbevis här

Att göra Eyvind till min.

Jag har alltid varit en rätt feg läsare, eller snarare, jag har haft dåligt lässjälvförtroende tror jag. Inte vågat mig på klassikerna och när mitt ex i gymnasiet sa att jag nog inte skulle förstå Virginia Woolf, ja, då trodde jag på henne. Det är som att jag tyckt det varit tryggare att hålla mig till något slags mittfält, där jag fått ha mina läsupplevelser i fred men också sluppit bli ifrågasatt. Det är ju rent trams att hålla på och begränsa sig sådär så jag försöker ändra på det.

När jag läste litt.vet (som inte direkt gjorde mina problem mindre men som samtidigt tvingade mig att läsa några av de där böckerna jag trott mig vara för dum för.) läste vi strändernas svall av Eyvind Johnson. Jag totalt älskade. totalt. tänker fortfarande på den läsupplevelsen rätt ofta trots att det väl är sex år sedan nu. Inte på själva boken, jag kan inte beskriva den, förklara boken, minns den knappt. men jag minns hur stor upplevelsen att läsa den var. Hur BRA den var. Och ändå läste jag inte mer av honom. förräns nu.

Nu har jag läst Stad i ljus, en av hans kortaste böcker. utspelar sig under ett dygn i Paris. En urfattig svensk författare går runt på nationaldagen och misströstar samtidigt som han inte kan ge upp sina drömmar för vad finns då? Det är rädslan för ett misslyckande, för att leva ett mingslöst liv som ligger där i botten utan att bli uttalat. Det där tvivlet man inte tänker att någon som sen går och vinner nobelpriset i litteratur kan beskriva sådär.

Jag gillar ju verkligen Eyvind Johnson och ändå känns det svårt att ta mig till att läsa honom och skriva om honom. Det är som att jag tänker att jag borde hålla mig till de författare som ingen annan bryr sig om eller har läst. så kan ingen ifrågasätta vad jag tycker. Men jag tycker om Eyvind Johnson och när jag samlat tillräckligt mod tänker jag gå fram till Eyvind Johnson-sällskapet på bokmässan och kräva att få bli medlem. Ha, det ska jag göra. Och i sommar ska jag läsa Krilon-triologin för i sommar får jag läsa precis vad jag vill! Eyvind, här kommer jag!

blåbärsmaskinen av Nils Claesson

I blåbärsmaskinen kastas allt in som kan användas som bränsle för Stig Claessons fantasi. Där hamnar beundrare som kan förnedras, fyllehistorier, barn som gör bort sig, människor som kan ge energi åt Slas. Och blåbärsmaskinen måste ständigt underhållas och fyllas på. Det sker genom ett totalt hänsynslöst beteende och mängder av alkohol. Den som berättar om blåbärsmaskinen och om hur det är att växa upp med en sann konstnärssjäl är Slas son Nils Claesson. Och han är inte nådig. En gång för alla ska bilden av Slas som den härlige söderkisen krossas, nu ska allt som krävdes av Stig Claesson för att Slas skulle kunna finnas som identitet. Och vad som krävdes av människorna i hans närhet. Det osar om den här texten och det är lite som att para svartaste tonårsprosan med ett bra, drivet språk och en vuxens hela tillbakahållna ilska. Och jag älskar det såklart.
Jag har ingen som helst relation till Slas och kanske kommer jag hålla mig för att skaffa det nu. För det är så sorgligt, bilden som skapas här. Av att det krävdes så mycket för att kunna vara sådär genuint mysig och äkta som Slas var. Här berättas om pappan som kommer på inspektionsrundor hos sin vuxna son för att se hur många av pappans verk som finns i sonens lägenhet. Och som plötsligt bestämmer sig för att bekänna att han under en suparperiod råkade alkoholförgifta sin då 5-åriga son. Här berättas om den äkta mannen som föraktfullt fnyser till sin fru att han kan tjäna mer på en tavla än hon på ett år. Och om alkoholisten som gömmer sprit, bedrar precis alla och lyckas göra det till något som framstår som charmigt och livsbejakande.
Jag förstår fullständigt behovet hos Nils Claesson att skriva en bok som den här ifall ens hälften av det han skriver är sant. Det blir en slags dr jekyll och mr hyde-personlighet som framträder.
Sen tycker jag i och för sig inte att man självklart ska se det här som sanning i den mån att det måste ha hänt precis så här. Och det tror jag inte är Nils Claessons syfte heller. En bit in i boken beskriver han hur Stig aldrig spelade kort med sina barn, att han inte hade tålamod till det. Det här med kortspelande återkommer sen en gång till i boken och då har Nils Claesson hittat kort där Stig spelar just kort. Och i en parentes direkt efter reflekterar författaren över att minnet inte alltid är att lita på. Och om man sen tittar närmare på framsidan så visst sitter Slas där och spelar kort. Kortspelandet blir som symbol ett bevis på att sonens minnen kanske inte alltid överensstämmer med verkligheten men att det samtidigt inte gör något. Att han är tydlig att det är en partsinlaga.
Och det är en väldigt bra partsinlaga måste jag säga, driven av en sån ilsken energi och med ett bra språk.

bokcirkelbok - Högläsaren av Bernhard Schlink

Vi diskuterade omslagets betydelse, vilken bok skulle du helst vilja läsa?

vi funderade mycket på den ohyggligt fula blå versionen. kom fram till att det måste ha varit någon form av hållhake någonstans som gjorde det möjligt. Det är nästan som att man hoppas på ett fult filmomslag nu när den ska ha premiär i Sverige snart.

Senaste boken vi läst i bokcirkeln är alltså Högläsaren av Bernhard Schlink och vi hade rätt olika syn på den eller snarare hade vi hängt upp oss på olika saker som vi hade svårt att bortse från.

Högläsaren är Bernhard Schlinks stora genombrott och kom ut 1995 på tyska och 1997 på svenska. Något som förvånade oss lite, den kändes på något sätt äldre. Kanske blev vi kanske helt enkelt lurade av att den i början utspelar sig på 60-talet?
Berättarjaget Michael minns historien med sin ungdomskärlek, den mycket äldre Hanna. Av en slump möts de flera år efter deras relation och den här gången i en rättegångssal. Hanna var med i SS och lägervakt som lät fångar brinna inne i en kyrka i slutskedet av andra världskriget. Men varför valde Hanna att göra som hon gjorde och varför försvarar hon sig inte som de andra anklagade? Michael hittar en annan förklaring än ren ondska men vad ska han göra med den informationen? Boken ställer frågor om skuld, skam och ansvar.

Vi tyckte som sagt rätt olika om den, några omdömen jag minns just nu var poetisk, sexistisk, ärlig, inte trovärdig, väldigt trovärdig, fascinerande, obehaglig, tråkig, ojämn, uppslukande.

Det jag personligen tyckte bäst om var att författaren inte stannar vid att fastställa Hannas skuld utan att även Michael ställs inför samma hårda domstol, hur handlar han och varför? Är egoism mindre egoistisk för att det bara är några få som drabbas av den? Hur långt kan man gå för att slippa bli upptäckt med något skamfullt? Och så älskade jag verkligen språket!

Fru sorgedahls vackra vita armar

Jag har just läst ut Lars Gustafssons senaste bok Fru Sorgedahls vackra vita armar och den ligger här i mitt knä nu (ps, titta på omslaget! visst är det en märklig men ändå trevlig bildblandning`Först trodde jag i flera veckor att det röda var ett upplyst fönster men det är det ju inte alls, det är ju bara en påklistrad röd bild med en arm i fokus. Kan inte bestämma mig för om jag gillar eller ogillar. Bilden hade ju varit finare utan men omslaget hade kanske blivit för grått och tråkigt?)
I Fru Sorgedahls vackra vita armar får vi möta en namnlös oxfordprofessor som minns sin ungdom i Västerås på 50-talet, boken är anekdoter, minnen, funderingar och reflektioner blandade och framförda på ett närmast tankspritt sätt. Det verkar som ett planlöst letande och sorterande bland alla små historier som blir en hel ungdom men är det givetvis inte, jag tvekar aldrig under läsningen på om Lars Gustafsson vet vad han gör.
Vi får vara med när den unge mannen lär känna åtrån, kärleken och begäret men också hur hans intellekt utvecklas, vilka filosofer han gillar, vilka vetenskapliga rön han tycker är extra intressanta och vilka han förkastar. Boken handlar även mycket om åldrandet, att det är hans ålder (han är i 70-års åldern när boken "utspelar" sig) som gör att han känner sig närmare sin tonår än han kände sig även då, när det begav sig. Han har mycket tid att tänka på och bilden av en man som har behov att göra ett bokslut, summera ihop vad han egentligen minns och se vad det blir för uppväxt han tycker sig ha haft. För Lars Gustafsson har inte skrivit en bok om vad som hände den här Oxfordsprofessorn, han har skrivit en bok om vad Oxfordsprofessorn minns, det kan verka vara en petitess men i den här boken är det väldigt relevant.

Rätt tidigt i början drar berättarrösten paralleller till språkfilosofen Wittgenstein och det tycker jag kan ses som bokens programförklaring (om den nu skulle ha en sådan) "minnet utväljer en sällsam skrift och jag vet lika lite som någon annan varför. Och varför inte det andra? Allt det andra som jag otvivelaktigt har glömt? Mellanrummen mellan bokstäverna, säger Wittgenstein, är en del av det som gör bokstäverna meningsfulla. Om en människa mindes allt skulle hon inte ha något nu kvar att leva i. Eller skulle hon leva i ett evigt nu?"

Fru Sorgedahl då? Ja, hon är den äldre kvinnan som lär den unge mannen vad åtrå är men hon är också något helt annat än de unga kvinnor i samma ålder som den unge mannen möter.

"Även fru Sorgedahl var ingenjör. Kvinnor var inte det så ofta på den tiden. Hon kom till oss som en representant för en överlägsen kultur. Våra mammor kunde virka. Fru Sorgedahl kunde konstruera en kraftverksgenerator."

Det är först i slutet man som läsare får reda på vad som egentligen hände med Fru Sorgedahls vackra vita armar och trots att hennes person går som en röd tråd genom hela berättelsen får man aldrig komma nära henne. Vilket såklart inte skulle gå då vi får veta historien via minnen hos en man som inte heller fick lära känna henne.

Det är en välskriven bok det här men jag är fel läsare, helt klart. Huvudpersonen fastnar aldrig hos mig, och jag är nog tyvärr för ung och av fel kön för att tycka om det här om jag får generalisera. Jag menar, äldre män som skriver om sitt sexuella uppvaknade under 50-talet? jag menar, det är ju gjort. Dock är det väldigt bra gjort just här. Jag blev nyfiken att läsa mer av Lars Gustafsson, han har varit väldigt anonym för mig tidigare, nu har jag fått smak på hans språk och ska se om ett annat tema passar mig bättre.

dubbelfel

Dubbelfel är den fristående uppföljaren till Peter Barlach debut inte bara tennis som jag läste förra året och tyckte mycket om. Böckerna handlar om John som i den första går i sexan då hans mamma plötsligt omkommer i en bilolycka. I dubbelfel får vi följa John när han börjar sjuan med allt vad det innebär med ny skola, nya kopmpiskonstellationer, hormoner och på hemmaplan en saknad efter sin mamma, en knepig storasyster och en pappa som inte klarar av att finnas där. Det är såklart en hemsk bok, ont i hjärtat får man och det är så synd om John. På många sätt, han framstår som så utsatt, det finns ingen där för honom. En välmenande lärare som trampar rakt ner i Johns sorg men inte lyckas ställa till rätta igen, en pappa som förmodligen har fullt upp med sin egen sorg men som John hade behövt på ett helt annat sätt än han får. Och på sorgen och saknaden måste han hantera olycklig kärlek, bästa vännens svek, kämpa med relationen till den struliga men talangfulla tennisspelaren Danilo och allt annat som virvlar förbi. Men det är inte en enbart mörk historia, det finns ljusglimtar också men kanske inte där man tror.
Och det är det jag tycker är Peter Barlach stora styrka, att ingenting löser sig enkelt, att han är modig i sitt berättande och vågar låta saker vara vardagliga. Jag vet inte om jag förklarar mig så bra men ofta tycker jag när man läser böcker för den här åldern (Hcg, kapitelböcker för äldre barn) är det ofta antingen fantastiska historier med otroliga vändningar eller så är det vardagsskildringar där allt ändå löser sig på bästa sätt. den elaka pappan förstår att han är elak, huvudpersonens kärlek inser plötsligt hur bra huvudpersonen är ovs ovs. Och det är inget sånt här, det löser sig inte alls som man kan tro och pappan (åh vad jag irriterade mig på honom då inser jag nu!) skärper inte till sig, Johns olyckliga kärlek blir ihop med en annan, tuffare kille och John är fortfarande den där killen som rör sig mellan tuffast och töntigast i klassen. John bara är och det gillar jag. Det är befriande att få läsa om en ung killes liv och att det bara skildras, rakt upp och ner.
En bra bok för barn som tvingas gå igenom den sorgen att förlora en närstående eftersom den inte förenklar och inte heller daltar. Det får vara fördjävligt och vardag på samma gång. Men det är dock bra att läsa dem i ordning skulle jag tro, då blir det enklare att förstå John och begripa hans utveckling.

ps: Här har författaren sin hemsida, en utbyggd och informativ sådan, plus i kanten!

Håll med eller håll käft -artiklar i samförståndets tid är en samling av Åsa Linderborgs artiklar på Aftonbladets kultursidor 2003-2008. Här avhandlar Linderborg bland annat Irakkriget, valet 2006, alliansens maktövertagande, babar som kolonialherre, Gramsci och mycket annat. Boken är på 348 sidor inklusive efterord och det är en mastig samling text. Intressant läsning, Linderborg har ett fantastiskt språk och en ilska som nästan hela tiden enbart känns befriande och ärlig. Texterna är kronologiskt upplagda och genom det greppet är det vår tidiga 2000-tals historia som skrivs sedd genom Linderborgs vänsterorienterade ögon.
Det som främst slår mig när jag läser är hur radikal Linderborg är och hur modigt hon skriver. Hon går på tvärs med det mesta, hänger ut meningsmotståndare och blandar klassanalyser av Linda Rosing och Carolina Gynning med uppmaningar att kräva USA ut ur Irak.

Jag och Linderborg har nog ungefär samma utgångspunkter och åsikter men ändå känner jag mig stundvis helt alienerad från hennes texter. De befolkas av bombliberaler, fascister och Linderborg försvarar den angripna vänstern till sista blodsdroppen. Det blir för mycket för mig, stundvis tänker jag på rätt usla ungvänsterartiklar jag läste i högstadiet och ibland tyvärr går tankarna mot kommunistiska partiets i princip oläsbara tidning Proletären. För i samlad trupp blir det lite för argt, lite för kompromisslöst, lite för onyanserat.
Dessutom är det en sak som framgår när man läser en produktion som från början är enstaka artiklar i samlad form, det verkar motsägelsefullt. Efter att ha läst angreppsartiklar och försvarsartiklar omvartannat får jag en känsla av att det är dubbla måttstockar Linderborg använder. Jag tror nu inte att det är så, Linderborg är påläst och ärlig i sitt uppsåt vilket verkligen framgår på andra sätt av den här boken, jag tror det är själva formatet som skapar känslan. Texterna var fristående från början och skrevs inte med vetskapen att de skulle stå sida vid sida till slut och att man skulle läsa dem i ett svep.

Men överlag gillar jag den här pocketen och jag gillar att Åsa Linderborg tillåts och tillåter sig själv att vara både folkkär och brinnande kommunist. Det behövs fler som Linderborg.

boken var virrig, spännande och ett monster av förvirring

Ibland skulle det vara praktiskt att kunna spola tillbaka tiden, radera ut lite förväntningar och börja läsa utan väl uppbyggd pepp. Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett under av förljugenhet av Annette Kullenberg hade definitivt vunnit på det.

Boken med den extremt långa titeln handlar om det vassa pennskaftet Marianne Höök, en stor personlighet i den svenska offentligheten fram till självmordet 1970. Annette Kullenberg var personlig vän till Marianne Höök men kände aldrig att hon riktigt kände henne. När hon journalistiskt börjar undersöka Mariannes liv går det allt mer upp för henne att det inte verkar vara någon som upplevde att de kände Marianne Höök. Vem var hon? Varför var hennes bakgrund så totalt utraderad? Vad innebar hennes förnekelse för hennes psykiska besvär och för hennes omgivning? Vem var egentligen Marianne Höök? Marianne Höök framstår som någon som drog att leva i nuet in absurdum, det fanns inget annat än nu nu nu och det fanns definitivt ingen uppväxt som moderlös hos morföräldrar i Sunne.Den bild som växer fram i Kulleneberg bok är att det som fanns var en snobbig arbetsnarkoman med vänstersympatier och en offantlig överlevnadsinstinkt sida vid sida med depressioner och panikångest.
En otroligt intressant och komplex person med andra ord.
Den stora nackdelen med boken är att den står i vägen för just det den ska skildra. Kullenberg hoppar fram och tillbaka i kronologin, drar ut på stickspår i en evighet, skvallrar och lyckas med konststycket att både berätta för mycket och för litet. Ett problem för mig personligen är att Kullenberg förutsätter att man som läsare vet väldigt mycket om det boken skildrar. Jag var inte född när Marianne dog och med tanke på att det inte har skrivits någon biografi över henne tidigare tycker jag det är åtminstone obetänksamt att förutsätta läsarens stora kunskap om henne och om tiden hon verkade i. Samtidigt som jag har svårt att hänga med i resonemangen får jag alldeles för mycket information som jag inte får någon ordning på.

Jag gillar greppet med intervjuerna som är genomgående i boken, där man får olika människors uppfattning om Marianne, det ger den där effekten av en splittrad och komplex person som Kullenberg verkar ha varit ute efter. och jag gillar Kullenbergs sätt att beskriva händelser och hennes sätt att skriva men som sammanhållen biografi tycker jag inte det fungerar. Textmassorna står i vägen för huvudpersonen.

Sen måste jag nämna det märkliga slutet där Kullenberg använder sig av lite olika ledtrådar och får fram att Marianne Höök troligen blev utsatt för incest av sin morfar. Det framstår som plumpt och oöverlagt. Jag har svårt att tänka mig att någon som är insatt i hur människor hanterar övergrepp skulle komma till samma slutsats som Kullenberg. Att man som föräldralös (hon hade sin pappa kvar i livet men växte upp de första åren hos sina morföräldrar) knyter an till släktens stora patriark och fortfarande som vuxen ser honom som sin herre behöver inte betyda att det var ett incestuöst förhållande. Det kan säkert ha varit det men att skriva det svart på vitt i den första biografin över Marianne Höök är inte okej för det. Kullenberg lägger inte fram bevis heller utan snarare verkar resonemanget ha varit att om det var så så skulle det förklara en hel del oförklarligt med Marianne Höök.

Förmodligen hade jag gillat mer utan de högt ställda förväntningarna eller så var jag helt enkelt inte rätt läsare för Kullenbergs sätt att skriva den här gången. För det ska sägas, hon är konsekvent i sitt hoppande och i sin inkonsekvens så det framstår snarare som medvetet än omedvetet.

I gymnasiet började jag läsa del ett i Ulla Bolinders romantriologi om raggarbrudarna Kicki och Eva-Lena i Uppsala. Jag läste inte klart men insåg nu att jag faktiskt samlat ihop hela trilogin i bokhyllan så det var bara att börja läsa.

Den första delen heter Hoppa in då! och här möter vi Eva-Lena och Kicki som raggarbrudar i Uppsala på 60-talet. Boken är upplagd så att man följer bådas tankar och beskrivningar omlott, lite som en dubbel dagboksroman även om författaren inte följer formatet fullt ut, det är tydligt att de inte är dagböcker utan en berättelse för oss, läsarna. Kicki är den lite mer stabila av de två och för henne är raggarvärlden mer ett farligt och spännande äventyr medan det för Eva-Lena inte är ett äventyr utan mer en grundförutsättning. Vi får följa dem under något år då de går från att vara hyfsat oskuldsfulla fina flickor som aldrig skulle åka med en riktig raggarbil, dricka sprit, ligga med killar eller ens åka med killar som dricker till att bryta mot de moraliska regler de satt upp för sig själva.
Jag tyckte om boken, jag gillade att den var rätt vardaglig men ändå tog de två femtonåringarna på allvar. Jag kände igen desperationen efter närhet och hur viktigt och oviktigt saker kunde vara på samma gång, jag tycker Ulla Bolinder lyckas bra med att skildra tonårsvärlden. Mitt enda minus är slutet som är öppet men indikerar att en viss huvudperson dött. Gillade inte och jag hade verkligen avskytt det om jag inte vetat att jag hade uppföljaren i tryggt förvar bredvid mig.


Del två i serien heter Någonstans inom oss och nu har det gått några år, det är nu två unga kvinnor på 70-talet vi får följa. Eva-Lena lever tillsammans med Lasse men går allt djupare in i ett psykosliknande tillstånd och blir i samma veva besatt av en yngre arbetskamrat. Kicki är inte alls lika närvarande i den här delen men hon dyker upp då och då, hon lever ensam och bearbetar sin uppväxt och sin alkoholiserade pappa. Upplägget är detsamma, genom text snarlika dagboksanteckningar får vi följa ett handlingsförlopp i två olika versioner, Eva-Lenas och Kickis. Dock är här även insprängt dialoger mellan i huvudsak Eva-Lena och hennes besatthet Johan. Alkoholen har en viktig roll liksom olika psykologiska teorier som Eva-Lena och Kicki använder för att orientera sig i världen. Jag gillar hur Ulla Bolinder genom till synes enkla medel får historien att bli tidstypisk på ett bra sätt, det är inte uppenbar produktplacering utan att hon faktiskt lyckas fånga en tidsanda genom att hennes huvudpersoner får utveckla sig genom böckerna. Något Kicki och Eva-Lena har gemensamt är att de är ganska förnumstiga, de resonerar sig fram genom livet och jag kan tänka mig att man kan störa sig väldigt på det, jag gillar det, tycker det fungerar bra med den bild man får av dem.

Sista och avslutande delen är Hela mig som framför allt handlar om Kicki och hennes skilsmässa med den alkoholiserade Rune. Nu har det gått ytterligare några år, Eva-Lena lever ensam och har kommit ur sin psykos och i princip slutat dricka (igen). Vi får här någon form av epilog där Eva-Lena går igenom vad som hände när förra boken utspelade sig och vad hon nu i efterhand kan se hände. Kicki å sin sida är mitt uppe i kaoset med att vara ensamstående och hantera sin exman och hans nya fru. Hur mycket ska man själv anstränga sig för att den andre ska ta ansvar? vad får man kräva av pappan till sina barn? Vad får man kräva av en alkoholist? Vad är bäst för barnen? Vad är bäst för mig? Vad gör man när man inser att man fortfarande inte är fri från sin pappas inflytande?

Jag tyckte om att få kliva in i Ulla Bolinders romanvärld även om det blev lite mastigt att läsa hela trilogin på några dagar, det var svårt att ta in allt efter ett tag och även jag blev i slutändan trött på resonerandet och hade velat ha mer gestaltande. men allt som allt en intressant serie som nog kommer stanna kvar ett tag i medvetandet.

Du ska vara spännande och varm!

Min mammas favoritkontaktannons går så här "bondmora med traktor sökes, svar till de med foto på traktorn" och var införd i tidningen Land. Den är jag uppvuxen med och jag delar min fascination för kontaktannonser med min mamma. När jag gick på gymnasiet gjorde jag en kontaktannons som såg ut så här: "usel pank och hårig söker dig med god ekonomi", det gick inget vidare vill jag minnas även om jag själv lätt skulle dejtat någon med den beskrivningen (skulle kanske lagt till egenkär förresten?).

I Den nyutkomna boken Du ska vara spännande och varm av Anna Bengtsson får man följa med in i nätdejtingens förlovade land. Vår ciceron är Fruensamhemma som med alltmer besatthet plöjer igenom annons efter annons. Vissa försök går bättre, andra sämre. Korta textstycken som berör själva handlingen varvas med utdrag från presentationer och konversationer och med bilder som föreställer olika personbeskrivningar/klyschor Fruensamhemma stöter på. Just bilderna var jag tveksam till först men sen insåg jag dess genialitet och boken skulle blivit betydligt mindre intressant utan dem. Speciellt bilden med undertexten "jag tycker om att skoja och leta efter svamp" som föreställer en äldre man som gömmer sig lite lurigt bakom en sten är helt fantastisk, bilderna ger en till dimension till texterna och får mig att verkligen att reflektera över vad ord man beskriver sig med verkligen innebär.
Fruensamhemma beskriver hur det alltmer blir en besatthet, att dejtingsidan blir hennes sammanhang, hon har koll på vilka som varit inne och letat länge, vilka som uppdaterar ofta, vilka som ljuger och annat som definierar dig i det sammanhanget. Men målet är givetvis att träffa någon, att kunna lämna dejtingsidorna, vilket är en intressant förutsättning för ett sammanhang. Att ingen egentligen vill vara där (och i det här fallet: ändå måste göra sitt bästa för att vara sitt allra mest strålande jag)

När jag först började läsa var jag rätt tveksam till formatet och utförandet, med uppbruten text och bilder inslagna i texten, jag är ju mer för ordentliga romaner och mastiga textsjok. Men efter ett tag vann Anna Bengtsson över mig på sin sida och det var där någonstans jag läste baksidestexten och insåg att författaren var samma som barnboksförfattaren Anna Bengtsson. Och kanske är jag ytlig men jag tror att det påverkade en del att det var en person jag kunde relatera till och redan gillade som hade skrivit boken, jag kände mig nog tryggare också, litade på att hon skulle föra mig i land ordentligt efter läsningen så att säga.
Sen gillade jag extra mycket att Fruensamhemma är otroligt lik mig och jag fick som en liten inblick i hur mina kontaktannonser skulle se ut om några år.

Du ska vara spännande och varm är en otroligt lättläst och lättsam bok men inte alls lättviktig utan bara bra välskriven underhållning. så läs, fnittra lite på spårvagnen och fundera över hur din egen kontaktannons skulle se ut.

world series

Jag har inte riktigt förstått grejen med serier trodde jag men nu ligger det flera seriealbum här framför mig som jag på olika sätt gillade jättemycket och som fastnat i hjärtat och huvudet någonstans. Det är ju roligt när man blir överraskad av sin egen smak så här kommer mina tre tips.


I detta satans rum av Mats Jonsson
Jag läste Mats Jonssons Hey princess säkert en gång i månaden under hela gymnasiet och förbannade det faktum att jag föddes försent och inte fick uppleva nittiotalet som Mats Jonsson fick uppleva nittiotalet. Det är fint på något sätt att någons ungdomsmisär kan vara en annans dröm. I detta satans rum utspelar sig strax efter Hey princess och handlingen är: Journalistklass åker till England för att lära sig göra tidning, det blir konfilkter och Mats blir olyckligt kär i bartendertjej.
Jag vill nog inte vara Mats Jonsson riktigt lika mycket som jag ville i gymnasiet men det hindrar mig inte från att verkligen gilla den här korta serienovellen (kan man säga serienovell?eller blir det kaka på kaka?) den har ett driv som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som gör att jag inte tappar bort mig trots alla trådar och människor. Jag gillar särskilt att trots att det finns en tydlig huvudperson får resten av personerna också liv och får ta plats.

Aldrig godnatt av Coco Moodysson
Även det här är en självbiografi i serieform. Coco är tolv och och punkare. Tillsammans med bästisarna Klara och Matilda startar Coco ett punkband, hänger runt, blir full och bara försöker överleva i största allmänhet. Det är ett stort seriealbum i storlek alltså men själva historierna känns rätt nedtonade vilket funkar väldigt bra. Det känns som att tolvåriga Cocvo visar oss sin värld med den uppgivenheten bara en tonåring kan uppbåda. Det är mycket som händer och smågrejer och storgrejer blandas hejvilt och det fungerar. Jag läste någonstans att personen störde sig på att det som aldrig brände till och att serierna kändes för interna och det är nog det jag gillar, att det är lite som att titta i ett fotoalbum hos någon på en fest. det är distanserat men ändå går det att relatera till.


och mitt sista tips är Strangers in paradise av terry Moore, jag har läst första samlingsalbumet I dream och you och jag älskart. Jag ramlade över Terry Moore i gymnasiet men sen försvann det helt bort tillsj ag av en slump stöter på honom igen. Och oh så bra det är. Handlingen kan sammanfattas med några väl valda ämnesord: bästiskärlek, mörkt förflutet, flatvibbar, sorg, poesi, tuffa tjejer, våld, kärlek, mod och kamp.
så låna och rycks med i den här sagan/mardrömmen som har allt man kan önska och lite till.

En annorlunda serie (åtminstone för mig som inte har någon större koll) och om någon har tips om något liknande så hojta gärna till, har beställt resten av albumen men de kommer ju också ta slut någon gång.

ingen hör hemma här mer än vinterträdgården!

Jag är långsam för tillfället. Jag läser nästan hela tiden men det är mer av typen metro, kvitton och postitlappar. men några böcker har emellanåt slunkit ner av bara farten.

Vinterträdgården av Christine Falkenland.
Laura är 40, bor tillsammans med sin far i suterrängvillan i Skövde där hon arbetar på dagis och när drömmar om att skriva. Hon möter den vackra och förtrollande Shahrzad som hon avgudar, åtrår och spinner sina starkaste garn runt. Samtidigt får vi följa Lauras skrivande, hon går en kvällskurs och insprängt i den berättande texten får vi läsa den poesi som Laura skapar medan relationen till och med Shahrzad växer och förändras.

Jag har alltid trott att jag gillat Falkenland. Nu känner jag mig lite lurad när jag inser att jag inte alls gör det, inte generellt sådär som jag trodde. Jag läste Trasdockan till en bokcirkel (läs bra recensioner av min bokcirkelkompis Mina HÄR) och förstod aldrig riktigt vad jag läste. och jag vet inte om jag tyckte om det.
Vinterträdgården tyckte jag jättemycket om till en början men sen började texten ta emot, personerna fick inget liv och jag kunde inte se bortom det stereotypa sätt som Shahrzad beskrivs på. Jag har förstått att det har tagits upp i nästan alla läsningar av boken, att läsaren reagerar på exotiseringen av Shahrzad, hon blir verkligen inget annat än en västerländsk fantasi och eftersom det är så konsekvent beskrivet genom att hon inte har någon egen röst, att hon enbart får liv genom ögon på dem som åtrår henne, att hon skiljer sig så på alla punkter från den trygga, tråkiga och rädda Laura tänker jag att det är medvetet. Men helt säker är jag inte. Det är mitt största problem med texten, jag vill inte läsa ett porträtt av en österländsk prinsessa oavsett om det är ett medvetet eller omedvetet porträtt. Det är något med att inte låta henne ha en röst i berättelsen, det är ju inte förstå gången jag läser en text där bara ena parten i en relation får berätta sin verklighet men här blir det ett hinder genom att det inte finns något jag kan använda mig av för att få en känsla för Shahrzad. Kanske ska man helt enkelt läsa henne som den fantasi hon framstår som? Se texten som ett exempel på hur den andre skapas och upprätthålls?

Nu till något som jag gillade betydligt mer, nu när jag äntligen lyckades lägga vantarna på Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du blev jag inte besviken trots högt ställda förväntningar
Novellerna i Ingen hör hemma mer än du har alla huvudpersoner som är sådär lite lagom märkliga och nördiga som huvudpersoner i amerikansk alternativmedia gärna tenderar att vara. Tänk lite Juno eller varför inte Me and you and everyone we know av just Miranda July.
Jag gillade alla novellerna men den som verkligen grep tag i mig och fick mig att bli ledsen och jubla på samma gång var Någonting som inte behöver någonting, själva handlingen är ju som i de andra novellerna väldigt skruvad men det gör inget för det är skrivet på ett sätt som gör att jag förstår känslan trots att jag inte började jobba i peepshow när jag blev lämnad av min första kärlek. Det gör ju så djävla ont när ens hjärta brister. och när man inte kan vara den som den man älskar vill att man ska vara. Även om jag personligen aldrig behövde använda peruk.
Åh, nu när jag bläddrar, alla är ju så himla bra. Det är lättläst, välskrivet och balanserar precis rätt på linjen mellan uttänkt smartness och roliga dumheter.
LÄS!

boktjuven av Markus Zusak

Döden är berättaren i Markus Zusaks Boktjuven och han verkar trots sitt kalla yttre inte riktigt kunna släppa vad som hände i Tyskland och med boktjuven Liesel Meminger under andra världskriget. Vi får följa boktjuven under några få år då hjulen snurrar allt fortare och världen blir allt mörkare. Och tillsammans med Liesel får vi lära känna de få men viktiga böcker som boktjuven stjäl eller får eller som blir skrivna om eller av henne. Vi får också lära känna Liesels vänner och ovänner, de älskade och hatade och vi får lära oss hur svårt men rätt det är att göra det rätta.

Det är en saga som lyckas sluka mig helt, i början hade jag svårt att inte känna att den så tydligt var målgruppsskriven, att jag passade så väl in i en mall för vem som borde älska det här. Sen tog som tur var berättelsen över och jag svalde den med hull och hår. Det är en saga om ont och gott och den går över mer och mer mot någon slags mytlogi i slutet men det gör inget. När jag kommer på mig själv med att flämta och skrika till när något hemskt händer personerna i boken (och det gör det, vi snackar Tyskland under kriget inklusive en gömd jude) gör ingenting någonting. Då är det en fantastisk bok helt enkelt.
Och jag älskar berättartekniken! Hur döden hoppar, berättar slutet först, återkommer till detaljer och i allmänhet stör kronologin. Och vem skulle vara en bättre allvetande berättare än döden?

Jag har sedan jag läst klart tänkt lite på hur Boktjuven är lik Alkemisten av Paulo Coelho, en bok som jag verkligen inte gillar andemeningen i (svaret ligger i dig själv, det är ditt eget ansvar att skapa ditt liv, ingen mer än du själv kan stoppa dig och annan nyliberal jadijadijadi)
Först tänkte jag att boktjuven inte var något annat än en alkemisten för folk som identifierar sig som smarta snarare än andliga men sen när jag tänkte vidare kom jag som tur är på andra tankar.
Där alkemisten sjunger individens lov och gör det enligt mig på ett ytligt sätt så skriver Zusak om solidaritet och uppoffringen på ett liknande sätt. och för mig är det motsatsen till vad Coelho förmedlar. Dessutom skriver Zusak offantligt mycket bättre även om det inte var det jag tänkte på i det här fallet. och sagor kanske måste vara vad jag tänker som ytliga? det är kanske i sig fel ord att använda? Jag tror inte på livsavgörande böcker på det sättet att jag inte tror att det är så enkelt, jag tror snarare att det blir ett falskt medvetande. särskilt om andemingen är att det är individens eget ansvar, fatta skulden man får om man misslyckas om man låter den boken förändra ens liv!?
Så nej, jag kan med en glad suck konstatera att jag får tillåta mig själv att gilla boktjuven och att det är skilllnad på budskap och budskap.

simtag med lyckligt slut.

Anneli lever tillsammans med sin katt i sitt hus på landet. Hon har varit kär men det har som aldrig blivit något sammanboende eller familjeaktigt av det. En sommardag inser Anneli att hon blivit kär i sin barndomsbästis och nuvarande bästa vän. Det är plötsligt något skimrande runt henne och det går inte längre att vara vän på samma sätt. Under ett år kämpar Anneli och det är som att allt glider in i varannat och tappar konturerna. Cecilia, vännen, får inte plats, hon kan inte vara tillräckligt nära, inte som Anneli vill. Men de är ändå vänner, på armlängdsavstånd, tills en semester tillsammans förändrar men ändå inte.
Det är en kort roman, Jessika Berglunds romandebut Simtag, men den är inte snabbläst, det tar tid att ta sig igenom, meningarna är till synes enkla men växer om man ger dem tid. Och det är så vackert att jag bara vill fortsätta vara i Annelis värld även om jag får en klump i magen. Berglund skriver en årshistoria över naturen som Anneli lever nära, inuti, tillsammans med samtidigt som hon skriver Annelis historia och det är så bra skrivet att en stadstjej som jag minns hur en insjö känns, hur gräs luktar, hur övergivna torp känns. Det är svårt att beskriva men det är något väldigt bra med boken, just naturbeskrivningarna, de är så bra, de fungerar så bra och är så bra skrivna. och så naturliga.
Jag läste i en recension någonstans att någon klagade över slutet, att det var lite för enkelt, att han hade velat ha mer dramatik och krångel. För det är ett enkelt och lyckligt slut. Och jag älskade det. och jag tänker att det är för att tjejer fan aldrig får varandra utan att det ska vara en massa krångel. Det är ju klassiskt, antingen ska en eller båda bli galen, död, hetero eller något annat helt onödigt. Jag gilalr det här så mycket för självklarheten, att det faktiskt är kompiskärleken som är problemet, inte könet. och att de får varandra på slutet så klart.

trevlig bagatell

Ibland vill man bara ha något smaskigt att låta ögonen glida över, något lättsmält som ändå inte lämnar en fadd eftersmak. Något som Dumpa Matthew av Jane Fallon.

Helen har varit gifta Matthews älskarinna i fyra år, fyra år som hon ägnat åt att fantisera och tjata på Matthew för att få honom att lämna sin fru Sophie och deras två barn. Vilket han tillslut gör. Och Helen upptäcker att hon inte längre vill ha honom.

Det gör inget att jag avslöjar så mycket för det här är bara början, sen följer drygt 300 sidor smaskig såpa, skriven på snabb, humoristisk prosa. Och det är härligt som smaskteve kan vara en bakfyllesöndag. Den faller väl inom ramarna för chicklit. påminner en del om Marian Keyes ibland och kanske även Melissa Banks, samma tradition av att skriva snabbflytande text om misslyckade 30åringar som tillslut tvingas styra upp sina liv, en sorts antihjältinnor att känna igen sig i.

Jane Fallon är debutant vilket märks i hennes språk, det är vissa ordval och vändingar som känns just debutantiga och som förstör helhetsintrycket, jag har svårt för uppenbar humor i böcker som skrivs i tredje person, om det ska göras måste det ske väldigt snyggt och diskret, på sina ställen blir det rätt klumpigt här. Men förutom lite såna småstörigheter så gillar jag verkligen den här boken, den är vad den är och är betydligtbättre än mycket jag läst i chicklit. genren tidigare.

här har bokhora skrivit om boken och de gillade också, så in och låna!

Läste ut I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin och det den gav mig var väl en riktig och ordentlig ilska. Herin är alltså djursholmsgrabben som bestämmer sig för att flytta ut till Tensta för att jobba med sina fördomar. Han bor där i lite mer än ett år och skriver en bok om allt han kommer att tänka på. Och det handlar såklart om invandrare, integration, muslimer och mångkultur. och för mig så handlar det egentligen om klass. Det är en klasresa han gör fast det nämner han inte med ett ord, eller han gör ju ingen klassresa han är ju en klassturist som vill förstå den märkliga och dåliga underklassen egentligen och helst bli en bättre människa av det.

Jag är född av svenska föräldrar och har gjort en halv klassresa, de senaste åren har jag bott i bergsjön, majorna och nu i ett miljonprojektområde på Hisingen. (det känns som om jag behöver förklara min egen historia för att förklara varför jag känner som jag gör för den här boken.)Djursholm har alltid och kommer alltid vara mig mer främmande än Tensta. och jag är svensk utan invandrarbakgrund. Jag och Pontus har olika klassbakgrund men samma etnicitet, det är också en skillnad. Allt handlar inte om etnicitet! Usch, jag tycker det här är etnoporr men med som Pontus tycker, ett gott syfte. och det är väl fint att han utmanar sina fördomar och vill bli en bättre människa men han gör det ju på andras bekostnad. Det är inte Herin som är en hjälte, det är fan Tensta som lät honom flytta in! Förlåt att jag raljerar men jag ogillar verkligen syftet med boken.

Jag bor i en förort och arbetar i en annan, jag trivs bättre i förorten än i majorna oavsett om jag delar erfarenheter med mina grannar eller inte.

Sen finns det intressanta delar i boken också, jag gillar att han tar ett journalistiskt grepp och undersöker, intervjuar folk. Eftersom jag har ett intresse av hur förorter beskrivs var det självklart att jag skulle läsa boken men den ger ju en fadd smak i munnen, det gör den.

Mitt främsta argument mot boken som litteratur är att den vill sitta på två stolar, den vill vara en lekmans berättelse och har ett väldigt ärligt och naket tilltal där Herin hela tiden påpekar sina fördomar (som verkligen inte är vackra alls) och hur han tänker och tycker. men den vill också vara ett journalistiskt arbete där förorten beskriva med statistik, beskrivningar och intervjuer. Och den här kombinationen är olycklig eftersom Herin med sin ärlighet om hur han själv tycker och tänker underminerar det journalistiska. När han på en sida pratar om hur han trodde muslimer var och på nästa förklarar hur de är, att det är vardagsmat med misshandel, inbrott och bråk blir det svårt att tro på honom. Var får han det från? Han har ju precis förklarat hur mycket fördomar som inte är byggda på kunskap han har! Hur ska jag känna ett förtroende för honom som journalist?

Och så är det små saker som stör, att när han beskriver fundamentalistiska muslimer och hur de tycker att islam ska gå före svensk lag så gör han inga kopplingar till att vi har kristna samfund som tycker precis likadant. Och inga kopplingar till tex civil olydnadsrörelsen där det också är människor som bryter med svenska lagar för sina egna moraliska. för mig är det självklara paralleller men inte för Herin tydligen.

Och så tar han upp marknadshyror som något helt självklart positivt för förorterna vilket jag inte alls är övertygad om.

Och så tar han inte upp något för mig självklart, att alla måste bo någonstans. Om nu Tensta utvecklas till att ha en blandning av resursstarka och resurssvaga invånare så måste det resurssvaga bo någonannanstans. Underklassen måste också få plats och för Herin verkar det som att om man blandar upp Tensta mer så är allt löst. Det finns ingen koppling till resten av samhället och då faller det platt.

Oj, det blev en svada det här. något positivt med boken då? Ja, den lärde mig mer om den privilegierade grupp som Pontus Herin tillhör, så lite klassporr blev det för mig om man nu ska vända på steken :) Jag vet så lite om överklassen så det var roligt att lära sig mer! kanske är det dags för mig att flytta till Askim och skriva en bok om det?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recensioner, litteratur

Pillret - bokrecension

Pillret -en berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader är skriven av Ingrid Carlberg som bevakat ämnet under flera år, bland annat på Dagens Nyheter. Boken är en gedigen redovisning av depressionens och antidepressiva läkemedels historia. Och då menar jag gedigen, noterna är 336 st och utförliga. Ingrid Carlberg verkar ha läst och gått igenom i princip allting. Hon har läst förarbetena till de allra flesta antidepressiva läkemedel som finns och har funnits i Sverige och allt om de patientorganisationer som skapades av läkemedelsföretagen för att sprida kunskapen om de sjukdomar de ville bota. Carlberg går igenom läkemedelshistorien samtidigt som depressionens historia, vi får följa historien från Freud och Kraepelin till Astra och Lundbeck. varvat med faktakapitlen får vi läsa om olika upplevelser av antidepressiva, både solskenshistorier och de riktigt hemska och fruktansvärda.

För mig var det mest intressanta att läsa hur läkemedelsföretagens strategier och bristen på fristående forskning ledde fram till ett 90-tal och 2000-tal fyllt av antidepressiva. Jag har själv varit sjutton och fått ett recept i handen, nu kunde jag sätta den händelsen i ett större perspektiv och förstå varför jag fick just den medicinen och varför medicin var det första läkaren tänkte på. Det är lätt att vara historielös när man är ung eftersom man faktiskt inte varit med om så många paradigmskiften. och herregud, vilket paradigmskifte som skedde! Det jag vill säga med den här lite förvirrande texten är att Pillret är en otroligt bra välskriven och intressant bok som fler borde läsa. Du behöver egentligen inte vara intresserad av själva ämnet, det räcker om du intresserar dig för hur allmänna sanningar verkligen blev allmänna sanningar, hur förändringar som i slutändan är så omvälvande att de framstår nästan som naturgivna och självklara sker.

Jag vänder mig bara mot några saker, för det första så tycker jag att det vore bättre om Carlberg bara hade hållit sig till de fakta hon hade läst sig till, beskrivningar som att en viss läkare vänder sig ut mot fönstret och ser ridskolan på andra sidan (även om jag inte tvivlar på att Carlberg verkligen vet att det var just en ridskola bredvid fönstret!) kunde hon struntat i, det stör texten och för mig blir den mindre trovärdig.

det andra är att Carlberg verkligen verkligen vill vara objektiv, med hennes material behöver hon inte det. det räcker med att lägga fram fakta, det är tillräckligt. det blir särskilt tydligt när hon beskriver hur läkemedelsföretagen i princip lanserar depressions- och ångesttillstånd och inte alltid använder ärliga metoder.

"flera studier visar också att det spelar roll varifrån pengarna kommer. har industrin betalat tenderar resultatet att bli mer positivt för det undersökta preparat. men det utesluter inte att det också kan finnas industrifinansierad forskning, som ger både forskare och läkare svar på angelägna frågor."

Det är väl klart! Det hade varit intressant om det istället hade blivit en djupare diskussion om hur, när och varför. Den kommer men det är alltför många brasklappar för att det inte ska störa mig i min läsning.

och det sista är egentligen bara en smaksak av en lite störd bibliotekarie, varför kan inte de beskrivande fotnoterna vara på samma sida som det behandlar! jag avskyr noter som samlas i slutet, det vore mycket lättare att läsa om man hade noten framför sig och kunde skumma den utan att bläddra.

Det var allt, allt som allt en väldigt intressant och bra bok, jag hoppas att man inte blir avskräckt av det massiva materialet för det är en välskriven historieskrivning om något som berör stora delar av den svenska befolkning i första eller andra hand.

Läs även andra bloggares åsikter om boktips, böcker, recensioner

den maniska krokodilen

Annina Rabe skrev i sin recension av Hey Dolly att hon kom att tänka på Ingela Norlins Den maniska krokodilen och eftersom jag älskade Hey Dolly letade jag genast fram den på biblioteket. Och gillade.

Det är svårt att beskriva den maniska krokodilen i händelseformat eftersom boken består av korta, absurda scener där varken personer eller händelser alltid framstår som klara. Det är mer nerslag i en vardag som alltsomoftast är allt annat än vardaglig. Mycket tvångsyndrom och ibland ren galenskap hos de beskrivna. Det kan vara personen som åker rulltrappa med sina leksaksdjur, hon som flyttar in hos några hon sett på bussen eller pappan som använder en tvål som förstoringsglas. Och jag gillart som sagt. och förstår kopplingen till Hey dolly, det här är Dolly om hon inte skulle åka iväg till Las vegas utan bli kvar i Sverige, i en mindre stad, inte direkt bitter men utan det högtflygande, bara med en stark känsla att det är världen det är fel på inte henne kvar.

och så tänker jag på Christer Hermansson, i det absurda och roliga men aldrig roligt för att det är tänkt att vara roligt utan för att det blir det ändå. tragikomiskt och lite skärande.

så, boktips, gillade mycket. det enda jag inte gillar med den här typen av böcker är att de är så korta att jag aldrig vet när jag ska kunna läsa dem, på spårvagnen är risken att de tar slut för fort och hemma är det ju bättre att läsa något som man inte orkar släpa med sig på just spårvagnen.

allt är bara bra, tack av Moa Herngren

recension, varning spoilers!

Lea flyttar till Paris i sitt sökande efter något annat än vad hennes arbetsnarkomanliv med kasst självförtroende i Sverige kan ge henne. Väl där träffar hon Michel, den spännande levnadskonstnären som är allt annat än sverige. och alldeles för vacker för henne. Men han vill ha henne och Lea beslutar sig för att aldrig släppa honom, hon ska vara den han vill att hon ska vara, hon ska aldrig nåonsin mer vara ensam och oälskad. Michel visar sig vara en prins med skavanker, han dricker kontientalt (alkholist), han lever för konsten (luspank, lever på andra), han har ett rikt känsloliv (narcissist och egoist) och han älskar Lea (när hon gör som han vill, försörjer honom, skyddar honom och ger honom allt han vill) Men Lea uthärdar, hon blir gravid och de flyttar tillbaka till Sverige. Michel går in i en depression och Lea har ett dibarn, en deprimerad man som varken jobbar eller uppskattar konkurrensen från babyn och jobar natt för att klara hyran och alla Michels utgifter. Det är storyn och jag tror inte att jag berättat för mycket nu, det är en snabb bok och man ser rätt snart vart den ska hamna. och det var med konstant ont i magen jag läste den, som en helvetesvandring som verkligen skulle köras i botten. Vidrigt att läsa Leas bortförklaringar, hennes naiva tro på kärleken som något heligt och hennes obefintliga självkänsla. För man sku ju göra allt för varandra, eller hur? och henner familj har alla tomtebolyckan och det är bra orättvist att hon inte får den! Ajaj gör det i hjärtat och hjärnan. Och samtidigt tänker jag på den feministiska kampen som ändå måste ha räddat många i hennes situation. Att det åtminstone i mig är så inpräntat att gå innan första slaget kommer, att det finns saker som inte är okej oavsett vilka förklaringarna är.
Det är lite här jag tycker boken har sina svagheter, jag tror helt på den till en början men när beskrivningen av när slagen verkligen kommer och vad som händer efteråt känns det lite...fattigt? tunt och inte allt så inkännande som resten känns. Som om det inte riktigt hade suttit ihop med tiden innan slagen, att det inte var en kedja som ofrånkomligt ledde fram till slagen. Och det kan ju förklaras med att Lea själv inte vill se sambanden, att hon fortsätter att vara mer än lovligt naiv och bara vill väl. men boken tappar mig lite där, och att den slutar för hastigt, som att det bara ska fadas ut lite snabbt och sen slutt. Känns lite snöpligt på något sätt.
Men en helt ok bok, inte fantastisk och inte dålig.