Håll med eller håll käft -artiklar i samförståndets tid är en samling av Åsa Linderborgs artiklar på Aftonbladets kultursidor 2003-2008. Här avhandlar Linderborg bland annat Irakkriget, valet 2006, alliansens maktövertagande, babar som kolonialherre, Gramsci och mycket annat. Boken är på 348 sidor inklusive efterord och det är en mastig samling text. Intressant läsning, Linderborg har ett fantastiskt språk och en ilska som nästan hela tiden enbart känns befriande och ärlig. Texterna är kronologiskt upplagda och genom det greppet är det vår tidiga 2000-tals historia som skrivs sedd genom Linderborgs vänsterorienterade ögon.
Det som främst slår mig när jag läser är hur radikal Linderborg är och hur modigt hon skriver. Hon går på tvärs med det mesta, hänger ut meningsmotståndare och blandar klassanalyser av Linda Rosing och Carolina Gynning med uppmaningar att kräva USA ut ur Irak.
Jag och Linderborg har nog ungefär samma utgångspunkter och åsikter men ändå känner jag mig stundvis helt alienerad från hennes texter. De befolkas av bombliberaler, fascister och Linderborg försvarar den angripna vänstern till sista blodsdroppen. Det blir för mycket för mig, stundvis tänker jag på rätt usla ungvänsterartiklar jag läste i högstadiet och ibland tyvärr går tankarna mot kommunistiska partiets i princip oläsbara tidning Proletären. För i samlad trupp blir det lite för argt, lite för kompromisslöst, lite för onyanserat.
Dessutom är det en sak som framgår när man läser en produktion som från början är enstaka artiklar i samlad form, det verkar motsägelsefullt. Efter att ha läst angreppsartiklar och försvarsartiklar omvartannat får jag en känsla av att det är dubbla måttstockar Linderborg använder. Jag tror nu inte att det är så, Linderborg är påläst och ärlig i sitt uppsåt vilket verkligen framgår på andra sätt av den här boken, jag tror det är själva formatet som skapar känslan. Texterna var fristående från början och skrevs inte med vetskapen att de skulle stå sida vid sida till slut och att man skulle läsa dem i ett svep.
Men överlag gillar jag den här pocketen och jag gillar att Åsa Linderborg tillåts och tillåter sig själv att vara både folkkär och brinnande kommunist. Det behövs fler som Linderborg.
Det som främst slår mig när jag läser är hur radikal Linderborg är och hur modigt hon skriver. Hon går på tvärs med det mesta, hänger ut meningsmotståndare och blandar klassanalyser av Linda Rosing och Carolina Gynning med uppmaningar att kräva USA ut ur Irak.
Jag och Linderborg har nog ungefär samma utgångspunkter och åsikter men ändå känner jag mig stundvis helt alienerad från hennes texter. De befolkas av bombliberaler, fascister och Linderborg försvarar den angripna vänstern till sista blodsdroppen. Det blir för mycket för mig, stundvis tänker jag på rätt usla ungvänsterartiklar jag läste i högstadiet och ibland tyvärr går tankarna mot kommunistiska partiets i princip oläsbara tidning Proletären. För i samlad trupp blir det lite för argt, lite för kompromisslöst, lite för onyanserat.
Dessutom är det en sak som framgår när man läser en produktion som från början är enstaka artiklar i samlad form, det verkar motsägelsefullt. Efter att ha läst angreppsartiklar och försvarsartiklar omvartannat får jag en känsla av att det är dubbla måttstockar Linderborg använder. Jag tror nu inte att det är så, Linderborg är påläst och ärlig i sitt uppsåt vilket verkligen framgår på andra sätt av den här boken, jag tror det är själva formatet som skapar känslan. Texterna var fristående från början och skrevs inte med vetskapen att de skulle stå sida vid sida till slut och att man skulle läsa dem i ett svep.
Men överlag gillar jag den här pocketen och jag gillar att Åsa Linderborg tillåts och tillåter sig själv att vara både folkkär och brinnande kommunist. Det behövs fler som Linderborg.
4 kommentarer:
Vad intressant att höra vad du tyckte om den här. Jag älskade "Mig äger ingen" och längtar efter ytterligare en skönlitterär roman, men får väl hålla till godo med den här sålänge. Vilket inte verkar så illa... Mitt intryck av henne, både från "Mig äger ingen" och från föreläsning är också arg och ilsken. Kanske ilsken på ett bra sätt, men jag tänker att det måste vara jobbigt att gå omkring och vara arg så ofta? Fast jag är också ilsk ganska ofta... /Therese
Idag kom en kvinna in som jobbade på biblioteket för tio år sen. Hon sa: jag längtar efter en 68-revolution som in i helvete. Blev lite förvånad för det var inte vad jag väntat mig men glad. Lite revolution alltså...Ja det var min tanke... Gillar Åsa, men överlag så saknar man ju fler röster i kulturdebatten. Det är så få som ges allt utrymme för ett litet tag, förutom då alla "stora mansröster" som alltid får uttala sig, vad det än gäller... Fler röster till tals säger jag.
Jenni du skrev om en kvinna som kom in och sade ...jag längtar efter en 68-revolution så in i helvete... och här kommer den...10 år tidigare i tiden men en revolution så det bara smäller om den, så rakt på sak och så friskt skriven att storyn blir svår att slå!!!
Var på Artisten i Göteborg och lyssnade på Raili Syvänen och hennes "En tur med Cadillac".
Kvinnokraft i lyxförpackning!
Hur mäter man en kvinnas styrka frågar hon sig och svarar: I hästkrafter kanske?
Jag unnar alla att upptäcka denna annorlunda debutroman. Vad vore litteraturvärlden utan nyheter som slår fram av egen kraft!!/Pia
Oj, vad roligt. Tack för tipset. Ska kolla upp boken.
Skicka en kommentar