Afrikanen

Det här blir nog ett kort inlägg. Vi skyller på att det är en kort bok. Afrikanen: Porträtt av en far av J.M. Le Clézio. Vi har diskuterat den i bokcirkeln och var eniga om att den inte tilltalade oss. Alls. Tråkig, stolpig, uppblåst och torr. Och framför allt en distans i texten till det som ska beskrivas. Vad handlar boken egentligen om? Inte fadern, för han skymtar bara vagt i ögonvrån Inte författaren, för han avslöjar ingenting om sig själv eller sina verkliga känslor inför den frånvarande och hårde fadern. Och inte Afrika, för bilden av Afrika känns onyanserad och stereotypisk. Bilden av de glada nakna barnen utanför hyddorna följer en kolonial tradition där det exotiska hyllas men samtidigt främmandegörs. Vi saknade framför allt känsla. Hur kändes det att möta sin far efter alla år? Hur kändes det att möta honom som barn? Vilket är arvet efter honom? En scen brände till och gav löften om något djupare: scenen där barnen river ett termitbo och njuter av sin grymhet. Där öppnades en möjlighet att berätta något mer, men vi upplevde inte att löftet infriades. Och slutligen ställer vi oss frågande till fotografierna i boken som inte tillför mycket. de är felplacerade eller så har de ingen direkt anknytning till texten. Troligtvis var detta fel bok att börja med om man är nyfiken på vår senaste nobelpristagare. Någon som kan tipsa om vad man i stället borde läsa?

Jag vill ändå avsluta med att citera ett stycke (s. 14) som jag tycker är väldigt fint skrivet, så får det här negativa inlägget ett vackert slut:

En eftermiddag när far opererade på sjukhuset rullade blixten in genom dörren, bredde ljudlöst ut sig över golvet, smälte operationsbordets ben av metall, brände gummisulorna på fars sandaler, samlade sig igen och flydde som ett andeväsen upp till himlen samma väg den hade kommit. Verkligheten stod att läsa i sagorna.