Att läsa Kafka

Jag är med i en bokcirkel med klassikertema. Vi har hittills läst Charlotte Brontës Jane Eyre och Franz Kafkas Amerika eller Den försvunne som den ibland också heter. Tydligen så var det senare namnet det som Kafka själv kallade romanprojektet medan Amerika var den titel hans nära vän Max B...(vad var det nu han hette?) gav romanen när den gavs ut postumt 1927. Jag hade själv inte funderat så mycket över dessa två titlar men de skulle ju kunna ge olika antydningar om innehållet. "Amerika" lägger ju fokus på Kafkas bild av landet. Han utrustar frihetsgudinnan med ett svärd i stället för en fackla, människorna bor trångt och smutsigt... "Den försvunne" lägger däremot fokuserar på romankaraktären Karl Rossman och dennes utveckling och förvandling. För han försvinner liksom mer och mer från sitt ursprung och den han var från början. Kanske är det detta titeln i så fall syftar på. Och kanske var det tänkt att romanen skulle utveckla Karls försvinnande ännu tydligare. För boken är nämligen oavslutad och består till stor del av fragment. Jag gillade mest de första kapitlen som kändes mer genomarbetade och mer eller mindre framstår som små noveller. Men vi hade olika åsikter om detta i gruppen. Några tyckte att boken fick mer fart mot slutet och blev mer underhållande. Hur som helst är det svårt att läsa en oavslutad roman och få ett helhetsgrepp. Man undrar ju vad som händer sedan och hur författaren hade tänkt sig avslutningen.
Den klassiska "Kafka-stämningen" är inte så tydlig i den här boken som Kafka började skriva innan han skrev Processen. Det är mer en utvecklingsroman i Dickens anda. Men på några ställen finns den för Kafka så karaktäristiska beskrivningen av en människa som fastnar i en labyrint av möjliga vägar och utgångar, men utan en chans att hitta rätt. Ett av dessa avsnitt är också min favoritpassage i boken: nämligen när Karl hamnar på en stor gård utanför New York där han ska tillbringa natten. Han finner sig plötsligt vara vilse i en mörk korridor med ett oändligt antal rum, vars dörrar han sliter upp utan att finna något. Han har ett stearinljus i handen som hela tiden hotas att blåsas ut av en kall vind som sveper genom korridorerna. Och varje gång Karl tittar på sin klocka så har det gått längre tid än vad som borde vara möjligt. Det är precis som i en sådan där dröm man har innan man ska resa någonstans, där man packar och packar utan att någonsin bli klar. Eller varför inte när man i verkliga livet ska försöka få kontakt med en myndighet och skickar dokument och papper fram och tillbaka, hela tiden med någon ny liten ruta man missat att fylla i!
För övrigt var vi överens om att Kafkas språk är lättläst och humoristiskt. Att han ofta betraktas som en "svår" författare känns nästan obegripligt när man läser Den försvunne. Men är det inte så med de flesta verk som räknas som klassiker? Att själva epitetet medför förutfattade meningar och gör att man drar sig för att läsa boken i fråga...