Bo R Holmbergs och Katarina Strömgårds ”Eddie Bolander & jag” vann Augustpriset 2005. Den var en slags serieroman och fick väldigt fin kritik. Nu har Holmberg gjort en liknande bok i samarbete med illustratören Björn Nordin, som resulterat i boken Hon heter Beatrice. I denna prosaliknande bok med svartvita illustrationer får man följa historien om en kille som börjar på folkhögskola. Han är där för att börja om, för att inte falla dit igen i sprit och slagsmål, och långsamt byggs stämningen upp. Det är krypande obehagligt och tonen påminner mig lite om Svingens bok De där dagarna, där man också får veta en händelse i början och sen hoppa tillbaka i tiden. Det kliar lite under huden, man känner huvudpersonens bultande svettångest, det tysta folkhögskoleköket, blickarna och de där orden som inte kommer fram. På skolan går en tjej som spelar teater. Beatrice heter hon och han faller handlöst för henne och blir alltmer besatt. Men i vägen står Linus Fallgren och modet. En fest. En fylla. Ett fall. Så börjar illustrationerna att oroa lite, det är något som inte stämmer, först mörkret och sedan den midsommarljuva drömmen, så många undantryckta känslor. Och det är då man förstår att berättelsen är så mycket mer än en rak handling. Det blir en totalvändning och svenskläraren Dagny träder in på arenan. Det är den enda vuxna som finns, och den enda som försöker finna alternativ ur hopplösheten, och tvinga honom att möta sig själv. Det är en väldigt ensam berättelse om en kille som inte fått några verktyg för att hantera sina känslor. Och på ett sätt är det kusligt, för trots att berättelsen pendlar mellan verklighet och fantasi känns den sorgligt nog alldeles för trovärdig och sann. Holmbergs och Nordins resultat är lyckat och förhoppningsvis hittar den till en bred målgrupp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar