Fem saker jag gillar med: Jag var precis som du av Negra Efendic

1. Perspektivet: Att berätta ur en barns perspektiv gör att känslorna kommer fram och identifikationen blir mer direkt. Om man lyckas vill säga.
2. Berättargreppen: Om det är medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt, men det finns flera saker som återkommer i berättelsen och knyter ihop den på ett snyggt sätt. Ett exempel är pengarna som flickan får när hon skickas bort i krigets inledningsskede och som sedan diskuteras av hennes föräldrar och släktingar för att återkomma långt senare när hon tänker tillbaka på händelserna som lett henne till den hon blivit idag.
3. Känslorna: Att jag äntligen efter en liten lässvacka får sträckläsa en bok från pärm till pärm, att jag får känna och gråta och andas ut när familjen är i trygghet igen. Detta trots att jag ju egentligen vet att det kommer att "ordna" sig på slutet eftersom boken handlar om kriget i forna Jugoslavien och en familjs flykt till Sverige och hur flickan som berättar växer upp och blir journalist på Svenska dagbladet. Det vet jag innan, ändå är det gastkramande att läsa.
4. Karaktärerna: Förutom berättaren själv, hennes godhjärtade mamma och rättvisa pappa, passerar massor av personer förbi genom berättelsen - syskon, grannar, kusiner, skolkamrater, lärare, soldater, offer och bödlar - och hur man minns dem för att författaren minns dem!
5. Strukturen: Att berättelsen om krig och flykt också blir berättelsen om rasism och främlingsfientlighet i Sverige på 90-talet och idag. Att författaren återvänder till Bosnien och till sin gamla högstadieskola som journalist för att ställa alla frågor som också jag som läsare vill ha svar på. Och kanske finns det inga svar men hon har åtminstone ställt frågorna.

Att skriva ett liv

Jag läser Per Olov Enquists bok Ett annat liv och funderar över det här med att skriva om sitt eget liv. En knepig genre detta. Boken är klassad som roman men handlar uttalat om POs eget liv. Och det är bitvis berättat just på det sättet, med kronologi, årtal, namn och tidsangivelser. Viktiga händelser i hans eget liv men också i världen, politiska skeenden osv. På så vis följer läsaren inte bara ett liv utan också tidens gång, det politiska spelet, framväxten av en ny tid för författare och journalister.
Och så är det passagerna som är bara PO Enquistska: meningar, frågor, bilder. Språket som blir dialekt, blir talspråk, upprepar sig självt, uppfinner sig självt. Tolkningen av vad som har hänt, så här upplevde jag det, så här kändes det. Vad de andra tyckte eller kände eller tänkte kan vi aldrig veta. Och då blir det en roman, i det att berättaren intar ett perspektiv, fyller i och fyller på med det vi inte vet, går tillbaka och tar om, kryddar med bilder och liknelser, låter romanerna som varit en del av hans liv, bli en del av texten i den bok som nu skrivs.

Helt tagen efter läsningen och överväldigad, tänker jag på hur det hade varit om någon annan hade skrivit den här boken om hans liv. Vad hade vi missat? Framför allt pojken, tänker jag, barndomsminnen och sådant vi aldrig annars kan komma ifatt. Och insikten om hur romanerna och böckerna som han har skrivit, påverkats av hans liv och påverkat den framtida utgången av hans liv. Det hade inte någon annan kunnat återge på samma sätt.

Det är intressant hur som helst att fundera över hur blicken och förförståelsen påverkar det vi ser. Som när Erik Wijk ska skriva om sin mamma i Bara de riktiga orden och man inser under läsningen (kanske inser även författaren det) att han som son är alldeles för känslomässigt engagerad i den här gåtan som är hans mamma. Hans tolkningar blir för långsökta, eller för välvilliga, eller för hämndlystna. Men också det skapar en bok med ett perspektiv som ingen annan skulle kunna skriva.

För det är väl i slutändan det där med sanning som det handlar om. Vem äger sanningen? Vem ser den och vem berättar den? Om varje liv måste det finnas tusen sanningar beroende på ur vilken vinkel vi tittar. Och så fort vi utelämnar en detalj till förmån för en annan har vi gjort en tolkning. I Kärlek och kärnfysik av Hedvig Hedqvist är det bara den ena partens brev vi får läsa i brevväxlingen mellan Lise Meitner och Eva von Bahr. Den andra parten blir en tyst mottagare när hon i själva verket måste ha varit lika aktiv brevskrivare som Lise. Men här saknas just de breven, de har inte blivit bevarade till eftervärlden. Och författaren av biografin väljer att kontinuerligt gissa och försöka föreställa sig den andra rösten. Vad kan hon ha sagt som gjort att Lise svarar så här? Också ett mycket intressant sätt att berätta, tolka, nyansera någon annans liv.

Och i PO Enquists fall så har författaren kanske samma roll, i och med att han under bokens gång blir någon annan och måste berätta om ett annat liv.

Älska mej din jävel av Lars Hesslind

Lars Hesslind är solgårdsungen som blev författare, Solgårdarna kallades de hus som byggdes för trångbodda storfamiljer (minst tre barn och två vuxna) som tjänade under minimilön, namnet kommer sig av att ungarna kunde få rejält med sol medan mammorna kunda hålla koll på dem genom hur gårdarna var byggda. Ett sätt att hålla arbetarklassen nöjd och glad och hindra dem från att göra revolution hävdar Lars pappa från graven.

Vad Lars själv tycker vet han nog inte själv. Här berättar han rätt rakt upp och ner och rätt rått om sin uppväxt och tonår. De döda är ständigt närvarande, hans familj och hans vänner som inte klarade det vill säga sitt i berättelsen och Hesslind sitter som författare och jobbar än mot dem än med dem. De döda blir de som driver berättelsen framåt, det funkar bra som grepp även om jag tillslut tröttnar på hur käcka de döda låter. Som en arg pilsnerfilm.

Det är en rasande berättelse och det ska den verkligen vara. Här framträder arbetarklassen som ett kastmärke, Hesslinds väg bort är genom musiken. Genom att bli musikerkille kommer han undan och kan bli någon annan.

Jag tycker om tanken med boken men själva boken är inget för mig. Det är för grabbigt, tjötigt, göteborgskt. Och framförallt nostalgiskt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Hesslinds berättelse, jag vill att den ska elda under min vrede men det sker inte. Det är som att klasskillnader låg i det förflutna, finns inte nu. Jag kan inte sätta fingret på vad det i berättelsen som får mig att tänka nostalgi. Kanske att det finns för många skildringar om hur det var FÖRR, att de alla framstår som så långt bort. Det är som att det bara finns en berättelse också, att arbetarklassen bara var på ett sätt under en viss tid, finns bara en sanning.

Det jag tycker bränner till är i slutet när Hesslind blivit musiker, involverad i tidskriften Paravan och har träffat studentskan som senare ska bli hans fru och hur han hanterar sin nya verklighet. Då blir det spännande, när huvudpersonen ska hantera sina dubbla roller, sina dubbla klassmedlemskap om man nu kan kalla det så. Här finns också en fantastisk skildring av hur arbetsplatskamp också kan se ut på labbet huvudpersonen jobbar på. Tyvärr är det så litet av det och så mycket arbetarklasskrönor före det.

Karlstad zoologiska- underhåller utan att beröra

Efter att ha läst färdigt Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist känner jag mig lite matt. Alla dessa djur, alla dessa tokiga historier som staplats på varandra. Och sen slutar det bara, utan någon egentlig "knorr". Ok, det är underhållande och roligt för stunden, men jag hade velat ha mer fördjupning och mindre tokiga historier. Jag håller med Nina Lekander i DN att här hade behövts en hel del redigering och man får känslan av att det har gått lite för fort.

Boken beskrivs av Bonniers som "en uppväxtskildring i djurform". Hanna växer upp med främst sin mamma. Pappan är mycket ute och reser och Hanna är hos honom ibland. Pappa gillar djur. Alla, verkligen ALLA slags djur. Djur som han stjäl, smugglar eller på andra sätt skaffar sig. Hanna tycker också om djur och det är roligt med pappa. Lite för roligt. Men med pappa känner hon sig aldrig riktigt trygg.

När jag nu beskriver boken, och den tokrolige men inte så stabila pappan är påminnelserna med Dårens dotter av Mian Lodalen tydliga. Lite för tydliga. Det känns som att det är lite för mycket "döttrar med struliga pappor" just nu. Varför skriver ingen om de hårt arbetande men ständigt närvarande mammorna? Blir det inte lika tokigt då? Kanske inte säljer lika bra?

Nu är jag hård, men ibland får dessa strulpellar till män allför stor uppmärksamhet. Genom första hälften av boken stör jag mig mest på detta. Och på, som jag också kritiserade Dårens dotter för, de otaliga historierna som staplas på varandra. Den ena tokigare än den andra. Ge mig andrum! Mot slutet av halva boken bränner det däremot till ibland, som när Hellquist vidrör vad som kan ligga bakom pappans instabilitet och maniska djursamlande. Att han fick en infektion som barn. En infektion som kan ha påverkat hjärnan. Att farmor tror att det är därför pappa inte mår så bra. Detta hade jag gärna sett mer av. Nu blir Karlstad Zoologiska mest bra underhållning för stunden, och jag är tveksam till om det var författarens huvudsakliga intention.

Afrikanen

Det här blir nog ett kort inlägg. Vi skyller på att det är en kort bok. Afrikanen: Porträtt av en far av J.M. Le Clézio. Vi har diskuterat den i bokcirkeln och var eniga om att den inte tilltalade oss. Alls. Tråkig, stolpig, uppblåst och torr. Och framför allt en distans i texten till det som ska beskrivas. Vad handlar boken egentligen om? Inte fadern, för han skymtar bara vagt i ögonvrån Inte författaren, för han avslöjar ingenting om sig själv eller sina verkliga känslor inför den frånvarande och hårde fadern. Och inte Afrika, för bilden av Afrika känns onyanserad och stereotypisk. Bilden av de glada nakna barnen utanför hyddorna följer en kolonial tradition där det exotiska hyllas men samtidigt främmandegörs. Vi saknade framför allt känsla. Hur kändes det att möta sin far efter alla år? Hur kändes det att möta honom som barn? Vilket är arvet efter honom? En scen brände till och gav löften om något djupare: scenen där barnen river ett termitbo och njuter av sin grymhet. Där öppnades en möjlighet att berätta något mer, men vi upplevde inte att löftet infriades. Och slutligen ställer vi oss frågande till fotografierna i boken som inte tillför mycket. de är felplacerade eller så har de ingen direkt anknytning till texten. Troligtvis var detta fel bok att börja med om man är nyfiken på vår senaste nobelpristagare. Någon som kan tipsa om vad man i stället borde läsa?

Jag vill ändå avsluta med att citera ett stycke (s. 14) som jag tycker är väldigt fint skrivet, så får det här negativa inlägget ett vackert slut:

En eftermiddag när far opererade på sjukhuset rullade blixten in genom dörren, bredde ljudlöst ut sig över golvet, smälte operationsbordets ben av metall, brände gummisulorna på fars sandaler, samlade sig igen och flydde som ett andeväsen upp till himlen samma väg den hade kommit. Verkligheten stod att läsa i sagorna.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Det är lika bra att säga det med en gång. Det här är ingen ”rolig” bok, ingen ”feel-good”. Först tänkte jag skriva att de som vill ha det, inte ska göra sig besvär. Men kanske är det just det man ska. Göra sig besvär att läsa den här boken. För att förstå, eller försöka förstå, de som kämpar för att stå ut med den här världen. De som inte mår bättre av stavgång och vitaminer. De som inte bara kan slappa lite, tröstäta, gråta ut, se en bra film eller lyssna på en skiva, så blir det bättre. Många vill inte läsa om sånt. Om folk som mår dåligt, folk som vill ta livet av sig. Det är väl inget kul heller. Vad är man så rädd för? Att det ska smitta av sig kanske? Men är det inte ändå värst för personen som är sjuk? För de är ju faktiskt sjuka, de som mår dåligt. Psykiskt dåligt. Har en psykisk sjukdom. Varför säger man förresten aldrig fysiska sjukdomar?, skriver Heberlein. Psykiska sjukdomar ska klumpas ihop. Varför inte säga Aspergers syndrom, depression, schizofreni, autism eller bipolär typ 2, tidigare kallad manodepression, som är Ann Heberleins sjukdom.

Det är alltså det som boken handlar om. Ann Heberlein, teologie doktor och forskare i etik, skriver om sitt liv med sin sjukdom. Jag vill också tillägga att hon berättar den här historien riktigt riktigt bra. Träffsäker prosa med fantastiska formuleringar får hon till. Hon hade alltså bestämt sig för att ta sitt liv, pengarna för boken skulle ha gått till hennes barn efter hennes död. Nu blev det inte så. Vi kommer in i handlingen på S:t Lars, psykakutmottagningen som hon alltid återvänder till. Här samlas människor ur alla samhällsklasser, alla med ett gemensamt. De är där på lika villkor, de behöver alla hjälp. ”I väntrummet på S:t Lars är vi alla jämlika”. Hon beskriver hur hon känner sig trygg där, de vet vem hon är, de har hennes journaler sen tiden då hon började bli sjuk. Det var nyårsnatten 1990.

Vi får följa Ann Heberlein genom hennes tankegångar. Kring sin sjukdom, livet, filosofi, teologi, självmord och moral. Under hennes resa bort från den här världen. Mycket av tankegångarna rör sig kring hennes familj, hennes man och hennes barn. De älskade, älskade barnen. Skulden och skammen hon känner över att inte räcka till. Och det är så ändlöst, ändlöst sorgligt. Flera gånger fick jag lägga ifrån mig boken. Men jag ville också veta. För det är, med risk för att låta klyschig, en viktig bok. Man må tycka vad man vill också om att hon har gott om pengar, två hus, ett stimulerade jobb, tre söta små barn. En del vill säkert kalla det ”lyxproblem”. Men vad hjälper alla pengar i välden när man inte ser någon mening med sitt liv?

Heberlein tar också upp detta krav på att vi ska vara så lyckliga jämt. Man ska vara glad. Go´och gla´ kexchoklad! Är man inte det så drar folk sig undan. Kanske ska vi våga finnas där också när någon mår dåligt? Ann Heberlein skriver att hon känner så många. Med alla möjliga yrken och positioner. Några bekanta, några nära och flera mindre nära vänner. Trots det, trots de nära vännerna, så vet hon inte vem hon kan ringa när allt är skit. Vem vill man belasta med det? En vän ringer när hon sitter i taxi till psykakuten. Vännen pratar om sig själv och frågar sedan i förbifarten hur det är. Hon tar mod till sig och säger var hon är på väg och hur hon mår. Då börjar det pratas om något annat och läggs på. Du får ha det så bra, du. Liksom krya på dig? Kanske ska vi inte prata bort, gå omvägar och lägga på? Kanske ska vi stanna kvar? Kanske ska vi fråga en extra gång hur det är? Egentligen.

Att vara Dårens dotter

När jag började läsa Mian Lodalens senaste roman Dårens dotter, tänkte jag nej inte en till. Inte en till ”roman med självbiografiska inslag”. Inte en till ”taskig-barndoms-bok. Dessutom var temat oroväckande likt Åsa Linderborgs Mig äger ingen, med en moderlös flicka som villkorslöst älskar sin snälla, men inte så trygga pappa. Men det visade sig vara, som Lodalen själv uttryckte det, en jävla bra historia.

Connies mamma får en förlossningsdepression och dör strax efter Connie föds. Hon växer upp mestadels av tiden hos sin moster och hennes man. Hennes pappa träffar hon på helger och lov. När pappa kommer är det fest. Han är galen, rolig och de åker på ledstången i mosterns trappuppgång. Men han är kanske lite för galen. Lite för mycket barn och lite för lite ansvarstagande vuxen. Andra vuxna säger till Connie att han är tattare och kriminell.

Det här är inte Mig äger ingen. Den här boken har sin egen röst. Den enda invändningen är att alla de galna historierna blir lite för många, och packas på varandra. Kanske hade texten mått bra av att istället fördjupa ett par av dem. Dessutom känns bilden av pappan lite för crazy, vilket han kanske var, men det blir på gränsen till schablonmässigt ibland. Däremot är porträttet av berättarjaget Connie bokens behållning. Det handlar om en liten flicka som vuxenvärlden, på många sätt, har glömt bort. Kanske har du också haft en sån klasskompis. Någon som var lite för smutsig, lite för smal och som hade lite för svårt att sitta still. Kanske fick man höra att hon eller han hade "lite problem hemma". Eller så förstod man det ändå. På den kaxiga men samtidigt osäkra blicken. På tovorna i håret, och på de trötta ögonen. Jag hade svårt att släppa Connie efter jag hade läst ut boken. Jag läste den inte som en ”roman med självbiografiska inslag”, utan som en jävla bra historia. Utan den hade jag inte vetat vad det innebär att inte ha några ”lover i libran”.

Fina gamla Bodil

Bodil Malmsten har varit en favorit länge. För många år sedan läste jag fantastiska Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (1994) som fortfarande är min favorit av Malmstens böcker. Därefter kastade jag mig över Nästa som rör mig (1996). Jag och min bästa kompis älskade inledningsmeningen: "Nästa som rör mig är död." Priset på vatten i Finistère (2001) hörde jag på ljudbok, inläst av Bodil Malmsten själv, vilket gjorde upplevelsen till en upplevelse (är nämligen inte stormförtjust i de senare Finistère-böckerna). Och så alla bra och smarta dikter hon skrivit! Bäst av allt är titlarna (förutom de två förstnämnda romantitlarna alltså, men diktsamlingarnas titlar är nästan ännu bättre) - Damen, det brinner! (1984), Dvärgen Gustaf (1977), Inte med den eld jag har nu (1993), Paddan och branden (1987). Kom på att jag måste läsa hennes noveller också, dem har jag missat! Och så borde alla läsa hennes blogg finistère.se, alltid något roligt eller tänkvärt eller bara bodilskt.

Skrik om du brinner

Skrik om du brinner, Navid Modiri (2007)

En liten tunn sak med ett ganska halvt gräsligt omslag. Det är Navid Modiris debutbok (han som är överallt nu, programledare för Filmkrönikan och med det egna bandet Modiri & Gudarna) och är en berättelse i diktform. Små minnesnedslag. Ögonblick som andas tid. Patruller, förbjudna klackar, bomber, bränder, höghus, krigsdoft och flykt, höghus och ny tillvaro, litterära referenser, längtan, om att få förklara och kanske också om att försöka förstå och bli förstådd. Förordet är skrivet av poeten Johannes Anyuru. Tycker den är fin. Läs den.

Nya och gamla dikter. Del 2

Jag fick Anne-Marie Berglunds bok Breven till mamma (2005) i födelsedagspresent när jag fyllde 25 år. Sedan dess har jag läst mycket av de dikter och romaner som Berglund har skrivit och nu senast även hennes diktsamling Jag vill stå träd nu (2000). I diktsamlingen finns samma stämning som fick mig att fastna för Breven till mamma. Precis som titeln antyder så handlar det om brev, skickade av Berglund till sin mamma under många många år. I boken framträder bilden av en blivande författare som i tjugoårsåldern bryter upp från föräldrahemmet i den tysta skogen och ger sig ut på resor, resor som aldrig tar slut. Hon klarar aldrig av att komma tillbaka till Sverige under längre perioder utan mår bäst någon annanstans, på väg till Paris, eller i ett av sina hyrda rum, ensam med skrivmaskinen. Just ensamheten är så påtaglig, men också självvald, något som återkommer starkt i dikterna i Jag vill stå träd nu. Hos Berglund finns en stark längtan efter sin mamma men också en tydlig närhet till henne, trots avståndet. Mamman som sitter i det ensliga huset och väntar på dottern är en återkommande bild. Skuldkämslor, ångest och övergivenhet. Men också frihet och närhet till den egna personen.

Jag trodde jag var ett skåp
sen upptäckte jag att jag var ett bord,
Men just som jag vant mig vid tanken
blev jag en stol.
Det passade bra, tänkte jag för jag
ville egentligen helst av allt sitta:
sitta av mitt liv, orörlig.
Orubbad på sin stol både föddes hon
och dog.
Men hur skulle jag kunna sitta på den
stol som var jag själv.
Jag var ämnad till att andra skulle sitta
på mig.
Då föll jag sönder med ett brak.
Jag var en söndrad stol i en i övrigt
tom lägenhet.

Ur: Jag vill stå träd nu, s. 36

Porträtt av döden

I Carl-Henning Wijkmarks senaste roman, den nyss augustprisbelönade Stundande natten (2007), spelar döden den centrala rollen. Huvudpersonen är en äldre dödssjuk man som ligger på en sjukhusavdelning där man aldrig blir utskriven. Det finns ett fåtal andra karaktärer i boken, och man skulle kunna säga att döden är en av dem. Den döende mannen läser allt han kommer över om döden för att på så sätt få ett övertag och vara förberedd när ögonblicket väl är inne. Han blickar också tillbaka på sitt liv och återvänder till avgörande stunder, färgade av ånger och skuld. När författaren till slut låter döden inträffa är det i form av en fladdermus med sammetsvingar som med en varm och kärleksfull blick ingjuter lugn hos den gamle mannen och får honom att släppa taget om livet.

Samtidigt som jag läser Wijkmarks bok läser jag även Patient (2006) av Ben Watt. Boken är en skildring av hur författaren, ännu inte trettio år gammal, drabbas av en mycket ovanlig och dödlig sjukdom. På samma sätt som i Stundande natten ägnar sig huvudpersonen åt återblickar i sitt liv. I Patient handlar det främst om familjen och relationer till människor. Den drabbade är här ung och saknar erfarenhet av sjukdom. Själva sjukdomsdetaljerna och smärtan tar också en väldigt stor plats i boken, men även huvudpersonens reflektioner kring hur han förändras av sjukdomen och hur behoven förändras när man står i begrepp att förlora allt. Händelserna i boken är självupplevda och huvudpersonen överlever alltså sin sjukdom.

Dessa två läsupplevelser får mig att tänka på en tredje bok om död och sorg som jag läste i våras; Ett år av magiskt tänkande (2006) av Joan Didion. Didions bok handlar om den efterlevandes sorg efter en närståendes hastiga och oväntade död. Boken är en undersökning av sorg, andras sorg och vetenskapens syn på sorg, medan författaren långsamt själv bearbetar sin personliga förlust och tar sig ur sin kris.

Jag tänker mig att dessa tre böcker intar tre olika perspektiv av döden; ett slags före, under tiden och efter. Kanske lämpar sig den här sortens litteratur faktiskt bäst för den som själv är berörd av döden på ett personligt plan. Jag kan känna en viss distans i min läsning av dessa böcker samtidigt som det är gripande studier i människans villkor. Kanske gjorde ändå den skönlitterära boken, Stundande natten djupast intryck hos mig. I en roman finns det ju utrymme för så mycket annat än själva ämnet för framställningen och för mig skapar detta större möjligheter till identifikation.

/moa