När jag började läsa Mian Lodalens senaste roman Dårens dotter, tänkte jag nej inte en till. Inte en till ”roman med självbiografiska inslag”. Inte en till ”taskig-barndoms-bok. Dessutom var temat oroväckande likt Åsa Linderborgs Mig äger ingen, med en moderlös flicka som villkorslöst älskar sin snälla, men inte så trygga pappa. Men det visade sig vara, som Lodalen själv uttryckte det, en jävla bra historia.
Connies mamma får en förlossningsdepression och dör strax efter Connie föds. Hon växer upp mestadels av tiden hos sin moster och hennes man. Hennes pappa träffar hon på helger och lov. När pappa kommer är det fest. Han är galen, rolig och de åker på ledstången i mosterns trappuppgång. Men han är kanske lite för galen. Lite för mycket barn och lite för lite ansvarstagande vuxen. Andra vuxna säger till Connie att han är tattare och kriminell.
Det här är inte Mig äger ingen. Den här boken har sin egen röst. Den enda invändningen är att alla de galna historierna blir lite för många, och packas på varandra. Kanske hade texten mått bra av att istället fördjupa ett par av dem. Dessutom känns bilden av pappan lite för crazy, vilket han kanske var, men det blir på gränsen till schablonmässigt ibland. Däremot är porträttet av berättarjaget Connie bokens behållning. Det handlar om en liten flicka som vuxenvärlden, på många sätt, har glömt bort. Kanske har du också haft en sån klasskompis. Någon som var lite för smutsig, lite för smal och som hade lite för svårt att sitta still. Kanske fick man höra att hon eller han hade "lite problem hemma". Eller så förstod man det ändå. På den kaxiga men samtidigt osäkra blicken. På tovorna i håret, och på de trötta ögonen. Jag hade svårt att släppa Connie efter jag hade läst ut boken. Jag läste den inte som en ”roman med självbiografiska inslag”, utan som en jävla bra historia. Utan den hade jag inte vetat vad det innebär att inte ha några ”lover i libran”.
Connies mamma får en förlossningsdepression och dör strax efter Connie föds. Hon växer upp mestadels av tiden hos sin moster och hennes man. Hennes pappa träffar hon på helger och lov. När pappa kommer är det fest. Han är galen, rolig och de åker på ledstången i mosterns trappuppgång. Men han är kanske lite för galen. Lite för mycket barn och lite för lite ansvarstagande vuxen. Andra vuxna säger till Connie att han är tattare och kriminell.
Det här är inte Mig äger ingen. Den här boken har sin egen röst. Den enda invändningen är att alla de galna historierna blir lite för många, och packas på varandra. Kanske hade texten mått bra av att istället fördjupa ett par av dem. Dessutom känns bilden av pappan lite för crazy, vilket han kanske var, men det blir på gränsen till schablonmässigt ibland. Däremot är porträttet av berättarjaget Connie bokens behållning. Det handlar om en liten flicka som vuxenvärlden, på många sätt, har glömt bort. Kanske har du också haft en sån klasskompis. Någon som var lite för smutsig, lite för smal och som hade lite för svårt att sitta still. Kanske fick man höra att hon eller han hade "lite problem hemma". Eller så förstod man det ändå. På den kaxiga men samtidigt osäkra blicken. På tovorna i håret, och på de trötta ögonen. Jag hade svårt att släppa Connie efter jag hade läst ut boken. Jag läste den inte som en ”roman med självbiografiska inslag”, utan som en jävla bra historia. Utan den hade jag inte vetat vad det innebär att inte ha några ”lover i libran”.
2 kommentarer:
I en radiointervju hörde jag författaren säga att hon normaliserat lite, för att det inte skulle verka alltför orealistiskt. Inte ordagrant, men ungefär så.
Jag har varit måttligt intresserad av att läsa Mian Lodalen, men efter att ha läst din recension av Dårens dotter kanske jag ger mig på just den.
Hej "kontakt"!
Vad roligt tyckte det. Ja, jag sträckläste faktiskt boken. Det är väl ingen stor litteratur, men det var just porträttet av att flickan som berörde mig. Även tidsandan var fin.
Jasså normaliserat. Ja då kanske han var ännu tokigare än han är i boken.
/Elin
Skicka en kommentar