Blickarna är centrala i Elin Boardys Allt som återstår (2008). Huvudpersonen Emma lever i en värld av tystnad, sammanbitet arbete, läppar som sluts om kärleksorden, tänder som biter ihop om de hårda orden. Kvar finns blickarna. Som tolkas inuti Emma. Vad menar han? Fanns där ett korn av hårdhet, kärlek, en glimt av löje? Den hårda blicken, den mjuka, den snälla.Ett tag blir jag frustrerad av det outsagda, det osäkra i berättelsen. Att ingenting är. Det är bara kanske och om? Fast sedan inser jag att det fyller en funktion: det är så det är inuti Emma. Ingenting är säkert för henne när det gäller människorna. Man föds och man dör. Men däremellan kan människor försvinna, ge sig av, drunkna, dö av blodförgiftning eller bli tokiga och spärras in. Det enda Emma har och vet riktigt säkert är arbetet och årstidernas långsamma rullning framåt. Vetskapen om att allt blir som det har varit. Allt upprepas och görs om. Till och med de små tillfällena av längtan bort, längtan efter något mer, återkommer och försvinner tillsammans med snön som faller och töar bort, åkrarna som ligger karga för att sedan grönska.
Naturens skiftningar är ständigt närvarande. Man känner doften av hav, av hästarna i stallet. Och man kan se fågelsträcken på himlen lika tydligt som man känner hur vattenspännen hänger tunga och drar i armarna. Bildspråket är målande och poetiskt. Romanen lämnar ett avtryck i mig av all den sorg och längtan, allt tungt arbete, all den möda som människor före oss lagt ner i sina liv. Detta att leva: att fortsätta framåt trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar