Att skriva ett liv

Jag läser Per Olov Enquists bok Ett annat liv och funderar över det här med att skriva om sitt eget liv. En knepig genre detta. Boken är klassad som roman men handlar uttalat om POs eget liv. Och det är bitvis berättat just på det sättet, med kronologi, årtal, namn och tidsangivelser. Viktiga händelser i hans eget liv men också i världen, politiska skeenden osv. På så vis följer läsaren inte bara ett liv utan också tidens gång, det politiska spelet, framväxten av en ny tid för författare och journalister.
Och så är det passagerna som är bara PO Enquistska: meningar, frågor, bilder. Språket som blir dialekt, blir talspråk, upprepar sig självt, uppfinner sig självt. Tolkningen av vad som har hänt, så här upplevde jag det, så här kändes det. Vad de andra tyckte eller kände eller tänkte kan vi aldrig veta. Och då blir det en roman, i det att berättaren intar ett perspektiv, fyller i och fyller på med det vi inte vet, går tillbaka och tar om, kryddar med bilder och liknelser, låter romanerna som varit en del av hans liv, bli en del av texten i den bok som nu skrivs.

Helt tagen efter läsningen och överväldigad, tänker jag på hur det hade varit om någon annan hade skrivit den här boken om hans liv. Vad hade vi missat? Framför allt pojken, tänker jag, barndomsminnen och sådant vi aldrig annars kan komma ifatt. Och insikten om hur romanerna och böckerna som han har skrivit, påverkats av hans liv och påverkat den framtida utgången av hans liv. Det hade inte någon annan kunnat återge på samma sätt.

Det är intressant hur som helst att fundera över hur blicken och förförståelsen påverkar det vi ser. Som när Erik Wijk ska skriva om sin mamma i Bara de riktiga orden och man inser under läsningen (kanske inser även författaren det) att han som son är alldeles för känslomässigt engagerad i den här gåtan som är hans mamma. Hans tolkningar blir för långsökta, eller för välvilliga, eller för hämndlystna. Men också det skapar en bok med ett perspektiv som ingen annan skulle kunna skriva.

För det är väl i slutändan det där med sanning som det handlar om. Vem äger sanningen? Vem ser den och vem berättar den? Om varje liv måste det finnas tusen sanningar beroende på ur vilken vinkel vi tittar. Och så fort vi utelämnar en detalj till förmån för en annan har vi gjort en tolkning. I Kärlek och kärnfysik av Hedvig Hedqvist är det bara den ena partens brev vi får läsa i brevväxlingen mellan Lise Meitner och Eva von Bahr. Den andra parten blir en tyst mottagare när hon i själva verket måste ha varit lika aktiv brevskrivare som Lise. Men här saknas just de breven, de har inte blivit bevarade till eftervärlden. Och författaren av biografin väljer att kontinuerligt gissa och försöka föreställa sig den andra rösten. Vad kan hon ha sagt som gjort att Lise svarar så här? Också ett mycket intressant sätt att berätta, tolka, nyansera någon annans liv.

Och i PO Enquists fall så har författaren kanske samma roll, i och med att han under bokens gång blir någon annan och måste berätta om ett annat liv.

Musikbiografier

Med en bluesälskande pappa har Bessie Smith funnits genom hela min barndom. Efter att ha läst biografin Bessie Smith: Empress of the blues av Chris Albertson lyssnar jag mer på texterna än jag faktiskt gjort tidigare. Jag försöker föreställa mig själv sittandes i en liten lokal någonstans i Mississippi och bli förtrollad av denna stora röst och person. Myterna är många och det är just vad Chris har ägnat sig åt, att försöka spräcka hål på dessa och reda ut sanningen om Bessie. Genom att bland annat rota igenom artiklar, material och intervjuat de personer som kunde minnas henne. Boken utkom först 1972 och i nyutgåva 2005. Den är välskriven, gedigen och inlevelsefull. För ett tag befinner jag mig på klubbarna och slåss tillsammans med Bessie, kastar ut dansöser eller kysser dem och super som ett svin, sjunger I need a little sugar in my bowl och bländar publiken i 30-talets Amerika.

Här finns en intervju med författaren Chris Albertson.
Och bloggen Scandalous Women där man kan läsa mer om Bessie.


Har även precis läst ut den hyllade självbiografin Just Kids av Patti Smith, som 2010 vann det amerikanska litteraturpriset National Book Award i kategorin bästa fackbok. Jag vet inte om jag är bländad och hänförd men jag är indragen i hennes liv i New York för några kvällar. Man får följa med Patti på hennes väg från att som ung, pank och oerfaren komma till New York under ett sent 60-tal fram till 1989 då hennes livsvän Robert Mappelthorpe går bort. Boken var ett löfte just till Robert om att skildra deras liv och skapande tillsammans. Tillsammans hyrde de ett rum på Chelsea Hotel för att dela konstnärsdrömmar och de stora namnen glider upp och nerför trapporna genom texten. Under läsningen så åker jag med mina nyfunna vänner Patti och Robert ut till Coney Island, delar på en korv, tränger in oss i en fotoautomat. Tillbaka i staden där allt kan hända klär vi upp oss och blickar mot det runda bordet där Andy Warhol håller hov, snedtrippar på toaletter, lever på buljong och håller fast vid drömmarna. Det är detaljrikt och medryckande och ett mycket spännande tidsdokument över en stad och en tidsepok som aldrig verkar sluta fascinera.

Maktmissbruk och demonutdrivning

Om det så skulle kosta mig livet, Margaretha Sturesson

Det är sällan jag läser sannhistorier, dessa omåttligt populära berättelser om misshandlade genomtrasiga utsatta människoliv. Och jag hade antagligen inte läst den här heller om jag inte träffat kvinnan som skrivit boken. Och, nej, det är ingen litterär bomb. Den hade behövt redigeras en omgång till. Vissa upprepningar kryper i mig, men nu är det ju såklart inte det som är bokens syfte, utan istället att historien ska berättas, offentliggöras, visas upp för världen. Boken bygger på Margarethas egna upplevelser, dagboksanteckningar, utdrag ur hennes sjukvårdsjournal, minnesfragment och berättelse om livet i en sekt. Margaretha, fyrabarnsmamma och socionom, och hennes man drömmer om något mer än vad deras församling kan erbjuda. Så kommer en ny visionär pastor med en idé om att slå samman församlingarna och bilda Kristet Center Syd i Höör, som ska nå ut till hela Skåneregionen, de lockas av tanken och av den sociala arbetsaspekten. De blir lyriska, flyttar och arbetar intensivt med uppbyggandet av centret. Gamla vänner försvinner och nya vänner finnes, men det börjar också tränga in en värld med demoner och utfrysning. Fjorton år senare skrivs Margaretha in på psykiatrisk klinik med rött vak och kommer inte därifrån förrän ett och ett halvt år senare, med otaliga självmordsförsök bakom sig. Det är en vidrig historia som kryper fram om maktmissbruk, förnedring, om att vara förövare och offer i samma roll. Genom hela boken tränger en skakande skuld, en bultande ångest och en klämtande fruktan fram. Margaretha började skriva sin historia när hon satt på kliniken för att bearbeta sina känslor och det har nu blivit en bok. Den tar upp hela processen: vägen in i sekten, tiden i och början av vägen ut. Den är obehaglig att läsa och det är svårt att förstå hur vuxna kan gå med på detta. Den känns mer science-fiction men är tyvärr bara en brutal verklighet. Den är viktig för just detta, för att försöka förstå, om det nu går. Det som är synd är väl bara att de som verkligen borde läsa den aldrig kommer att läsa den, så länge de själva är kvar i processen.

blåbärsmaskinen av Nils Claesson

I blåbärsmaskinen kastas allt in som kan användas som bränsle för Stig Claessons fantasi. Där hamnar beundrare som kan förnedras, fyllehistorier, barn som gör bort sig, människor som kan ge energi åt Slas. Och blåbärsmaskinen måste ständigt underhållas och fyllas på. Det sker genom ett totalt hänsynslöst beteende och mängder av alkohol. Den som berättar om blåbärsmaskinen och om hur det är att växa upp med en sann konstnärssjäl är Slas son Nils Claesson. Och han är inte nådig. En gång för alla ska bilden av Slas som den härlige söderkisen krossas, nu ska allt som krävdes av Stig Claesson för att Slas skulle kunna finnas som identitet. Och vad som krävdes av människorna i hans närhet. Det osar om den här texten och det är lite som att para svartaste tonårsprosan med ett bra, drivet språk och en vuxens hela tillbakahållna ilska. Och jag älskar det såklart.
Jag har ingen som helst relation till Slas och kanske kommer jag hålla mig för att skaffa det nu. För det är så sorgligt, bilden som skapas här. Av att det krävdes så mycket för att kunna vara sådär genuint mysig och äkta som Slas var. Här berättas om pappan som kommer på inspektionsrundor hos sin vuxna son för att se hur många av pappans verk som finns i sonens lägenhet. Och som plötsligt bestämmer sig för att bekänna att han under en suparperiod råkade alkoholförgifta sin då 5-åriga son. Här berättas om den äkta mannen som föraktfullt fnyser till sin fru att han kan tjäna mer på en tavla än hon på ett år. Och om alkoholisten som gömmer sprit, bedrar precis alla och lyckas göra det till något som framstår som charmigt och livsbejakande.
Jag förstår fullständigt behovet hos Nils Claesson att skriva en bok som den här ifall ens hälften av det han skriver är sant. Det blir en slags dr jekyll och mr hyde-personlighet som framträder.
Sen tycker jag i och för sig inte att man självklart ska se det här som sanning i den mån att det måste ha hänt precis så här. Och det tror jag inte är Nils Claessons syfte heller. En bit in i boken beskriver han hur Stig aldrig spelade kort med sina barn, att han inte hade tålamod till det. Det här med kortspelande återkommer sen en gång till i boken och då har Nils Claesson hittat kort där Stig spelar just kort. Och i en parentes direkt efter reflekterar författaren över att minnet inte alltid är att lita på. Och om man sen tittar närmare på framsidan så visst sitter Slas där och spelar kort. Kortspelandet blir som symbol ett bevis på att sonens minnen kanske inte alltid överensstämmer med verkligheten men att det samtidigt inte gör något. Att han är tydlig att det är en partsinlaga.
Och det är en väldigt bra partsinlaga måste jag säga, driven av en sån ilsken energi och med ett bra språk.

boken var virrig, spännande och ett monster av förvirring

Ibland skulle det vara praktiskt att kunna spola tillbaka tiden, radera ut lite förväntningar och börja läsa utan väl uppbyggd pepp. Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett under av förljugenhet av Annette Kullenberg hade definitivt vunnit på det.

Boken med den extremt långa titeln handlar om det vassa pennskaftet Marianne Höök, en stor personlighet i den svenska offentligheten fram till självmordet 1970. Annette Kullenberg var personlig vän till Marianne Höök men kände aldrig att hon riktigt kände henne. När hon journalistiskt börjar undersöka Mariannes liv går det allt mer upp för henne att det inte verkar vara någon som upplevde att de kände Marianne Höök. Vem var hon? Varför var hennes bakgrund så totalt utraderad? Vad innebar hennes förnekelse för hennes psykiska besvär och för hennes omgivning? Vem var egentligen Marianne Höök? Marianne Höök framstår som någon som drog att leva i nuet in absurdum, det fanns inget annat än nu nu nu och det fanns definitivt ingen uppväxt som moderlös hos morföräldrar i Sunne.Den bild som växer fram i Kulleneberg bok är att det som fanns var en snobbig arbetsnarkoman med vänstersympatier och en offantlig överlevnadsinstinkt sida vid sida med depressioner och panikångest.
En otroligt intressant och komplex person med andra ord.
Den stora nackdelen med boken är att den står i vägen för just det den ska skildra. Kullenberg hoppar fram och tillbaka i kronologin, drar ut på stickspår i en evighet, skvallrar och lyckas med konststycket att både berätta för mycket och för litet. Ett problem för mig personligen är att Kullenberg förutsätter att man som läsare vet väldigt mycket om det boken skildrar. Jag var inte född när Marianne dog och med tanke på att det inte har skrivits någon biografi över henne tidigare tycker jag det är åtminstone obetänksamt att förutsätta läsarens stora kunskap om henne och om tiden hon verkade i. Samtidigt som jag har svårt att hänga med i resonemangen får jag alldeles för mycket information som jag inte får någon ordning på.

Jag gillar greppet med intervjuerna som är genomgående i boken, där man får olika människors uppfattning om Marianne, det ger den där effekten av en splittrad och komplex person som Kullenberg verkar ha varit ute efter. och jag gillar Kullenbergs sätt att beskriva händelser och hennes sätt att skriva men som sammanhållen biografi tycker jag inte det fungerar. Textmassorna står i vägen för huvudpersonen.

Sen måste jag nämna det märkliga slutet där Kullenberg använder sig av lite olika ledtrådar och får fram att Marianne Höök troligen blev utsatt för incest av sin morfar. Det framstår som plumpt och oöverlagt. Jag har svårt att tänka mig att någon som är insatt i hur människor hanterar övergrepp skulle komma till samma slutsats som Kullenberg. Att man som föräldralös (hon hade sin pappa kvar i livet men växte upp de första åren hos sina morföräldrar) knyter an till släktens stora patriark och fortfarande som vuxen ser honom som sin herre behöver inte betyda att det var ett incestuöst förhållande. Det kan säkert ha varit det men att skriva det svart på vitt i den första biografin över Marianne Höök är inte okej för det. Kullenberg lägger inte fram bevis heller utan snarare verkar resonemanget ha varit att om det var så så skulle det förklara en hel del oförklarligt med Marianne Höök.

Förmodligen hade jag gillat mer utan de högt ställda förväntningarna eller så var jag helt enkelt inte rätt läsare för Kullenbergs sätt att skriva den här gången. För det ska sägas, hon är konsekvent i sitt hoppande och i sin inkonsekvens så det framstår snarare som medvetet än omedvetet.

Läste ut I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin och det den gav mig var väl en riktig och ordentlig ilska. Herin är alltså djursholmsgrabben som bestämmer sig för att flytta ut till Tensta för att jobba med sina fördomar. Han bor där i lite mer än ett år och skriver en bok om allt han kommer att tänka på. Och det handlar såklart om invandrare, integration, muslimer och mångkultur. och för mig så handlar det egentligen om klass. Det är en klasresa han gör fast det nämner han inte med ett ord, eller han gör ju ingen klassresa han är ju en klassturist som vill förstå den märkliga och dåliga underklassen egentligen och helst bli en bättre människa av det.

Jag är född av svenska föräldrar och har gjort en halv klassresa, de senaste åren har jag bott i bergsjön, majorna och nu i ett miljonprojektområde på Hisingen. (det känns som om jag behöver förklara min egen historia för att förklara varför jag känner som jag gör för den här boken.)Djursholm har alltid och kommer alltid vara mig mer främmande än Tensta. och jag är svensk utan invandrarbakgrund. Jag och Pontus har olika klassbakgrund men samma etnicitet, det är också en skillnad. Allt handlar inte om etnicitet! Usch, jag tycker det här är etnoporr men med som Pontus tycker, ett gott syfte. och det är väl fint att han utmanar sina fördomar och vill bli en bättre människa men han gör det ju på andras bekostnad. Det är inte Herin som är en hjälte, det är fan Tensta som lät honom flytta in! Förlåt att jag raljerar men jag ogillar verkligen syftet med boken.

Jag bor i en förort och arbetar i en annan, jag trivs bättre i förorten än i majorna oavsett om jag delar erfarenheter med mina grannar eller inte.

Sen finns det intressanta delar i boken också, jag gillar att han tar ett journalistiskt grepp och undersöker, intervjuar folk. Eftersom jag har ett intresse av hur förorter beskrivs var det självklart att jag skulle läsa boken men den ger ju en fadd smak i munnen, det gör den.

Mitt främsta argument mot boken som litteratur är att den vill sitta på två stolar, den vill vara en lekmans berättelse och har ett väldigt ärligt och naket tilltal där Herin hela tiden påpekar sina fördomar (som verkligen inte är vackra alls) och hur han tänker och tycker. men den vill också vara ett journalistiskt arbete där förorten beskriva med statistik, beskrivningar och intervjuer. Och den här kombinationen är olycklig eftersom Herin med sin ärlighet om hur han själv tycker och tänker underminerar det journalistiska. När han på en sida pratar om hur han trodde muslimer var och på nästa förklarar hur de är, att det är vardagsmat med misshandel, inbrott och bråk blir det svårt att tro på honom. Var får han det från? Han har ju precis förklarat hur mycket fördomar som inte är byggda på kunskap han har! Hur ska jag känna ett förtroende för honom som journalist?

Och så är det små saker som stör, att när han beskriver fundamentalistiska muslimer och hur de tycker att islam ska gå före svensk lag så gör han inga kopplingar till att vi har kristna samfund som tycker precis likadant. Och inga kopplingar till tex civil olydnadsrörelsen där det också är människor som bryter med svenska lagar för sina egna moraliska. för mig är det självklara paralleller men inte för Herin tydligen.

Och så tar han upp marknadshyror som något helt självklart positivt för förorterna vilket jag inte alls är övertygad om.

Och så tar han inte upp något för mig självklart, att alla måste bo någonstans. Om nu Tensta utvecklas till att ha en blandning av resursstarka och resurssvaga invånare så måste det resurssvaga bo någonannanstans. Underklassen måste också få plats och för Herin verkar det som att om man blandar upp Tensta mer så är allt löst. Det finns ingen koppling till resten av samhället och då faller det platt.

Oj, det blev en svada det här. något positivt med boken då? Ja, den lärde mig mer om den privilegierade grupp som Pontus Herin tillhör, så lite klassporr blev det för mig om man nu ska vända på steken :) Jag vet så lite om överklassen så det var roligt att lära sig mer! kanske är det dags för mig att flytta till Askim och skriva en bok om det?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recensioner, litteratur

boktips!

lite allmänna boktips från senaste veckornas läsning:

• Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

Det finns inte så mycket att säga om den här boken egentligen. Läs den, den är fin. Fin och sorglig. Det är väl allt. Men man får ont i magen, det får man. och det är bra.

• Jamen förlåt då av Anneli Furmark

Jamen förlåt då är Anneli Furumarks senaste seriealbum och det är himla bra. Det består av ett antal korta serienoveller som alla utspelar sig i Norrland och som alla är realistiska med relationer i centrum. Och det är fint och roligt och jag som sällan känner något när jag läser sierier sitter och småsnyftar på spårvagnen för det är så bitterljuvt att leva. Tarvligt och skönt på samma gång. Och det får Furumark fram på ett väldigt bra sätt

• Hon var ingen Florence Nightingale av Åsa Moberg

En väl genomförd biografi som är tydlig i sin källhänvisning och lyckas visa på hur historieskrivning drar ifrån, förändrar och lägger till. Hur en stark, bestäm och lurig kvinna blir till en sval hand på soldatens panna. Väldigt intressant. Enda negativa är Mobergs vilja att lägga in vad Nightingale måste ha känt hela tiden. Det suddar bort lite av glansen på det massiva arbete Moberg har lagt ner genom att läsa, forska och läsa lite till.

• Kicki och Lasse av Peter Kihlgård

Det är bara att kapitualera, det här var en himla bra bok! Det är en fröjd att läsa en författare som behärskar sina tekniker och har något att förmedla. Speciellt scenen hemma hos Kickis mamma är genial och den är gjord på ett så smart sätt, plötsligt sitter jag och skrattar och inser att det är fars jag läser för några sidor. Väldigt förvånande och väldigt bra.

• Ingen i världen av Hisham Matar

Först har jag svårt att komma in i den här romanen meplötsligt BANG! vänder det och jag läser varje sida med spänning och hjärtat i halsgropen. Det gör så ont att läsa om hur nioårige Suleiman kämpar för att förstå och handla rätt i ett totalitärt samhälle där ingen berättar vad som egentligen händer för honom.

bokfemman v.3

Temat på årets första bokfemma är "senaste" och jag har valt att helt enkelt ta mina senaste lästa böcker eftersom de ligger här runt datorn och skräpar.

• Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson (2007)
  

Jag har bara läst Benkes på-stan-krönikor tidigare och jag tror att jag skulle tänka på ett släktskap även om jag inte visste att det var samma person och trots att det handlar om så olika textformat. Boken handlar om Karen som efter att ha blivit lämnad av sin sambo bestämmer sig för att inte låta några män få rota runt i hennes inre mer. Det är väl vad jag visste om den innan jag började läsa och det är så den har marknadsförts. Det är lite tråkigt för den är så mycket mer och vad är det egentligen att lyfta fram, att boken innehåller en avsaknad av något? Är det för att vi liksom inte kan greppa att Mr Darcy inte kommer på slutet? Att vi behöver förberedas på det redan i baksidestexten? Boken klarar sig på egna ben tycker jag, det är inte ett vackert språk men det är mitt-i-prick många gånger och det sätter fokus på mycket av det där som vi bara gör/känner/är utan att vi själva vet varför på. Bara lyssna på det här (som gjorde att jag faktiskt hundörade en biblioteksbok, bara det!)

"Hon har ännu inte pratat med Rita. Bara kortfattade mail. Hon börjar tycka att det finns något sökt över deras tystnad. Hon tänker att det har med Ritas ungdom att göra. När man är ung är det lättare att bli förtjust i sånt som är okonventionellt. Till slut har man famnen full. Förr eller senare måste man börja släppa ifrån sig det ena okonventionella fyndet efter det andra, och ofta tycker man att det är så skönt att man inte slutar förrän man har släppt ifrån sig allting."

• Förbindelse av Åsa Ericsdotter (2007)

När jag gick på gymnasiet älskade jag Oskyld, Ericsdotters debutbok, och kanske får det räcka så. Jag finner mig synnerligen irriterad på huvudpersonen som fortfarande jamsar omkring och spinner sockervaddsdrömmar, lyssnar på tystnaden istället för orden, bara försvinner iväg och känner så sjukt mycket. Det gick bra när vi båda gick på gymnasiet men nu orkar jag inte mer. Nej, tyvärr. Tror att boken skulle synas, läsas och älskas mer om den inte stod på poesi utan i ungdomsrummet. Det kanske den gör på andra bibliotek? Har för mig att hennes debut stod under unga vuxna åtminstone.

• Fettpaniken av Marie Carlsson (2007)

Marie Carlsson är journalist och går här igenom vad som skrivits om vår tids tydligen största hälsoproblem, fetmaepidemin. Hon går igenom det som har skrivits på båda sidorna och åtminstone för mig introducerar hon den sidan som kritiserar alla alarmerande rapporter om vad övervikt gör med oss. Och tar upp det faktum att när alla undersökningar skriker ut att vi blivit fetare så grundar de sig på BMI-uträkningar där själva BMI:et för fetma har flyttat ner fyra punkter sedan det introducerades. Från 29 till 25. Då är det inte konstigt att fler av en population ses som feta oavsett om vi har gått upp eller inte. Det är mycket intressant som tas upp, bland annat vad bantning gör med oss och att det rent välmåendemässigt är bättre att gå upp typ 10 kg än att tappa 5 kg genom bantning. Har aldrig sett sådan forskning tidigare så det är klart intressant. Och jag ville verkligen tycka om den här boken och kunna rekommendera den. Men tyvärr är den dåligt redigerad, pladdrig, förvirrande och lägger inte fokus på det som jag tycker ändå är dess styrka. Det jag finner relevant i diskussionen är de forskningsrön som går helt emot vad vi får lära oss om vikt och hälsa. Om författaren hade avgränsat till detta så tror jag att det blivit en mycket bättre bok. Dessutom tror jag att en läsare av idag behöver det för jag märker själv hur jag i slutet av boken har svårt att smälta det hon skriver, det känns otroligt och överdrivet att det verkligen är så som hon säger. För hennes teser går verkligen på tvärs mot det mesta man får läsa idag och vikt och bantning. Boken spretar den för mycket, den vill ta upp medicin, sociologi, psykologi och allt från ett väldigt tydligt lekmanna-perspektiv. Tråkigt på något som är så välbehövligt som en sådan här bok.

• Mig äger ingen av Åsa Linderborg (2007)

Såklart helt fantastisk. Tyvärr tror jag att ett halvt år av ständiga reservationer och diskussioner med låntagare om just denna bok har urvattnat mina känslor lite. Jag brukar sällan tycka att något så här populärt är riktigt bra så jag känner mig lite handfallen nu när det händer. Trist, jag ska jobba på det. (men hur?)

Roligt är dock alla roliga förslag på vad boken egentligen heter, mina favoriter är: 1. äger jag en båt? 2. äger någon mig? 3. jag äger dig. ;)

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Mig äger ingen av Åsa Linderborg

• Duck City av Lena Andersson (2006)

Inte helt utläst än men eftersom det är omläsning och jag måste ha läst ut den till cirkeln imorgon så får den komma med ändå. Jag har inte läst många satirer, brukar inte riktigt gilla komik i böcker även om den är i svartaste laget som här. Men Lena Andersson gillar jag ju himla mycket. Första gången jag läste den här blev jag besviken, för min del skulle hon få upprepa Var det bra så? tusen gånger utan att jag skulle tröttna. Men för att inte vara Var det bra så? är ju Duck City himla bra i sin genre. Jag tycker särskilt om att inte ens de goda får vara helt igenom bra utan att Kajsa och Harold Bell (Harold Bloom I Guess...) får stå där i sin elitism och oförmåga att närma sig dem de vill rädda.