2009: bäst hittills

tveeggad rubrik men den stämmer ju, 2009 har börjat fint och jag tänkte här lista mina favoriter så här långt.

Ok amen av Nina Solomon

En halvt inifrån berättelse från chassidernas new york. njutbart språk och intresssant ämne. Har tänkt mycket på boken efteråt.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Jag har inte läst jättemycket ungdomsböcker sen jag själv var tonåring så jag vet inte hur bra den här är i jämförelse med andra men om den är sämre eller lika bra så tänker jag läsa varannan tonårsbok för det här var så bra. Spännande, välskrivet och bra karaktärer. Så bra med en äventyrsbok med tuff hjältinna som inte slår över och blir helt osannolik.

Ännu en jävla natt i Suck City - Nick Flynn

Självbiografisk roman om Nicks pappa Jonathan, en dagdrömmare, alkoholist och hopplös pappa. De möts som vuxna då Nick jobbar på det hem för hemlösa Jonathan går till.

Allt som återstår - Elin Boardy

Min favoritgenre fattigt och svårt parat med ett helt fantastiskt språk som till och med får mig att stanna upp och bara njuta av vackra formuleringar. Och gå och se Elin prata om ni kommer åt, en av de författare som gör det riktigt bra.

Det finns annan frukt än apelsiner - Jeanette Winterson

Roman som leker med självbiografin som handlar om Jeanette som växer upp i ett superkristligt hem och tyvärr råkar hamna i säng med flickor. och såklart så mycket mycket mer än det. Min absoluta favoritbok av Winterson, helt makalös.

Towelhead - Alicia Erian

Om att växa upp mellan sina föräldrar, med bultande kropp och i vuxnas våld. Utspelar sig i USA på 90-talet och trots att jag försökte skriva ett långt inlägg om den här boken när jag läste den så lyckades jag inte. Den är svår att sätta fingret på men helt fantastisk. Läs även novellsamlingen Kärlekens brutala språk som också är fantastisk.

Min far hade en dröm - Barack Obama

Vilken skribent! vilken president! (det där var till dig Moa som tydligen gillar när jag blir alldeles till mig över den här boken.)

och så några bottennapp:

Jag var självlockig, moderslös, gripande och ett under av förljugenhet av Annette Kullenberg

Kullenbergs biografi över Marianne Höök hamnar här mycket för att jag hade så höga förväntningar och kände mig mest arg och besviken under läsningen. Här har jag skrivit utförligare

Afrikanen av J.M Le Clèzio

Kanske den enda boken vi i bokcirkeln varit helt eniga om. Jag läste två gånger, minns fortfarande enbart avsnittet med myrorna. Helt förvirrad över hur träigt och tråkigt det var att läsa den här boken.

Det har varit en bra läsperiod, läst mycket bra och mycket helt okej. och bara två riktigt dåliga. Har blivit bättre på att lägga ner böcker, precis som jag har lovat mig själv. Senast igår la jag ner en bok för att jag inte orkade med det dåliga språket. poäng till mig!

boken var virrig, spännande och ett monster av förvirring

Ibland skulle det vara praktiskt att kunna spola tillbaka tiden, radera ut lite förväntningar och börja läsa utan väl uppbyggd pepp. Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett under av förljugenhet av Annette Kullenberg hade definitivt vunnit på det.

Boken med den extremt långa titeln handlar om det vassa pennskaftet Marianne Höök, en stor personlighet i den svenska offentligheten fram till självmordet 1970. Annette Kullenberg var personlig vän till Marianne Höök men kände aldrig att hon riktigt kände henne. När hon journalistiskt börjar undersöka Mariannes liv går det allt mer upp för henne att det inte verkar vara någon som upplevde att de kände Marianne Höök. Vem var hon? Varför var hennes bakgrund så totalt utraderad? Vad innebar hennes förnekelse för hennes psykiska besvär och för hennes omgivning? Vem var egentligen Marianne Höök? Marianne Höök framstår som någon som drog att leva i nuet in absurdum, det fanns inget annat än nu nu nu och det fanns definitivt ingen uppväxt som moderlös hos morföräldrar i Sunne.Den bild som växer fram i Kulleneberg bok är att det som fanns var en snobbig arbetsnarkoman med vänstersympatier och en offantlig överlevnadsinstinkt sida vid sida med depressioner och panikångest.
En otroligt intressant och komplex person med andra ord.
Den stora nackdelen med boken är att den står i vägen för just det den ska skildra. Kullenberg hoppar fram och tillbaka i kronologin, drar ut på stickspår i en evighet, skvallrar och lyckas med konststycket att både berätta för mycket och för litet. Ett problem för mig personligen är att Kullenberg förutsätter att man som läsare vet väldigt mycket om det boken skildrar. Jag var inte född när Marianne dog och med tanke på att det inte har skrivits någon biografi över henne tidigare tycker jag det är åtminstone obetänksamt att förutsätta läsarens stora kunskap om henne och om tiden hon verkade i. Samtidigt som jag har svårt att hänga med i resonemangen får jag alldeles för mycket information som jag inte får någon ordning på.

Jag gillar greppet med intervjuerna som är genomgående i boken, där man får olika människors uppfattning om Marianne, det ger den där effekten av en splittrad och komplex person som Kullenberg verkar ha varit ute efter. och jag gillar Kullenbergs sätt att beskriva händelser och hennes sätt att skriva men som sammanhållen biografi tycker jag inte det fungerar. Textmassorna står i vägen för huvudpersonen.

Sen måste jag nämna det märkliga slutet där Kullenberg använder sig av lite olika ledtrådar och får fram att Marianne Höök troligen blev utsatt för incest av sin morfar. Det framstår som plumpt och oöverlagt. Jag har svårt att tänka mig att någon som är insatt i hur människor hanterar övergrepp skulle komma till samma slutsats som Kullenberg. Att man som föräldralös (hon hade sin pappa kvar i livet men växte upp de första åren hos sina morföräldrar) knyter an till släktens stora patriark och fortfarande som vuxen ser honom som sin herre behöver inte betyda att det var ett incestuöst förhållande. Det kan säkert ha varit det men att skriva det svart på vitt i den första biografin över Marianne Höök är inte okej för det. Kullenberg lägger inte fram bevis heller utan snarare verkar resonemanget ha varit att om det var så så skulle det förklara en hel del oförklarligt med Marianne Höök.

Förmodligen hade jag gillat mer utan de högt ställda förväntningarna eller så var jag helt enkelt inte rätt läsare för Kullenbergs sätt att skriva den här gången. För det ska sägas, hon är konsekvent i sitt hoppande och i sin inkonsekvens så det framstår snarare som medvetet än omedvetet.