torsdag 29 januari 2009

boken var virrig, spännande och ett monster av förvirring

Ibland skulle det vara praktiskt att kunna spola tillbaka tiden, radera ut lite förväntningar och börja läsa utan väl uppbyggd pepp. Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett under av förljugenhet av Annette Kullenberg hade definitivt vunnit på det.
Boken med den extremt långa titeln handlar om det vassa pennskaftet Marianne Höök, en stor personlighet i den svenska offentligheten fram till självmordet 1970. Annette Kullenberg var personlig vän till Marianne Höök men kände aldrig att hon riktigt kände henne. När hon journalistiskt börjar undersöka Mariannes liv går det allt mer upp för henne att det inte verkar vara någon som upplevde att de kände Marianne Höök. Vem var hon? Varför var hennes bakgrund så totalt utraderad? Vad innebar hennes förnekelse för hennes psykiska besvär och för hennes omgivning? Vem var egentligen Marianne Höök? Marianne Höök framstår som någon som drog att leva i nuet in absurdum, det fanns inget annat än nu nu nu och det fanns definitivt ingen uppväxt som moderlös hos morföräldrar i Sunne.Den bild som växer fram i Kulleneberg bok är att det som fanns var en snobbig arbetsnarkoman med vänstersympatier och en offantlig överlevnadsinstinkt sida vid sida med depressioner och panikångest.
En otroligt intressant och komplex person med andra ord.
Den stora nackdelen med boken är att den står i vägen för just det den ska skildra. Kullenberg hoppar fram och tillbaka i kronologin, drar ut på stickspår i en evighet, skvallrar och lyckas med konststycket att både berätta för mycket och för litet. Ett problem för mig personligen är att Kullenberg förutsätter att man som läsare vet väldigt mycket om det boken skildrar. Jag var inte född när Marianne dog och med tanke på att det inte har skrivits någon biografi över henne tidigare tycker jag det är åtminstone obetänksamt att förutsätta läsarens stora kunskap om henne och om tiden hon verkade i. Samtidigt som jag har svårt att hänga med i resonemangen får jag alldeles för mycket information som jag inte får någon ordning på.

Jag gillar greppet med intervjuerna som är genomgående i boken, där man får olika människors uppfattning om Marianne, det ger den där effekten av en splittrad och komplex person som Kullenberg verkar ha varit ute efter. och jag gillar Kullenbergs sätt att beskriva händelser och hennes sätt att skriva men som sammanhållen biografi tycker jag inte det fungerar. Textmassorna står i vägen för huvudpersonen.

Sen måste jag nämna det märkliga slutet där Kullenberg använder sig av lite olika ledtrådar och får fram att Marianne Höök troligen blev utsatt för incest av sin morfar. Det framstår som plumpt och oöverlagt. Jag har svårt att tänka mig att någon som är insatt i hur människor hanterar övergrepp skulle komma till samma slutsats som Kullenberg. Att man som föräldralös (hon hade sin pappa kvar i livet men växte upp de första åren hos sina morföräldrar) knyter an till släktens stora patriark och fortfarande som vuxen ser honom som sin herre behöver inte betyda att det var ett incestuöst förhållande. Det kan säkert ha varit det men att skriva det svart på vitt i den första biografin över Marianne Höök är inte okej för det. Kullenberg lägger inte fram bevis heller utan snarare verkar resonemanget ha varit att om det var så så skulle det förklara en hel del oförklarligt med Marianne Höök.

Förmodligen hade jag gillat mer utan de högt ställda förväntningarna eller så var jag helt enkelt inte rätt läsare för Kullenbergs sätt att skriva den här gången. För det ska sägas, hon är konsekvent i sitt hoppande och i sin inkonsekvens så det framstår snarare som medvetet än omedvetet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det var den bästa beskrivningen av den här boken som jag har läst.Tack!
Vill du läsa något som går rakt in i hjärtat? Får jag rekommendera bibliotekarien/bibliotekarierna en tunn liten roman?

Eva Adolfsson: En liten historia.

När du/ni (om ni nu vill läsa den) publicerat era tankar, så kommer jag väldigt gärna med mina.
Lena K E

ida sa...

Åh, tack! jag funderade jättemycket på hur jag egentligen skulle kunna förklara vad jag kände när jag läste boken. Vad roligt att det verkar ha gått fram:)

Tack för tipset, ska genast kolla upp, har inte läst något av Eva Adolfsson men länge varit nyfiken. Vad roligt det är att blogga när man får bra tips!