Så väcks Torus minnen till liv i Haruki Murakamis Norwegian Wood. När han hör Beatleslåten Norwegian Wood på ett flygplan så strömmar minnen från tjugo år tillbaka över honom. Vi får sedan följa händelserna som blev så omvälvande i hans liv när han var nitton-tjugo år gammal. Bäste vännen Kizuki som tar livet av sig. Bäste vännens flickvän Naoko som blir den stora kärleken. Den framfusiga och frigjorda studiekamraten Midori som blir en länk till livet när även Naoko tar sitt liv. Toru själv fastnar någonstans mellan sina döda vänner och framtiden som fortfarande erbjuder liv.Jämfört med Murakamis romaner Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen är Norwegian Wood en mycket mer realistiskt förankrad roman. Inte lika mystisk och öppen för tolkning, men ändå känns inte handlingen glasklar. Det finns frågor som lever kvar efter läsningen, framför allt många "varför?". Det handlar mycket om erotik och sexualitet på ett sätt som påminner mig om Alessandro Bariccos roman Silke. Sinnlig njutning där allt blandas; minnen, doft, smak, känslor och tankar och kropp. Och det handlar om döden som en del av livet, en övergångsfas, en gräns att passera. Och så har vi referensen till Tomas Manns Bergtagen som Toru läser när han hälsar på Naoko på hennes behandlingshem uppe i bergen. En plats som tycks vara skild från den övriga världen. Där de psykiskt sjuka lever, förtrollade och bortrövade från den vanliga verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar