13 januari 2009

Primitiv ondska

Är ondska något primitivt, är det en urkraft inom oss? Och kan man födas ond, dvs kan ett litet barn vara ondskefullt av naturen? Kan vi skydda oss från ondska genom att skapa lycka omkring oss? Hur mycket styr vi själva över dessa krafter?

Ida skrev för ett år sedan om Det femte barnet av Doris Lessing. Jag har äntligen läst denna fascinerande bok, som på ett sakligt och noggrant sätt redogör för hur två människor tillsammans bestämmer sig för att skapa en lycklig familj men till slut hindras av naturen.
Harriet och David träffas och passar så oerhört bra ihop. De förstår varandra direkt och vill ha samma saker. De vill ha en familj. De köper ett stort hus som bara väntar på att fyllas med barn och släktkalas. Men de kan inte få nog och skaffar ännu ett barn. Och det femte barnet blir det som sätter käppar i hjulet för familjelyckan.
Redan i magen gör barnet uppror och visar prov på aggressivitet och ilska. Och pojken som föds visar vara mer ett slags grottmänniska än en baby.
Han liknas vid en neanderthalare både vad gäller utseende och beteende. Jag tänker att han kanske snarare har autism och någon form av utvecklingsstörning med sina raseriutbrott och brist på social förståelse. De försöker lämna bort barnet till en institution - en fruktansvärt otäckt beskriven passage i boken - men modern Harriet klarar inte av det. Därför får hon skulden för att ha förstört familjen eftersom Ben som pojken heter, kräver all uppmärksamhet. Han är utstuderad illvillig mot djur och andra barn, men saknar samtidigt förmåga att förstå vad han har gjort och varför det är fel.
Ida skrev om det femte barnet som en symbol för något som tar sig in i familjen och splittrar den. Det skulle i så fall vara en kraft man inte kan styra över, kanske är det detta boken framför allt handlar om: våra fåfänga försök att kontrollera varje beståndsdel av vår tillvaro och tron på att man kan skapa och hålla kvar lyckan. Ben är en påminnelse om livets urkraft, det onåbara och svårfångade; olyckan, sjukdomen, katastrofen som drabbar oss utan att vi kan hindra den eller skydda oss ifrån den. Vi måste acceptera den som en del av livet.

6 kommentarer:

Elin sa...

Hej Moa!
Vilket klokt inlägg! Det ligger en hel del i det du säger. Jag har inte läst boken men det är en intressant tanke med att vi tror att vi kan styra allting. Kanske är det lite så i Vi måsta prata (tala?) om Kevin. Mamman ville ju egentligen inte ha barn (kanske?), men skaffar det ändå lite för "det ska man ju". Du som har läst även den, ser du några likheter?
Elin

Holly Hock sa...

Jag läste "Det femte barnet" för ungefär ett år sedan, och vilken ruggig läsning. Helt lysande av Lessing. Jag håller med dig om precis allt du skriver och för egen del funderade jag jättemycket över det här med moderskap. Hur ensamt det kan vara, redan när Ben ligger i magen är han annorlunda och han blir liksom redan då bara "hennes" angelägenhet och bekymmer. Likaså tänker jag på moderskapets kraftfullhet. Trots att även hon inte "älskar" Ben, vinner hennes moderskänslor och hon räddar honom från institutionen och sätter på flera sätt Bens behov framför det andra barnens. Beskrivningen av Ben är verkligen monstruös och för min del läser jag honom symboliskt.
Oj, det här blev en lång kommentar, men ditt inlägg var så bra och det finns så mycket att diskutera om den här boken. /Therese

Moa sa...

Ja det är verkligen en spännande bok! man kan visst se en del likheter med Lionel Shrivers bok "Vi måste prata om Kevin", framför allt i barnet som symbol för en okontrollerbar kraft som förstör den lugna konstruerade lyckan. Men sedan diskuterar ju den boken dödsskjutningar också och hur oviljan att skaffa barn påverkar barnet. Lessings femte barn är nog framför allt just en symbol.
Moderskapet är ju jätteintressant skildrat i den här boken. Som en skyldighet men också som något lite skrämmande, kanske just eftersom det är en sådan urgammal kraft som vi försöker förstå i vårt moderna samhälle med hjälp av mammayoga och allt vad det heter...

Anonym sa...

Hej Moa och andra läsare.Ja, "Det femte barnet"är det kusligaste som Lessing skrivit.(Kusligare än Shikasta och hennes övriga "inner-space-fiction", Efterföljaren till Ben har jag inte vågat läsa. Har ni?)
Många lärda ord har sagts om vem Ben kan vara.Är han en missanpassad stackare i ett högteknologiskt samhälle. Är han rentav Ondskan själv?
Så kloka tankar ni har om livsplanering/öde och om moderskap apropå Ben-boken, Moa och Holly Hock.
Lena K E

Kajsa sa...

Jag tyckte att en intressant aspekt av "Det femte barnet" var att det beskrevs lite som ett straff mot mamman i boken, att hon hade utgått från att hon kunde "have it all" så att säga, att hon bara räknade med att man gifte sig och skaffade ett gäng ungar och sedan bara var lycklig resten av livet, typ DÄR SER DU, VEM TROR DU ATT DU ÄR ATT FÖRTJÄNA DEN TYPEN AV LYCKA.

Hemsk bok! Men också hemskt bra!

Moa sa...

Jag håller med Kajsa, det är jätteläskigt att ben kommer som ett straff eller kanske en påminnelse om att inte ta saker för givet. En påminnelse om att det är riktiga människoliv det handlar om, inte bara gulliga bäbisar som en av delarna i "den lyckliga familjen".
Jag är sugen på att läsa fortsättningen för att se vad hon fortsättningsvis ventilerar med hjälp av karaktären Ben.
Fin blogg du hade förresten Kajsa!