Jag läser årets utgåva av
Noveller för Världens Barn med bidrag av Sveriges (tydligen) bästa författare. Hittills har det varit väldigt blandad kvalitet på texterna.
Susanna Alakoskis bidrag som inleder boken är en rolig relationshistoria där den evige loser-mannen köper en uppstoppad örn, säljer den dyrt till en samlare från Tyskland och satsar alla pengarna på en häst som förlorar sitt lopp.
Peter Englunds novell har alltför mycket personlig memoar över sig för att vara intressant, och
Linda Olsson och
Niklas Rådström har skrivit alldeles för akademiskt och torrt om tänkta möten med författare och musiker där citat (Olssons text) diskuteras och musikstilar (Rådström) dissekeras. Jag hade svårt att engagera mig. Däremot tyckte jag mycket om
Sara Stridsbergs fina novell om Eva Brauns sista dagar i livet där författaren är närvarande och ingenting är säkert, utan att det förstör fiktionens magi. Och
Gunilla Linn Perssons text om sin mormor är kärleksfull och ömsint, rolig och kvick på samma gång.
Övriga medverkande i boken är bl.a.
Jens Lapidus, Agneta Pleijel, Inger Alfvén, Sara Kadefors och
Jonas Hassen Khemiri. Dessutom innehåller boken bidragen som vann i SVT:s novellpristävling "Slutet på historien", där kända svenska författare skrivit början och opublicerade skribenter gjort sluten. En form som blir lite märklig att läsa. Jag har läst två av bidragen hittills och får samma känsla som av mina egna noveller som jag skrev på högstadiet: Det börjar starkt med en tydlig och bra idé som sedan tappar fart, och sedan riktigt värker man fram slutet för att matcha inledningen. Men jag ska inte säga mer förrän jag läst resten av bidragen och även de övriga novellerna som är skrivna av en och samma författare. Återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar