25 januari 2009

Rapport från mitt i läsningen


Håller på med Joyce Carol Oates senaste, Dödgrävarens dotter, som är en maffig sak på 600 sidor. Huvudpersonen är Rebecca Schwart som anländer i USA med sin tysk-judiska familj. Boken är tillägnad Joyce Carol Oates farmor och sägs bygga delvis på farmoderns levnadsöde.
I början kändes det lite jobbigt eftersom boken är så lång. Kan få någon slags lässtress, som jag tror är en skada från litteraturvetenskapen, där man ibland "läste" tre romaner i veckan. I alla fall så kändes boken först lite trög, och jag fick liksom inte min Oates-kick. Det var inte dåligt eller så, men ja lite trögt och oberörande. Särskilt jobbigt med tanke på alla fina recensioner den har fått.

Men nu så! Halvvägs in i läsningen på väg mot de 300, har den tagit en ordentlig fart! Den första dramatiska höjdpunkten, som i sann Oates-anda drogs ut på, har inträffat. Och nu är det bara läsa, läsa. Jag hoppas att det håller i sig. Jag kan avslöja så mycket som att detta känns lite fräscht Oates, lite "nytt". Visst offer-temat finns här, men också en styrka. Vissa av hennes böcker har påmint så mycket om varandra att de känns nästan som samma bok. Men Dödgrävarens dotter är något eget. Och hittills är det mustigt härligt romanberättande när det är som bäst. Återkommer med en slutrapport.

2 kommentarer:

Moa sa...

Mmm jag är sugen på att läsa den här...

Kajsa sa...

Jag har läst ganska många Oates och blivit rätt så less på henne, inte för att hon är dålig, det är hon inte, men ibland lite tjatig, och som du skriver så är det ju vissa teman som ständigt återkommer. Jag har dock hört ganska mycket positivt om just den här, så jag funderar på om jag inte ska försöka återuppliva min relation med Oates ändå...