Textappeal

I gymnasiet började jag läsa del ett i Ulla Bolinders romantriologi om raggarbrudarna Kicki och Eva-Lena i Uppsala. Jag läste inte klart men insåg nu att jag faktiskt samlat ihop hela trilogin i bokhyllan så det var bara att börja läsa.

Den första delen heter Hoppa in då! och här möter vi Eva-Lena och Kicki som raggarbrudar i Uppsala på 60-talet. Boken är upplagd så att man följer bådas tankar och beskrivningar omlott, lite som en dubbel dagboksroman även om författaren inte följer formatet fullt ut, det är tydligt att de inte är dagböcker utan en berättelse för oss, läsarna. Kicki är den lite mer stabila av de två och för henne är raggarvärlden mer ett farligt och spännande äventyr medan det för Eva-Lena inte är ett äventyr utan mer en grundförutsättning. Vi får följa dem under något år då de går från att vara hyfsat oskuldsfulla fina flickor som aldrig skulle åka med en riktig raggarbil, dricka sprit, ligga med killar eller ens åka med killar som dricker till att bryta mot de moraliska regler de satt upp för sig själva.
Jag tyckte om boken, jag gillade att den var rätt vardaglig men ändå tog de två femtonåringarna på allvar. Jag kände igen desperationen efter närhet och hur viktigt och oviktigt saker kunde vara på samma gång, jag tycker Ulla Bolinder lyckas bra med att skildra tonårsvärlden. Mitt enda minus är slutet som är öppet men indikerar att en viss huvudperson dött. Gillade inte och jag hade verkligen avskytt det om jag inte vetat att jag hade uppföljaren i tryggt förvar bredvid mig.


Del två i serien heter Någonstans inom oss och nu har det gått några år, det är nu två unga kvinnor på 70-talet vi får följa. Eva-Lena lever tillsammans med Lasse men går allt djupare in i ett psykosliknande tillstånd och blir i samma veva besatt av en yngre arbetskamrat. Kicki är inte alls lika närvarande i den här delen men hon dyker upp då och då, hon lever ensam och bearbetar sin uppväxt och sin alkoholiserade pappa. Upplägget är detsamma, genom text snarlika dagboksanteckningar får vi följa ett handlingsförlopp i två olika versioner, Eva-Lenas och Kickis. Dock är här även insprängt dialoger mellan i huvudsak Eva-Lena och hennes besatthet Johan. Alkoholen har en viktig roll liksom olika psykologiska teorier som Eva-Lena och Kicki använder för att orientera sig i världen. Jag gillar hur Ulla Bolinder genom till synes enkla medel får historien att bli tidstypisk på ett bra sätt, det är inte uppenbar produktplacering utan att hon faktiskt lyckas fånga en tidsanda genom att hennes huvudpersoner får utveckla sig genom böckerna. Något Kicki och Eva-Lena har gemensamt är att de är ganska förnumstiga, de resonerar sig fram genom livet och jag kan tänka mig att man kan störa sig väldigt på det, jag gillar det, tycker det fungerar bra med den bild man får av dem.

Sista och avslutande delen är Hela mig som framför allt handlar om Kicki och hennes skilsmässa med den alkoholiserade Rune. Nu har det gått ytterligare några år, Eva-Lena lever ensam och har kommit ur sin psykos och i princip slutat dricka (igen). Vi får här någon form av epilog där Eva-Lena går igenom vad som hände när förra boken utspelade sig och vad hon nu i efterhand kan se hände. Kicki å sin sida är mitt uppe i kaoset med att vara ensamstående och hantera sin exman och hans nya fru. Hur mycket ska man själv anstränga sig för att den andre ska ta ansvar? vad får man kräva av pappan till sina barn? Vad får man kräva av en alkoholist? Vad är bäst för barnen? Vad är bäst för mig? Vad gör man när man inser att man fortfarande inte är fri från sin pappas inflytande?

Jag tyckte om att få kliva in i Ulla Bolinders romanvärld även om det blev lite mastigt att läsa hela trilogin på några dagar, det var svårt att ta in allt efter ett tag och även jag blev i slutändan trött på resonerandet och hade velat ha mer gestaltande. men allt som allt en intressant serie som nog kommer stanna kvar ett tag i medvetandet.