Till minne av Doris Lessing

Doris Lessing har gått bort, 94 år gammal. 2007 fick hon Nobelpriset i litteratur och blev än mer älskad och läst. Jag har tre personliga favoriter bland hennes böcker, alla är riktigt starka läsupplevelser.

En överlevandes minnen handlar om en kvinna som stannar kvar i sin lägenhet när alla andra lämnar staden de lever i. En ny tid är i antågande och människorna flyttar för att börja det nya livet någon annastans. Från sitt fönster betraktar kvinnan de som flyttar, och hur de blir färre och färre. Själv har hon bara sina minnen kvar. En kusligt dystopisk roman som är både eftertänksam och spännande på samma gång.

Det femte barnet. Om paret som strävar efter att skaffa fler barn och som vill skapa den perfekta familjen. De drömmer om ett stort hus, fyllt med barn och vänner som samlas kring det stora middagsbarnet för oändliga middagar i glädjefylld samvaro. Men efter att de skaffat det femte barnet blir ingenting sig likt. Den här fantastiska lilla boken handlar om faran i att aldrig bli nöjd och om att hantera verkligheten när den inte blev som man tänkt sig.

Gräset sjunger är berättelsen om en kvinna som försvarar sin gård och sin plantage någonstans i Afrika. Det är en suggestiv skildring av kolonisationens kvarlevor, fördomar, våld och stoltheten hos den som vet att allt redan är förlorat.

Äntligen bokcirkel

Så blev den äntligen av, klassikerbokcirkeln, efter veckor av inställda träffar, framflyttade datum och krånglande medlemmar. Det är inte helt lätt, detta med bokcirklar. Att hitta en tid och dag som passar alla till exempel: den här gången var vi bara tre som kunde. Och så hade vi valt en exceptionellt tjock och mastig bok. kanske hade varit en bättre idé att läst något tunt och lättsmält efter det långa sommaruppehållet. Nåväl. En fantastisk bok var det i alla fall: The Golden Notebook av Doris Lessing.

två versioner av samma bok.

Fast vad är problemet med den svenska titeln Den femte sanningen? Den femte anteckningsboken som titeln syftar på gör väl inte anspråk på någon sanning utan är ett försök att sammanfoga alla delarna i författarinnans liv. Och så blir ju titeln hopplöst lik Lessings roman Det femte barnet. Dålig fantasi på förlaget?

Grundhandlingen i The Golden Notebook kan väl beskrivas så här: En författare, Anna Wulf skriver i fyra anteckningsböcker: En svart om sitt liv i Afrika med sina vänner och sin första man, en röd om sitt politiska liv som aktiv men ständigt tvivlande kommunist, en gul där hon skriver en roman om en kvinna som heter Ella och som bär slående likheter med Anna själv, och en blå där hon försöker vara personlig, privat och detaljerad om sitt känslo- och kärleksliv. Men Anna mår allt mer dåligt och börjar bli splittrad: hon börjar skriva i en femte anteckningsbok för att foga samman alla bitar av sitt liv. Och så har vi ramberättelsen, kallad "Free Women" som handlar om Anna och hennes bästa väninna Molly och Mollys son Tommy som är nitton år och kluven inför sin framtid och sitt liv.

Det här är en diskuterande, filosofisk roman som fick mig att grubbla och tänka massor. Den handlar om friheten, den fria viljan, individens val, samhällsansvar, kärlek och sex, att vara kvinna, att skriva... Oftast känns den väldigt modern, med några undantag, som till exempel diskussionen om "en riktig man" och beskrivningarna av äktenskapen med frigida fruar och otrogna män (den utkom första gången i början av sextiotalet).

En perfekt bokcirkelbok, förutom det lite väl tilltagna formatet. Mycket synd att inte alla kunde vara med, för jag tror det här är en bok som berör alla på olika sätt, och det finns verkligen oändligt mycket att diskutera!

bokcirkelfika

Kan man ha högre förväntningar?

Än jag har på Jonathan Franzens nya roman Freedom? Som jag har beställt och som förhoppningsvis dimper ner hos mig i veckan (om den inte är slut på förlaget som det står på bokus...)! Jag gillade Tillrättalägganden jättemycket men det var säkert sju år sedan jag läste den så kanske är det dags att läsa om? Freedom hypas ju i var och varannan recension och utnämns som århundradets roman osv. Hur bra kan en roman egentligen vara, tänker jag och hoppas sälla mig till hyllningskören.

Med i beställningen kom också The Golden Notebook av Doris Lessing som vi ska läsa i bokcirkeln. Den har jag också skyhöga förväntningar på. Hoppas de infrias!

Gräset sjunger

Doris Lessing har blivit en av mina favoritförfattare. För varje bok jag läser tycker jag mer och mer om hennes sätt att skriva. Och det bästa av allt är att jag har massor kvar att läsa, hon har ju skrivit så enormt många böcker! Jag har tidigare läst En överlevandes minnen, Mara och Dann, Det femte barnet, och nu även Gräset sjunger. Jag kan inte bestämma mig för vilken jag tycker är bäst, de är alla så olika och rör sig inom olika genrer.

Gräset sjunger var i alla fall en fantastisk roman! När jag tänker på den ser jag framför mig den afrikanska gården, förfallen och ihoplappad mitt i den dallrande hettan. Flugsurr, damm, sönderbränt gräs, och i det provisoriska boningshuset huvudpersonen Mary, svimfärdig av hettan under plåttaket utan innertak. Man är verkligen där med henne, känner svetten rinna mellan brösten och ångesten hopa sig i hjärtat. Mary är också en så fascinerande person, fruktansvärt osympatisk men också tragisk. Hon är bitter och olycklig, vägrar tro någon om gott och förtärs långsamt av det liv hon tvingas leva som egentligen är helt fel för henne. Hon borde ha förblivit ogift och fri, hon borde ha bott i staden och arbetat, men i stället faller hon för omgivningens krav och gifter sig med Dick, en misslyckad farmare som förföljs av otur och dåliga beslut.

Och kanske mest drabbande av allt är förstås skildringen av synen på "infödingarna" som är värda mindre än djur för Mary och de flesta andra vita. Det är nedärvda åsikter, självklara och omöjliga att komma ifrån. Mary känner det djupaste förakt för alla "vildar", hon avskyr deras utseende, deras lukt, allt som har med dem att göra. I brist på stimulans i sitt liv blir hon besatt av att förfölja och bevaka sina svarta tjänare. Det blir också till slut hennes fall, hon visar sig svag och kommer för nära sin sista boy, och förlorar därmed all respekt även i boyens ögon.

Gräset sjunger är både vacker och obehaglig. Jag gillar verkligen kompositionen där man allra först får veta slutet och sedan får veta hur det kunde gå som det gick. Eftersom man redan känner till karaktärernas öde så blir läsningen ödesmättad.

Tips: Se filmen White Material som bygger på Gräset sjunger, men är förlagd till nutid.

Primitiv ondska

Är ondska något primitivt, är det en urkraft inom oss? Och kan man födas ond, dvs kan ett litet barn vara ondskefullt av naturen? Kan vi skydda oss från ondska genom att skapa lycka omkring oss? Hur mycket styr vi själva över dessa krafter?

Ida skrev för ett år sedan om Det femte barnet av Doris Lessing. Jag har äntligen läst denna fascinerande bok, som på ett sakligt och noggrant sätt redogör för hur två människor tillsammans bestämmer sig för att skapa en lycklig familj men till slut hindras av naturen.
Harriet och David träffas och passar så oerhört bra ihop. De förstår varandra direkt och vill ha samma saker. De vill ha en familj. De köper ett stort hus som bara väntar på att fyllas med barn och släktkalas. Men de kan inte få nog och skaffar ännu ett barn. Och det femte barnet blir det som sätter käppar i hjulet för familjelyckan.
Redan i magen gör barnet uppror och visar prov på aggressivitet och ilska. Och pojken som föds visar vara mer ett slags grottmänniska än en baby.
Han liknas vid en neanderthalare både vad gäller utseende och beteende. Jag tänker att han kanske snarare har autism och någon form av utvecklingsstörning med sina raseriutbrott och brist på social förståelse. De försöker lämna bort barnet till en institution - en fruktansvärt otäckt beskriven passage i boken - men modern Harriet klarar inte av det. Därför får hon skulden för att ha förstört familjen eftersom Ben som pojken heter, kräver all uppmärksamhet. Han är utstuderad illvillig mot djur och andra barn, men saknar samtidigt förmåga att förstå vad han har gjort och varför det är fel.
Ida skrev om det femte barnet som en symbol för något som tar sig in i familjen och splittrar den. Det skulle i så fall vara en kraft man inte kan styra över, kanske är det detta boken framför allt handlar om: våra fåfänga försök att kontrollera varje beståndsdel av vår tillvaro och tron på att man kan skapa och hålla kvar lyckan. Ben är en påminnelse om livets urkraft, det onåbara och svårfångade; olyckan, sjukdomen, katastrofen som drabbar oss utan att vi kan hindra den eller skydda oss ifrån den. Vi måste acceptera den som en del av livet.

Det femte barnet - Doris Lessing

Det femte barnet är Ben, snarare ett urtidsdjur än barn, omöjligt att ha bland levande, omöjligt att släppa ifrån sig. Ben föds som femte barnet i en lycklig familj, en familj med visioner och utstakade vägar. De vill alla ha släktsammankomster i det stora huset och allt ska som skimra och värma. Men Ben omöjliggör det här och vad gör man då? När en blir ett hinder för många? Vilka handlingar är ett val?

Jag har läst någonstans att Lessing menar att man inte alls behöver läsa Det femte barnet som en realistisk historia, man kan läsa Ben som en symbol för problem i en familj och det försvårade läsningen för mig. Jag läste boken just som en riktig händelse och funderade en del på hur Ben kan vara en symbol. Och isåfall symbol för vad? Jag hade nog läst med större behållning om jag inte hade läst något om den före men lätt att vara efterklok.

Jag tyckte om boken, jag tycker om skildringen av en familj som är splittrad och som inte riktigt kan göra något åt det. Det framstår precis som så svårt det kan vara. Att inte göra val för att det inte går att välja mellan t.ex sina barn men att det valet ändå sker fast inte utsagt. Hur svårt det är att vilja göra rätt men sedan blir det fel ändå. Det är moderskärlek utan biologistiskt mumbojumbo och det är en bedrift då Lessing beskriver just en familj där alla utom mamman klarar av att släppa taget och rädda sig själva.

Många har läst Det femte barnet tillsammans med Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver och det ska jag också försöka göra. Tror det kan vara en intressant jämförelse. Och sedan kan man läsa Nineteen minutes av Jodi Picoult (svensk översättning?) som the girl least likely gjort och jag anar att man kan fortsätta nästan hur länge som helst. Det är något med barn och ondska i kombination som gör bra historier.

/ida