Svart flicka, vit flicka

Den där Joyce Carol Oates alltså. Man blir inte klok på henne. Det är svårt att tänka på henne utan att tänka på hur många böcker hon skrivit. Och skriver. Ibland tänker jag att jag kan ha som projekt att försöka läsa hela hennes produktion, jag har läst femton romaner så jag tänker att det är en god start. Men med tanke på att hon publicerar i snitt två romaner per år så blir det något att bita i. Jag har räknat lite och får det till att hon skrivit femtiosju romaner, tjugofyra novellsamlingar och fyra ungdomsromaner. Därtill essäer, dramatik, lyrik, självbiografiskt material samt barn- och bilderböcker. Det är ju förstås något att glädjas över eftersom jag tycker mycket om Joyce Carol Oates och för det mesta gillar hennes romaner väldigt mycket. Som man brukar säga: hon håller en väldigt hög lägsta-nivå. Men jag kan inte komma ifrån att jag varje gång jag plockar upp en Oates-roman, börjar fundera över vilken nivå romanen ligger på. Är det ett huvudverk eller ett slags mellanbok?

Hur som helst, nu har jag läst romanen Svart flicka, vit flicka, som kom på svenska 2007. Den påminner miljömässigt om Jag ska ta dig dit som i sin tur påminner tematiskt om Marya - ett liv. Jag tänker att Svart flicka, vit flicka inte är ett huvudverk i Oates produktion, det är inte ett verk man kommer att lyfta fram framför andra som oförglömligt. Därmed inte sagt att det är en dålig roman. Jag har njutit under läsningen.

Miljön är ett college som lägger stor vikt vid att ha en blandad och integrerad blandning studenter. Alltså både svarta och vita flickor. Genna, en av Oates alla rödhåriga och nervösa gestalter, blir rumskamrat med Minette Swift, en svart flicka och dotter till en predikant. Genna blir som besatt av att bli vän med Minette, som i sin tur är butter och svår. Minette blir utsatt för rasistiska trakasserier och impopulär bland de andra studenterna eftersom hon inte följer de utstakade rollerna hon förväntas spela.

Det är Genna som berättar, i ett efteråt-perspektiv där allt redan hänt och allt är för sent. I början av romanen får man intrycket av att det skett ett rasistiskt mord och att hela berättelsen ska utmynna i det. Men det visar sig i stället handla mycket om Genna själv och hennes komplicerade föräldrar som bär på många hemligheter. Just det greppet gillar jag mycket, att man som läsare plötsligt inser att det i själva verket handlar om något helt annat, samtidigt som Genna själv förstår det. Hennes redogörelse blir en uppgörelse.

Visst handlar det mycket om rasfrågor och rasism, men det handlar lika mycket om systerskaps-temat som så ofta återkommer hos Oates. Genna vill bli mer än bara vän med Minette, hon vill bli som en syster för henne, en längtan som gör att hon förminskar sig själv för att vara till lags. Det är alltså mycket som känns igen från andra romaner av Oates och kanske just därför är det så lätt att bli uppslukad.