18 februari 2011

Blue Valentine och Sarah's Key

Filmfestivalen avslutades för min del med en ny favoritfilm och en lite mindre bra. Blue Valentine var fantastisk. Michelle Williams är en favoritskådespelare som bara blir bättre för varje film. Fast det här är ingen film man blir glad av, snarare tvärtom. handlingen kretsar kring två karaktärer: Kärleksparet. När vi först möter möter dem förstår vi att allt inte är som det ska, balansen i relationen är inte helt bra. Cindy, spelad av Michelle Williams, stressar för att hinna till jobbet och samtidigt göra i ordning fyraåriga dottern för skolan, medan Dean, spelad av Ryan Gosling, softar runt med en cigg i mungipan och leker med dottern i stället för att hjälpa till. Cindy är full av återhållen irritation, splittrad, trött. Sedan möter vi Dean och Cindy i olika situationer som så småningom visar sig vara förfluten tid. Vi får se hur de träffades, hur de blev kära och fyllde i saknade pusselbitar i varandras liv. Och så tillbaka till nutiden där det gått fyra år och där kärleken ersatts med vardag.
Det är fruktansvärt smärtsamt att se hur kärleken föds och blommar upp för att sedan ta slut. Det är filmat tätt inpå, intimt och intensivt. Vackert och väldigt känslosamt.



Och så till sist filmatiseringen av Sarahs nyckel, skriven av Tatiana de Rosnay. Det är ingen dålig film, absolut inte. Den är gripande och stark, men lite väl sentimental för min smak. Filmen börjar i nutid där Kristin Scott Thomas spelar den amerikanska kvinnan Julia, som sedan många år lever med man och dotter i Frankrike. Hon arbetar som journalist och ska nu skriva ett reportage om Frankrikes inblandning när massor av franska judar deporterades under andra världskriget. Av en slump råkar hon på judiska flickan Sarahs öde, en flicka som bodde i Julias nuvarande lägenhet innan familjen deporterades till koncentrationsläger. Men Sarah och hennes lillebror finns inte med i några listor. Vad hände med dem? Julias eget liv vävs samman med Sarahs i kringelkrokar som jag tycker håller till en början men blir lite långsökt mot slutet. För berättelsen tappar liksom lite fokus efter ett tag. Det judiska folkets tragedi får stå tillbaka för ett slags detektivarbete där Julia far kors och tvärs mellan Europa och USA, och det hela utmynnar i en spirande romans (troligtvis) och det tårdrypande avslöjandet att Julia döpt sin andra dotter efter Sarah. Naturligtvis känner jag mig som vanligt hård och kall med ett hjärta av sten när jag himlar med ögonen samtidigt som jag hör spridda snyftningar bland publiken. Men jag gillar helt enkelt inte den här typen av utstuderade försök att få mig att känna vissa saker. Då går jag direkt in i trotsåldern.

1 kommentar:

boktagen sa...

Åh, har Sarahs key blivit film?! Det hade jag ingen aning om. Tycker om boken otroligt mycket och hoppas verkligen filmen håller måttet.