Filosofisk feel-good

Det har tagit evigheter att läsa ut Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Inte för att den är dålig, tvärtom, utan för att jag har haft extremt mycket omkring mig och bara orkat läsa ibland. Och varje gång så måste man ju komma in i boken igen. Ingen bra start, men i alla fall.

Egentligen gillar jag inte uttrycket feel-good, men det har visat sig vara ett uttryck som används mer och mer. Och när man ska beskriva vissa böcker så blir det lätt, ja det är lite feel-good. Då förstår låntagaren på bibblan, eller vem det är man diskuterar böcker med, precis vad man menar. Så jag viker mig för feel-good. Kanske är det så att det finns ett behov av dessa böcker.


Det känns som att det finns olika sorters feel-good. Igelkottens elegans tillhör den sorten som innehåller mörkare stråk. Huvudpersonerna är, 12-åriga Pamola, en brådmogen flicka som tycker livet är absurt och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin 13-årsdag. Sen har vi portvakten Michel, en halvfet dam i medelåldern, som försöker leva upp till schablonbilden av vresig och outbildad portvakt, men i hemlighet älskar hon litteratur och filosofi. När den japanske affärsmannen Ozu flyttar in, möts deras vägar. Alltså finns det både djup och mysighet i den här boken. Och jag gillar verkligen de filosofiska funderingarna På det hela taget en trevlig bok, om än lite sega partier. Nu tänkte jag ge mig i kast med Ät mig, av en annan fransyska Agnes Desharte, vilken verkar ha en del gemensamt med Igelkottens elegans. Franska småmysiga böcker med djup, både från förslaget Sekwa. Blir nåt att sätta tänderna i...