2 oktober 2009

Boken jag inte kunde läsa

Efter lång övertalning av en kollega som så gärna ville diskutera, gick jag med på att läsa Våtmarker av Charlotte Roche. Dessförinnan hade jag fått de värsta (bästa?) bitarna återberättade för mig under frukost- och lunchraster av en annan fascinerad kollega. Och diskussionen gick varm: varför tycker vi att det kroppsliga är äckligt? Varför kan vi inte prata om det? Varför är det så skambelagt i vårt samhälle? Är detta dagens tabu när vi vant oss vi sex och våld? Är det våra kroppar och dess mest grundläggande funktioner som man inte får prata om idag?

Men jag klarade bara av att läsa första kapitlet. Så äckelmagad var jag alltså. Litteratur går för mig rakt in i fantsinerven och stannar där, och jag kände direkt att vissa bilder skulle bli svåra att få bort. Det var alltså en helt annan sak att läsa det själv, än att få det återberättat för sig. Jag önskar verkligen att jag hade klarat av att läsa hela boken, för tydligen är det något intressant i relationen mellan huvudpersonen och hennes mamma. Som jag missar. Jag kunde alltså utan större problem läsa ut (utan att ångra mig) Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder men inte Våtmarker. Tål att tänkas på.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har inte läst boken så ska kanhända inte ha någon åsikt... Men efter att ha läst dina Varför-pratar-vi-inte-om, så undrar jag NÄR/i vilket sammanhang ska vi prata om "äcklet" - inte sitter vi väl vid kaffebordet och pratar om hur vi petar oss i näsan och hur det ser ut, det är väl ingen som ifrågasätter varför vi inte gör det. Det finns ju vissa saker man inte pratar om var-och-hursomhelst...

Moa sa...

Jo absolut, så tycker ju jag också. Men frågan är väl varför det är svårare att prata om sånt än om tex sex som det står om i var och varannan tidning på ett öppet och ibland grovt sätt. Det är också kroppsligt, tidigare hemligt och förbjudet... kommer kanske toalettsamtalen att ta sig till tidningssidorna snart också? Jag vet inte, jag kan ju som sagt inte riktigt klara av att läsa om det eller tala om det heller för den delen... Men jag vet att det är väldigt många som verkar ha ett behov av att prata om "äcklet" och att det är laddat. Och då frågar man sig ju varför det är så?

Vettets väktare sa...

Vad är det som är så äckligt i denna bok, vad handlar den om egentligen?

Anonym sa...

Jag har som sagt inte läst boken... men kan inte låta bli att tänka på detta behov att prata "äckel" som en senarelagd kiss-och-bajsålder och omognad... (fast att det skulle vara så vet jag inte!)

Moa sa...

Boken handlar om en ung tjej som ingående beskriver olika situationer där hon utforskar, upptäcker och njuter av sin kropps alla funktioner... eller nåt liknande. Första kapitlet handlar om hennes hemorrojder som hon har ett väldigt kärleksfullt förhållande till och vad som händer när hon utför analrakning. Längre kom jag alltså inte, men låt mig bara säga att det handlar om diverse utsöndringar, vätskor och kroppsavlagringar...
Och så handlar det så klart om mycket mer också, men det är ju det här som drar till sig uppmärksamheten och det måste ju också vara tanken med boken...?

Amoroso sa...

Hummelhonung är ju en annan "favorit" för de äckelmagade :-)

Vettets väktare sa...

Idag bläddrade jag lite i boken, bokbutiken där jag jobbar hade fått ett läsex. Jag klarade inte heller av att läsa mycket mer än första kapitlet. Det gick inte. Äckligt, äckligt...

Moa sa...

Ha ha, då är vi två! ;-)

On Word Arts sa...

En spännande tanke, tycker jag, är hur äckligt det äckliga blir i ord. Självklart är det äckligt även i bild, exempelvis film, men jag tycker ofta att den språkliga beskrivningen genom sin långsamhet och detaljhantering kan bli än värre. Någon som håller med?

Moa sa...

Jag håller helt med! Det skrivna gör ju att man tvingas "tänka" fram orden själv i sitt eget huvud och då är det mycket lättare att det fastnar... Jag kan t.ex. ofta upprepa stycken jag läst i huvudet, och då kan det hända att just äckel-stycken fastnar och smyger sig in i tankarna och är svåra att få bort...