Känslan av att hoppa

Ingrid Olssons förra bok Ett litet hål i mörkret var en avskalad och finstämd ungdomsbok om sorg. Hennes senaste Känslan av att hoppa är också en finstämd berättelse om en flickas svarta ångest som äter sig inåt hjärtat. Textmässigt blir jag helt lyrisk, det är avskalat, prosaiskt och meningarna så melodiösa. Det är den där luftigheten, som jag även tycker Ett litet hål i mörkret har, men samtidigt tätt komponerade ord som gör att meningarna rymmer så mycket mer än vad som sägs. Kanske just den där luftigheten blir lite knepig berättelsemässigt, även om jag föredrar böcker där allt inte är uttalat utan lämnar lite åt läsaren att fundera på. Men jag saknar nog en tusendel till i berättandets bakgrund. Boken är uppbyggd i brevform, vilket gör texten personlig och känslosam. När det fattas två månader till studenten begår en kille i Lisens skola självmord, och det är till honom som hon författar sina brev. Omgivningens förväntningar på Lisen är höga och lyckan ska stå som ett rus. Men för henne är håller hennes blyghet på att äta upp henne och allt är bara svart och med tåspetsarna över den höga kanten undrar hon över känslan att våga hoppa. Det är en bok om ensamhet och osynlighet bland familj och vänner, om det oförklarliga totala bottenlösa mörkret och om att tvinga sig själv att försöka våga.