Katarina von Bredow brukar utses som mästarinnan av att skriva kärleksböcker för ungdomar. Temat är genomgående förbjuden kärlek. I denna senaste Bara inte du är den förbjudna frukten bästa kompisens pojkvän. Huvudpersonen Emma har precis flyttat hemifrån och in i sin nya lägenhet, hon har börjat jobba och livet går sin gilla balansgång med att starta ett eget vuxenliv och medla mellan de skilda föräldrarna. Så plötsligt snurrar allt till sig, bästisförhållandet med killkompisen blir komplicerat, bästa vännens kille dyker plötsligt upp och andas lite för nära och lillbrorsan dras in en knarkhärva. Det blir lite mycket tycker jag och lite konstigt med broderns droghärva, men allt faller på plats till slut, och egentligen är det ju mest kärleken som vanligt som ligger i fokus. Och nej man blir inte besviken för boken är nog precis vad man förväntat sig. För mig är Bredow väldigt mycket klassisk ungdomslitteratur men kanske inte mer än så. Men jag slukade hennes böcker som tonåring och frossade i de förbjudna och smusslande kärleksdrypande historierna. Och jag tycker fortfarande att hon har en bra ton genom sina böcker, en bra ungdomsappeal som inte lutar över åt att bli övertydlig och moraliserande.
30 oktober 2009
Bara inte du
Katarina von Bredow brukar utses som mästarinnan av att skriva kärleksböcker för ungdomar. Temat är genomgående förbjuden kärlek. I denna senaste Bara inte du är den förbjudna frukten bästa kompisens pojkvän. Huvudpersonen Emma har precis flyttat hemifrån och in i sin nya lägenhet, hon har börjat jobba och livet går sin gilla balansgång med att starta ett eget vuxenliv och medla mellan de skilda föräldrarna. Så plötsligt snurrar allt till sig, bästisförhållandet med killkompisen blir komplicerat, bästa vännens kille dyker plötsligt upp och andas lite för nära och lillbrorsan dras in en knarkhärva. Det blir lite mycket tycker jag och lite konstigt med broderns droghärva, men allt faller på plats till slut, och egentligen är det ju mest kärleken som vanligt som ligger i fokus. Och nej man blir inte besviken för boken är nog precis vad man förväntat sig. För mig är Bredow väldigt mycket klassisk ungdomslitteratur men kanske inte mer än så. Men jag slukade hennes böcker som tonåring och frossade i de förbjudna och smusslande kärleksdrypande historierna. Och jag tycker fortfarande att hon har en bra ton genom sina böcker, en bra ungdomsappeal som inte lutar över åt att bli övertydlig och moraliserande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad menar du med att Katarina v Bredow skriver "klassisk ungdomslitteratur"?
Det finns ju många definitioner på ordet "klassisk", men jag hittar ingen som passar in i det här sammanhanget. (Kanske menar du att hennes ungdomsromaner påminner om
"Anne på Gönkulla". "Pellas bok" eller någon ungdomsroman från 1970-talet? Fast jag kan inte upptäckamånga likheter.)
Du får förklara för mig - alla andrakanske förstår.
Jaghar läst många fina undomsromaner somkommit ut i år.
Ett bra år!
Favoriter är bland andra "Människoätande människor i Märsta" och "Svenhsmmeds journaler".
En ungdomsbok som jag kan tänka mig att den blir en klasiker (=levande litteratur också om 25 eller 50 år) är Sofia Nordins lajv-och utvecklingsroman"Natthimmel".
Hardu läst den? Va tycker du?
När jag skrev klassisk tänkte jag mer på att hennes böcker kretsar kring temat kärlek-relation-vänner-familj och därmed ett, vad jag tycker, ett vanligt tonårsbokstema. Det hon spetsar till det med är ju att hon vanligen utgår från temat förbjuden kärlek, vilket hon skickligt hanterar, men jag tycker inte att de sticker ut jättemycket. Så, alltså inte klassiker i den bemärkelsen att de ska hålla över lång framtid.
Vet inte om jag lyckas förklara detta på ett någorlunda begripligt sätt.
Människoätande människor i Märsta läser jag just nu och tycker den är briljant.
Natthimmel har jag precis läst klart och håller på att samla ihop mina tankar. Så här direkt efter tycker jag nog inte att den är så lysande som jag förväntat mig (men så är det ju också det där med förväntningar som kan vara så höga att de förstör läsupplevelsen).
Jag tycker också att det är ett bra ungdomsromanår. Har läst många bra böcker den senaste tiden.
Et klassiskt tema - NU hänger jag med!Tack.
Det som imponerade mig mest med "Natthimmel" är (förutom Sofia Nordins språk - i det avseendet konkurrerar hon med sådana sensibla spåkvirtuoser som Peter Pohl, Per Nilsson och Katarina Kieri) - är hur genialt hon använder sig av det faktum att jagberättaren Tilda börjar delta i två lajv-spel.
Spelen blir en viktig del av intrigen, men är också ett medel för Sofia Nordin att ledaga oss läsare in i den osäkra Tildas allt mer stigande självkänsla.
OM jag vore svensklärare i 8an eller 9an så skulle jag gärna använda Natthimmel som diskussionsbok - bl a för att visa för eleverna vilka "knep" en författare kan använda sig av för att göra sin berättelse riktigt bra. (När jag en gång vikarierade som svensklärare gjorde vi så med Per Nilssons "Hjärtans fröjd" och eleverna, speciellt killarna, var storögt förundrade över författarknepen.)
lena kjersén edman
Hej
Ja, det håller jag fullständigt med om, alltså Nordins skickliga berättarteknik. Det är ett väldigt smart sätt för att få in ett utvecklingsdrama genom att köra parallellt med två nyskapade världar. Det känns väldigt trovärdigt. Och det där med författarknep, det är ju just det som är så himla kul med författarbesök när eleverna får samtala om just skrivandet.
Skicka en kommentar