Landet med de tusen namnen, Johanna Nilsson (2007)Egentligen älskar jag själva historien: Flickan Kim är adopterad och har alltid känt sig utanför. Hon brukar sitta i vildapeln och undra var hon hör hemma. Så börjar saker hända. Hon ser en mystisk mörkklädd man med sorgsna ögon som betraktar henne på skolgården, men det är bara hon som kan se honom. Och så träffar hon ängeln Sandro som sökt upp henne för att han känt hennes ensamma tankar. Sandro stoppar tiden på jorden och tar med Kim till Landet med de tusen namnen där änglarna bor. Och där bor också Kims riktiga föräldrar och syskon som hon känner igen så fort hon ser dem. Nu måste hon välja var hon ska stanna, och inom sig känner hon att hon hör hemma hos änglarna. Det är när hon flyger tillsammans med sin biologiska mamma ner till jorden för att ta farväl av sin jordiska familj som det blir klart att hon faktiskt är död och att själva den här resan som hon och Sandro gjort gått ut på att få henne att acceptera sin egen död. Den mörke mannen som hon såg vid skolan är en av de mörka änglarna, de fallna. Även i himlen finns alltså gott och ont och det påminner inte så lite om Bröderna Lejonhjärta och Nangiala. Man anar att Kim kommer att uppleva äventyr i sitt nya himmelska land.
Men jag gillar alltså inte boken något vidare. Det är något med språket som inte helt tilltalar mig. Så den fina och fantasifulla berättelsen till trots fastnar inte boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar