24 mars 2008

allt är bara bra, tack av Moa Herngren


recension, varning spoilers!

Lea flyttar till Paris i sitt sökande efter något annat än vad hennes arbetsnarkomanliv med kasst självförtroende i Sverige kan ge henne. Väl där träffar hon Michel, den spännande levnadskonstnären som är allt annat än sverige. och alldeles för vacker för henne. Men han vill ha henne och Lea beslutar sig för att aldrig släppa honom, hon ska vara den han vill att hon ska vara, hon ska aldrig nåonsin mer vara ensam och oälskad. Michel visar sig vara en prins med skavanker, han dricker kontientalt (alkholist), han lever för konsten (luspank, lever på andra), han har ett rikt känsloliv (narcissist och egoist) och han älskar Lea (när hon gör som han vill, försörjer honom, skyddar honom och ger honom allt han vill) Men Lea uthärdar, hon blir gravid och de flyttar tillbaka till Sverige. Michel går in i en depression och Lea har ett dibarn, en deprimerad man som varken jobbar eller uppskattar konkurrensen från babyn och jobar natt för att klara hyran och alla Michels utgifter. Det är storyn och jag tror inte att jag berättat för mycket nu, det är en snabb bok och man ser rätt snart vart den ska hamna. och det var med konstant ont i magen jag läste den, som en helvetesvandring som verkligen skulle köras i botten. Vidrigt att läsa Leas bortförklaringar, hennes naiva tro på kärleken som något heligt och hennes obefintliga självkänsla. För man sku ju göra allt för varandra, eller hur? och henner familj har alla tomtebolyckan och det är bra orättvist att hon inte får den! Ajaj gör det i hjärtat och hjärnan. Och samtidigt tänker jag på den feministiska kampen som ändå måste ha räddat många i hennes situation. Att det åtminstone i mig är så inpräntat att gå innan första slaget kommer, att det finns saker som inte är okej oavsett vilka förklaringarna är.
Det är lite här jag tycker boken har sina svagheter, jag tror helt på den till en början men när beskrivningen av när slagen verkligen kommer och vad som händer efteråt känns det lite...fattigt? tunt och inte allt så inkännande som resten känns. Som om det inte riktigt hade suttit ihop med tiden innan slagen, att det inte var en kedja som ofrånkomligt ledde fram till slagen. Och det kan ju förklaras med att Lea själv inte vill se sambanden, att hon fortsätter att vara mer än lovligt naiv och bara vill väl. men boken tappar mig lite där, och att den slutar för hastigt, som att det bara ska fadas ut lite snabbt och sen slutt. Känns lite snöpligt på något sätt.
Men en helt ok bok, inte fantastisk och inte dålig.

1 kommentar:

Jennie sa...

Ida, förresten jag läste Knappt lovlig i påskas. Inte lika slukande som de andra. Baksidestexten är ju fantastisk: Norrman och grisbonde...fast hur får man honom att upptäcka en 15-årig tjej från stan..storstad möter landsbygd. Kan förstå hennes trånande efter bonden (yngre tjej förtjust i äldre kille) men att han blir attraherad av henne är mkt skumt, iaf som hennes karaktär framställs genom boken. förstår inte. men de nya omslagen är snygga.