Ok, den var så bra som alla säger. Hur bra kan den vara, tänkte jag först, som man tänker lite skeptiskt om en bok som ligger på topplistor och som alla läser. Hur bra kan den vara den där, vad den nu heter, Tusen solars strålar, Tusen strålars… Kunde inte ens lära mig namnet på den där boken som skulle vara så bra, så bra.Ok, jag grät också. Ohämmat faktiskt, från och till under de sista hundra sidorna. Jag vet inte hur han gör det, den där Hosseini, men jag tror att det är något med relationerna, vänskapen mellan kvinnorna och identifikationen med dem. Khaled Hosseini bevisar också, återigen, att det inte alltid ligger i ett snitsigt och speciellt språk utan här är det en rak och enkel prosa som griper tag. En gripande och enkel berättelse, stor traditionell berättarkonst när den är som bäst. För er som inte vet så utspelar sig boken i Afghanistan och beskriver två kvinnors öden. De blir båda bortgifta vid mycket ung ålder med samme äldre man. De lever under förtryck både i hemmet och som kvinnor i talibanernas Afghanistan. Som läsare får vi ta del av deras öden, samtidigt som en samhällsskildring över ett Afghanistan i förändring målas upp.
Boken får mig också att, det må låta klyshigt, tänka på det jag har och det jag kan göra. Skratta, dansa, sminka mig, springa, gå ut på stan, klä mig hur jag vill och ta ett parti poker då och då. Självklara saker som plötsligt står i ett klart ljus. För jag vet ju egentligen att de här sakerna händer. Inte bara i Afghanistan utan världen över förtrycks människor, särskilt kvinnor och barn. Jag har ju sett det här på tv och i tidningar men det går liksom förbi. Så är det inte en av skönlitteraturens fantastiska förmåga, att få upp ögonen för det som finns omkring oss och för det som annars är så självklart. Så vad säger ni, anyone for tennis?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar