Jag har tidigare läst Kazuo Ishiguros roman Never let me go, men minns inte att jag blev särskilt berörd av den. Då tycker jag att Ninni Holmqvists Enhet på samma tema är snäppet vassare. Men filmatiseringen av Never Let Me Go är lyckad. Det handlar om kloning av människor, att det i framtiden ska finnas en uppsättning reservdelar på levande människor som bara väntar på att användas. Vi får följa tre av dessa kloner; Tommy, Kathy och Ruth. De växer upp på internatskolan Hailsham, till en början ovetande om sin lott i livet. Men så småningom kommer verkligheten ifatt dem och de slussas ut till ett liv där man kan vara antingen organdonator med en gång eller vårdare i några år innan man börjar donera sina organ ett efter ett tills man till slut gör slutdonationen och dör. Den stora behållningen i filmen (och i boken som jag minns det) är relationen mellan dessa tre personer. Kathys och Tommys kärlek som stoppas av Ruth som svartsjukt ställer sig mellan dem för att desperat försöka få lite kärlek i en känslokall värld. Sedan tror jag också att jag hade tyckt ännu mer om filmen om jag inte hade läst boken, det tar ju bort spänningen när man vet vad som ska hända.... Det är en finstämd och vacker film med regniga lantliga miljöer som ställs i kontrast till det cyniska uppdrag människorna fått från "födseln".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar