Filmfestivalen: Rabbit Hole

Här kommer min anspråkslösa rapportering från årets filmfestival i Göteborg. Jag såg bara fyra filmer i år men är ändå mycket nöjd. Det var starka filmer och helt fantastiskt att få komma iväg och försvinna i biomörkret under flera timmar! Först ut var Rabbit Hole, ett amerikanskt drama med bl.a. Nicole Kidman. Stillsamt och intensivt. Miljön är den amerikanska förorten, lyckan och rikedomen som så många gånger tidigare skildrats i sina mörkaste stunder. Även här har lyckan rämnat och drömmen tagit slut. Det vackra och framgångsrika paret lever i ett stort och vackert hus med en stor och trädgård. Men redan från början förstår man att något inte är som det ska. Frun planterar blommor i rabatten med en beslutsamhet som får oss att förstå att detta är på liv och död. Hon försöker återskapa något som varit, och undan för undan får vi veta vari tragedin består: det förlorade barnet, pusselbiten som behövs för att göra hela bilden komplett. Stort hus, vacker trädgård, två bilar, hund, lyckliga och vackra föräldrar. Och så barnet. Mer vill jag inte avslöja om just den detaljen för det tar bort filmens spänning. Det handlar om sorg och om att som ett par och en familj försöka bearbeta sorg tillsammans och på varsitt håll. Om att försöka gå tillbaka till när allt var bra och om att misslyckas med det. Om att besluta sig för att trots allt välja varandra igen och göra ett nytt försök? Många starka scener och mycket smärta. Jag uppskattar också filmer som kan lämna sina huvudpersoner där mitt i sorgen utan att övertyga åskådaren om att det kommer att bli bra igen. För det kan man inte veta. Allt man kan göra är att försöka om och om igen. Och trots den smärtsamma berättelsen så lämnar jag ändå biografen med hopp om att kärlek och gemenskap övervinner de svåra saker man tvingas utstå i livet.