
I Brinnande livet, Munros senaste novellsamling på svenska, är hon mer personlig än någonsin. De sista tre novellerna handlar om henne själv och hennes minnen, men är författade på samma precisa och smarta sätt som hon alltid gör. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör Alice Munro så speciell: hon börjar skriva om någonting, låter sig dras med i associationerna till något annat som plötsligt blir novellens stora kärna, för att sedan till sist plötsligt hamna där hon började igen och därmed skänka hela berättelsen en ny betydelse. Och allt hon skriver är så lätt att känna igen sig i: människor som gör misstag, som bara försöker vara människor, som ställs inför livets stora val, för att sedan inse att allt ändå är ungefär som förut efteråt. Livet går vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar