Doris Lessing har blivit en av mina favoritförfattare. För varje bok jag läser tycker jag mer och mer om hennes sätt att skriva. Och det bästa av allt är att jag har massor kvar att läsa, hon har ju skrivit så enormt många böcker! Jag har tidigare läst En överlevandes minnen, Mara och Dann, Det femte barnet, och nu även Gräset sjunger. Jag kan inte bestämma mig för vilken jag tycker är bäst, de är alla så olika och rör sig inom olika genrer.Gräset sjunger var i alla fall en fantastisk roman! När jag tänker på den ser jag framför mig den afrikanska gården, förfallen och ihoplappad mitt i den dallrande hettan. Flugsurr, damm, sönderbränt gräs, och i det provisoriska boningshuset huvudpersonen Mary, svimfärdig av hettan under plåttaket utan innertak. Man är verkligen där med henne, känner svetten rinna mellan brösten och ångesten hopa sig i hjärtat. Mary är också en så fascinerande person, fruktansvärt osympatisk men också tragisk. Hon är bitter och olycklig, vägrar tro någon om gott och förtärs långsamt av det liv hon tvingas leva som egentligen är helt fel för henne. Hon borde ha förblivit ogift och fri, hon borde ha bott i staden och arbetat, men i stället faller hon för omgivningens krav och gifter sig med Dick, en misslyckad farmare som förföljs av otur och dåliga beslut.
Och kanske mest drabbande av allt är förstås skildringen av synen på "infödingarna" som är värda mindre än djur för Mary och de flesta andra vita. Det är nedärvda åsikter, självklara och omöjliga att komma ifrån. Mary känner det djupaste förakt för alla "vildar", hon avskyr deras utseende, deras lukt, allt som har med dem att göra. I brist på stimulans i sitt liv blir hon besatt av att förfölja och bevaka sina svarta tjänare. Det blir också till slut hennes fall, hon visar sig svag och kommer för nära sin sista boy, och förlorar därmed all respekt även i boyens ögon.
Gräset sjunger är både vacker och obehaglig. Jag gillar verkligen kompositionen där man allra först får veta slutet och sedan får veta hur det kunde gå som det gick. Eftersom man redan känner till karaktärernas öde så blir läsningen ödesmättad.
Tips: Se filmen White Material som bygger på Gräset sjunger, men är förlagd till nutid.
9 kommentarer:
Tack för filmtipset! Det är verkligen en helt fantastisk roman. Mary är en så komplex karaktär. Hennes relation till sin svarta tjänare, som blir hennes undergång, är otroligt intressant. Den här boken tror jag att jag kan läsa hur många gånger som helst, jag tröttnar aldrig. /Therese
Håller med, jag är redan sugen på en omläsning! Har du läst något annat av Lessing som du kan rekommendera?
Och jag bara sitter här och njuter...
Att läsa andras recensioner och tankar om sånt jag läst och tyckt om för länge sen gör att minnena kommer tillbaka. Tack! :-)
Åh, tack själv, snowflake! :-)
"Det femte barnet" är också brutalt bra. Nobel-klass på den med. /Therese
Å, Moa, om du vågar/orkar/vill, ge dig på "Den femte sanningen" ("The golden notebook" i original)! Otroligt bra, tycker jag! Den tar ett grepp på allt: feminism, sexualitet, kommunism, författarskap, kolonialism, psykologi... och den lyckas, tycker jag. Kanske kanske är den femtio sidor för lång nånstans, men den gjorde starkt intryck på mig. Och då var den ändå Lessingbok nummer två som jag läste! Efter "Gräset sjunger".
Ja! Den har jag velat läsa, Elin! Men den är ju så hiskeligt tjock att man blir lite skrämd... Men absolut, den måste jag ju sätta tänderna i!
Therese: Det femte barnet har jag läst och ÄLSKAR!!! Tänker på den nästan jämt känns det som.
Kanske Lessing vore nåt för vår klassikerbokcirkel, Moa?(Eller din och min utbrytarcirkel:-)) Nu blir man ju riktigt sugen. Har jag nog frågat förut, men tänkte du på Vi måste prata om Kevin i jämförelse med Det femte barnet?
Utbrytarcirkel! Det låter så där lagom farligt för en mammaledig småbarnsförälder som jag... :)
Men absolut, det är ju många paralleller mellan de båda böckerna. Hur man redan innan kan påverka sitt barn genom sina önskningar och intentioner... Fatta att jag hade tvångstankar under graviditeten efter att ha läst Femte barnet och Kevin-boken...
Skicka en kommentar