Gräset sjunger

Doris Lessing har blivit en av mina favoritförfattare. För varje bok jag läser tycker jag mer och mer om hennes sätt att skriva. Och det bästa av allt är att jag har massor kvar att läsa, hon har ju skrivit så enormt många böcker! Jag har tidigare läst En överlevandes minnen, Mara och Dann, Det femte barnet, och nu även Gräset sjunger. Jag kan inte bestämma mig för vilken jag tycker är bäst, de är alla så olika och rör sig inom olika genrer.

Gräset sjunger var i alla fall en fantastisk roman! När jag tänker på den ser jag framför mig den afrikanska gården, förfallen och ihoplappad mitt i den dallrande hettan. Flugsurr, damm, sönderbränt gräs, och i det provisoriska boningshuset huvudpersonen Mary, svimfärdig av hettan under plåttaket utan innertak. Man är verkligen där med henne, känner svetten rinna mellan brösten och ångesten hopa sig i hjärtat. Mary är också en så fascinerande person, fruktansvärt osympatisk men också tragisk. Hon är bitter och olycklig, vägrar tro någon om gott och förtärs långsamt av det liv hon tvingas leva som egentligen är helt fel för henne. Hon borde ha förblivit ogift och fri, hon borde ha bott i staden och arbetat, men i stället faller hon för omgivningens krav och gifter sig med Dick, en misslyckad farmare som förföljs av otur och dåliga beslut.

Och kanske mest drabbande av allt är förstås skildringen av synen på "infödingarna" som är värda mindre än djur för Mary och de flesta andra vita. Det är nedärvda åsikter, självklara och omöjliga att komma ifrån. Mary känner det djupaste förakt för alla "vildar", hon avskyr deras utseende, deras lukt, allt som har med dem att göra. I brist på stimulans i sitt liv blir hon besatt av att förfölja och bevaka sina svarta tjänare. Det blir också till slut hennes fall, hon visar sig svag och kommer för nära sin sista boy, och förlorar därmed all respekt även i boyens ögon.

Gräset sjunger är både vacker och obehaglig. Jag gillar verkligen kompositionen där man allra först får veta slutet och sedan får veta hur det kunde gå som det gick. Eftersom man redan känner till karaktärernas öde så blir läsningen ödesmättad.

Tips: Se filmen White Material som bygger på Gräset sjunger, men är förlagd till nutid.