Stalins kossor

Först älskar jag det direkta tilltalet i Stalins kossor av Sofi Oksanen.
Anna, huvudpersonen beskriver sin väg in i ätstörningarnas förlovade land som en förälskelse, eller som att mista oskulden. Ätstörningen är hennes Herre och Gud, den kraft hon vänder sig till för att komma bort från Skammen. Och skammen beskrivs som ett arv från både modern och mormodern. Som kommer från Estland. Som sedan tillhörde Sovjetryssland och som skulle förnekas till varje pris. För Annas mamma träffar Finnen och flyttar till en ärkefinsk stad där varje spår av det estniska arvet blir en fruktansvärd hemlighet som mamman och Anna måste gömma. För i Finland är de estniska kvinnorna rysshoror. Och för Anna blandas detta ihop med hennes egen pubertet och uppväxt. Allt blir skamligt och hemlighetsfullt och leder henne in i det självdestruktiva beteendet som hon håller fast i till varje pris.
Efter ett tag blir jag dock lite trött på Annas malande om sin Herre som hon tillber. Ätandet, frossandet, kräkningarna, kroppsfixeringen, övertron på skönheten och den perfekta kroppen, tvångstankarna... Hon är pubertal, egocentrerad och osympatisk.

Parallellt med Annas berättelse får vi följa mamman och mormodern. det är dessa delar som är bäst tycker jag. Kontrasten öst och väst, Estlands historia, kommunismens brott...
Och Oksanen drar intressanta paralleller mellan de olika kvinnorna och kvinnobilderna i olika tider. Jag kan trots det tycka att romanen känns lite lång och att särskilt Annas nutida berättelse kunde kortats ner lite. Och så blir jag lite besviken på slutet som inte visar på någon utveckling hos Anna och inte knyter ihop alla trådar...

Men det är väl en naiv önskedröm att alla kvinnor med ätstörning ska komma till självinsikt och bara sluta. Varför skulle hon det? blir romanens slutkläm, när det är så tydligt att det är så här ska se ut för att accepteras och när hon hittat en metod som gör att hon ändå överlever. Varför skulle hon då vilja sluta?